Som trebarnsmamma har Sanna Lundell, vis av erfarenhet, lärt sig att dagisdebut är lika med en massa sjukdagar. Och passar nu på att njuta av tillvaron i stället för att stressa över möten som måste ställas in.

Om förra hösten med en liten nyfödd Lo gick i sömnlöshetens tecken, så glider den här hösten definitivt fram i dagisbacillernas kölvatten. Mina pojkar som fram tills nu har varit friska som nötkärnor har förvandlats till ett par snuviga, småhostiga och kräksiga små glåmiga sjuklingar.

Är det inte den ena som mår illa, så är det den andra som nyser, eller den tredje som har växtvärk, höstblåsor, stukad handled eller någon annan trevlig åkomma.

Men till saken hör att jag som lätt kan nomineras till jordens mest ostrukturerade person, har äntligen efter tre barn lärt mig att ligga före mig själv. Jag har liksom räknat med att den här hösten kommer att vara en sjuk höst, rent bokstavligt. Jag har omedvetet planerat in att mitt hem kommer att vara sjukstuga ett par månader framöver. Jag inser att jag mentalt har förberett för en vabbhöst. Så ser dagisdebuten ut, en helvetes massa sjukdagar helt enkelt.

Och det känns så sjukt fint måste jag säga. Det känns sjukt fint att man till slut lär sig. Att man blir äldre och visare i takt med att erfarenheterna ramlar ner som små poletter i den grå fettklumpen däruppe. Att jag hör mig själv lägga in små reservationer för eventuellt sjuka barn när jag bokar in möten. Att det jag planerar inte står skrivet i sten för att jag någonstans inne i mitt instinktiva mammahjärta vet att jag förmodligen får stryka den där spaweekenden för att en av de små blondinerna med stor sannolikhet kommer att få feber eller spy just i samma sekund som jag börjar packa väskan.

Det innebär en stor befrielse och färre besvikelser att bara lugnt och strategiskt göra det bästa av sjukstugesituationen i stället för att som när Olga, min förstfödda, var liten känna mig stressad som ett jagat karriärsdjur för att den första dagistiden innebar att ungen i princip var hemma lika mycket som när jag var mammaledig.. Men nu vet jag alltså lite bättre och har inte planerat in viktiga jobbmoves just i höst.

Nu softar vi bara på i hemmets lugna vrå. Vi kollar film. Vi äter soppa. Vi läser böcker, tänder ljus, dricker te med honung och ritar. Kurerar oss och njuter oss igenom feberyran och kräkset.
 

NUVARANDE Sanna Lundell: ”Jag inser att jag förberett mig på en vabbhöst”
NÄSTA Sanna Lundell: ”Jag är närmre mitt golv än min älskade”