Sanna Lundell har upptäckt en nytt sömnstadie - zombiesömnen. Och den gör varje mörk höstmorgon till ett litet helvete.

I have a confession to make: mina morgnar håller på att barka käpprätt åt helvete. Mina morgnar som jag förra året var så förbaskat stolt över att jag äntligen hade styrt upp med barn som kom i tid, to-do-listor och bäddade sängar, är nu återigen ett enda stort sammelsurium av stressframkallande adrenalinpåslag.

Boven i dramat är jag. Det händer något med mig på höstarna, jag går i barndom. Eller, jag går snarare i tonår. Om kvällarna har jag de allra mest uppstyrda idéer om hur mina morgnar skall gestalta sig. Ställer klockan extra tidigt, lägger fram klädhögar, dukar trallandes fram yoghurttallrikar, glas och tekoppar och ser mig själv göra morgonyoga, tända doftljus, ta en skön dusch och för en gångs skull hinna sminka mig medan ungarna sitter prydligt uppradade i soffan, påklädda och duktigt smuttandes på sina nyttiga smoothies.

Verkligheten kommer i kapp mig 7.15 när klockan ringer. Jag är i koma. Jag hör den ta mig fan inte. Eller jag snoozar innan den ens har börjat ge ljud ifrån sig. Eller, helt ärligt, jag snoozar inte ens, jag stänger helt sonika av fanskapet och går in i jag vet inte vilken sömnnivå. Vi kan kalla den zombiesömnen. Jag är en zombie utan minsta tanke på smoothies, smink och morgongympa. En zombie vars enda uppgift är att fortsätta befinna sig i djupsömn.

I stället vaknar jag 8.05 av att ettåringen bankar mig i huvudet med en trägaffel som av någon outgrundlig anledning ligger på sängbordet (varför ligger köksredskapen alltid överallt men aldrig i sin låda?) och sätter mig skräckslagen upp i sängen och skriker: ”inte i dag igen”.

Och så påbörjar jag operation rädda Olga från sen ankomst. Operation tvinga i barnen näringsriktig frukost. Operation påklädning av motsträviga barn och mig själv. Operation hitta vantar och mössor (varför ligger också vantarna och mössorna överallt i mitt hem förutom i sina korgar?). Operation springa till skola och dagis.

Jag hatar mig själv i sådana här lägen. Det är som en sjukdom. Ett självdestruktivt beteende. Jag är inte bara tidsoptimist, jag är tidsdyslektiker. Jag måste styra upp zombien i mig.

Tror att det har med mörkret att göra, det låter som en bra förklaring. Vi säger det . Att jag har överkonsumerat Mad Men-avsnitt till långt in på nätterna kanske också kan vara en bidragande faktor. Kanske blir jag litet piggare när sista avsnittet av säsong tre i kväll är slut. Kanske att zombien i mig kan ta sovmorgon på kvällen i stället då. Det kan ligga något i det.
 

NUVARANDE Sanna Lundell: ”Jag hatar mig själv varje morgon”
NÄSTA Olga Rönnberg nominerad till årets träningsblogg