Sanna Lundell har ett råd till nyblivna mammor: köp ditt drömgolv. Nu.

Mitt köksgolv är svart- och nån slags grå nyans-rutigt. Det ska ge intrycket av att vara ett klassiskt marmorgolv, men eftersom det är i plast är det naturligtvis skitfult. En särskilt klibbig plast dessutom, som gärna drar till sig allehanda skit.

Jag inbillar mig att den här plasten har någon typ av magnetiska krafter. Smulor, damm, små papperstussar, matrester, grus, sandkorn, gamla tånaglar, hårstrån, gummisnoddar, indianpärlor, och fan och hans moster. Allt världens smått, jobbigt och geggigt stortrivs på mitt köksgolv.

Jag överdriver inte när jag säger att jag hatar det här golvet. Det gör mig vansinnig. Jag tänker på mitt golv flera gånger om dagen och fantiserar om att riva ut det och i stället få in precis vad som helst i golvväg så länge jag slipper det här.

Jag drömmer om äkta marmor. Om italiensk sjösten. Om trägolv. Om linoleum. Om cement. Jag drömmer om att få krypa runt på ett värdigt golv och inte den här klibbmagneten.

Och nu kanske ni undrar varför jag snart har slösat bort en hel krönika på ett sketet golv. Det beror på att det här golvet för tillfället har en oproportionerligt stor plats i mitt liv. Jag tror att de flesta av er förstår varför. Med barn i huset spenderar man nämligen oproportionerligt stor andel av dygnet på just golvet. Från att ha varit i princip osynliga (vem fan tänkte på golv före barnen? Golvet var ju liksom därnere, och levde det gjorde man ju liksom däruppe!) till att bli föremål för krönikor.

Jag överdriver inte när jag säger att jag en ledig dag ligger på mitt köksgolv typ tio gånger. Det börjar vid frukost. Eller efter frukost rättare sagt när jag går ner på knä med en wettex i högsta hugg och gör rent efter dagens första matkastning. Där ligger jag bland stolarnas ben med rumpan i vädret och gnuggar mitt förhatliga plastgolv rent från upp och nervända smörmackor, små juiceskvättar och ett par äppelbitar.

Rond två med golvet görs vid tiotiden när nån unge i huset bestämt sig för att klippa ett collage. Då ligger jag där på knä igen och plockar klippspill. Vid tolv så var det dags för lunch, och golvrond tre. Ner med trasan på knä bara och städa den obligatoriska skörden av halvätna makaroner, gurkbitar och ketchupstänk. Och så här pågår det hela vägen fram till läggdags. Dag ut och dag in.

Det här golvumgänget kändes ok när jag hade fått mitt första barn. Men nu, med barn nummer tre har jag börjat tröttna. Jag träffar mitt golv mer än jag träffar min bästis. Jag är närmre mitt golv än min älskade. Och då är det illa. Slutsats av detta: investera i ett snyggt bekvämt och smart golv kära mammor, ni kommer nämligen vistas där nere oproportionerigt mycket de närmaste åren…
 

NUVARANDE Sanna Lundell: ”Jag är närmre mitt golv än min älskade”
NÄSTA Åttabarnsmamman Carola ny bloggare på mama.nu