Hur ska man hinna raka benen när morgonduschen bytts ut mot kvällsbad med barnen? Sanna Lundell konstaterar att hon börjat gro igen.

Jag ser mig själv i spegeln och inser att jag har rationaliserat bort vården av mitt så kallade utseende så till den milda grad att jag knappt känner igen mig själv. Det är en, utan att överdriva, mycket mycket grå person med en mycket, mycket spretig tofs med en samling på gränsen till dreadsliknande testar, ett trött, sömnsvullet ansikte som kröns av ett decimeterlångt utvuxet babyhår (det förra gick förlorat under amningen).

Jag tar en närmare titt på mina märkligt nog välformade ögonbryn (det är ett schysst arv från min mor och har ingenting med pincetter att göra) och i det obarmhärtiga lysrörsljuset ser jag ett 4 centimeter långt hårstrå titta fram mitt i bågen. Blicken vandrar nedåt och möter halvcentimetersstubben på benen, hålet i strumporna orsakat av mina oklippta tånaglar som fortfarande bär rester av nagellacket som jag hoppfullt målade på någon gång i somras.

Jag konstaterar att jag börjar gro igen. Som en Robinsonfigur på en öde ö. Min ö heter barnens ö.

På barnens ö har vi inte tid att titta oss i spegeln. Morgonduschen har ersatts av ett kvällsbad i sällskap av åtminstone två lekande, schamposprutande bibadare. Väldoftssmörjande av den egna kroppshyddan har bytts ut mot att kleta in motsträviga ungar i babylotion. Min sminktid går åt till att borsta tänderna, kamma håret, torka frukostfläckar på min samlade barnaflock.

Jag är således ett hån mot allt så kallat snyggt, fixat och nyklippt. Och det ändå vore så att jag är sådär naturligt vacker och modernatur-lik, en hippiebabe, ni vet en sån som kliver upp ur lakanen rosig och dann och jämn i hyn och redo för en ny dag helt utan foundation. Men tyvärr, thats not the reality. Jag kräver sjöar av foundation för att överhuvutaget likna en människa i tonen.

En del av mig skiter i detta faktum. Jag gror på och odlar hår och tänker feministiska tankar och försöker älska min spegelbild när den väl möter mig och lever på och tänker att, va fan, låt mig skapa en ny verklighetsbaserad, rationell look här. Låt oss komma överens om att denna hårbevuxna kvinna är jag och att hon är fin sin glåmighet till trots.

En annan del av mig viskar: vad i hela helvetet, nu får du ta och ge dig! Skyll inte på kidsen, allt handlar om prioriteringar, att sköta sin morgonhygien och snygga till sig lite är ren och skär hyfs om inte annat så för den närmaste omgivningen. Ge dig och raka genast benen, du kan vara feminist ändå!

NUVARANDE Sanna Lundell: ”Jag är ett hån mot allt snyggt, fixat och nyklippt”
NÄSTA Så får du bättre sömn