Vi välkomnar Sanna Lundell tillbaka till mama.nu den här gången som krönikör. Efter en resa till Silliamäe i Estland har Sanna fått perspektiv på sina vardagsproblem.

Jag hade tänkt skriva denna min första krönika för mamas webb om att min lilla Lo nu har blivit dagisbarn. Att jag upplever dagarna som oceaner av egentid och skrivande utan en bebis i knät. Om alla ekande tomma timmar som ligger framför mig i höstrusket. Det härligt befriande i att inte längre sköta ruljansen twentyfourseven här hemma, och det sorgliga i att vår bebistid så obarmhärtigt snabbt var över. Det hade jag tänk kåsera över en smula här inne på mama.nu.

Men jag var i Estland tillsammans med Childhood i förra veckan. Och plötsligt känns det bara inte ok att använda ett enda tecken, ett enda ord, till att raljera om min förhållandevis lyxproblemskantade vardag. Det går inte att formulera en enda mening just nu utan att tänka på barnen i den lilla staden Silliamäe.

Om barnen som just nu sover i ett iskallt, halvraserat, kattpisstinkande ryssbygge till höghus. Om kanylerna, drogmissbruket, alkoholismen, arbetslösheten, hopplösheten. Om barnen som lämnats vind för våg hos grannen eller någon släkting för att deras mamma just nu är tvungen att sälja sig vid ryska gränsen för att få ihop till mat för dagen. Om alla de barn som inte ens har någon mamma och pappa utan växer upp på stadens överfulla barnhem.

Jag drabbades av en nästintill hopplös verklighet i Silliamäe. Av sorg över att tillståndet för världens barn på alldeles för många håll är så förbannat förtvivlat. Jag fick smaka på riktig maktlöshet och sedan dess har mina små fjuttproblem återfått sina riktiga proportioner. Jag har inga problem egentligen. Mina barn är friska. Vi har det varmt om natten. Mat på bordet och kärlek i överflöd. Vi lever i ett land där inga barn behöver lida nöd.

Jag är fortfarande sorgsen, känner mig fortfarande maktlös över världens beskaffenhet, över alla de barn som lider, men jag är också djupt och innerligt tacksam över det jag har, över det Sverige som jag och mina barn föddes till.

Så kära mamas, jag är ledsen om denna krönika blev en aning tung, men jag har ingenting annat i mig just nu än de här barnens berättelser. Och de måste ut. Gå in på loppi.se och shoppa loss i kampanjen Rensa för livet, då stöder ni Childhood. Eller gå in på childhood.se och läs mer om eldsjälen Tatjana som startat The School for Young Parents, ett ljus i Silliamäes hopplösa mörker.
 

NUVARANDE Sanna Lundell: ”I Estland fick jag smaka på riktig maktlöshet”
NÄSTA Leila Lindholm: ”Jag är som en bläckfisk”