En grupp tjuvrökande tonårskids får Sanna Lundell att gå i taket - och ger henne en föraning om vad som komma skall.

I morse när jag och småkillarna gick till dagis råkade vi av en slump ertappa ett litet tonårsgäng som stod och tjuvrökte bakom min dotters skola. En av tjejerna hade ett ciggpaket från vilket hon hivade fram halvrökta gamla fimpar och delade ut till de andra.

Killarna hade inte ens kommit i målbrottet. Tjejerna hade inga tuttar. De var såååå små. Det såg så absurt ut, cigg i små barnmunnar, och jag blev alldeles överdrivet upprörd av den här synen som just i morse rimmade så illa med solskenet och fågelsången och allt det hoppfulla, rena som våren kommer med.

Jag tågade därför beslutsamt fram med en förvånad Lo i vagnen och lilla Igor i blygt släptåg och började prata om lungcancer och att stanna i växten och kol och dålig kondis och att de borde vara rädda om sig och vårda sina kroppar som vore de tempel, allt med en touch av ”jag-är-schyssta-morsan-här-va-ni-behöver-inte-känna-er-dumma”. För jag minns ju som vore det i går hur lost man känner sig när man står där med ciggen i mungipan, hur lite man vill att nån ska skälla på en.

Som svar på denna i mitt tycke schyssta räddningsmanöver får jag dock bara föraktfulla blickar. Tonårsgänget står helt oberört kvar och tar ett par ordentliga halsbloss på sina stinkande fimpar, sen gäspar de. Det visar sig att de inte ens hör mina cancervarningar, de är nämligen alldeles för upptagna med att knappa in nya låtar på sina svindyra iPhones. Jag får inte en reaktion.

Då går topplocket på tant/mamma Sanna. Jag stegar ännu närmre och ser ingen annan utväg än att helt sonika rycka fimpen ur munnen på en av killarna som hoppar till och med sin kraxiga målbrottsröst kraxar fram ett:
”Vad fan gör du?”
”Jag fimpar din fimp ser du väl, och nu är det du som talar om för mig vilken klass du går i och vad du heter, för nu ska jag snacka med din lärare”, säger jag barskt.

Helt plötsligt blir de barn igen. Fimparna åker snabbt i backen, ögonen lyser av skam och rädsla och inom loppet av några sekunder har de sprungit i väg och lämnar bara ett grusmoln efter sig. Och en förnimmelse av den verklighet som väntar, en smak på min framtid. Teenage hell. Helt plötsligt framstod Los skovägran, Igors godistjat och Olgas marsvinsslarv som små simpla skitproblem. Helt plötsligt känner jag hur jag vill ge min barnatrojka stopp och väx. Små barn, små problem – stora barn, stora bekymmer.

NUVARANDE Sanna Lundell: ”Helt plötsligt vill jag ge barnen Stopp & väx”
NÄSTA Vilka smakportioner är bäst att börja med – dietisten svarar