En garderobsutrensning får Sanna Lundell att inse att hon förmodligen inte kommer att få anledning att plocka fram de gamla bebiskläderna en gång till.

Jag rensar bland barnens kläder. Får ett vårryck och spenderar en hel evighet i lägenhetens samtliga garderober. Sorterar, rensar ut och lägger undan och plötsligt när jag står i en hög av Los små kläder sköljer vemodet över mig om en våg. Det är något så oerhört rörande med små mjuka babybodys i storlek 52, strumpor som knappt syns och mössor så söta att man bara vill dö en smula.

När jag håller en liten minibyxa anno augusti 2009 i handen blir jag så brutalt varse om att Lo inte är någon bebis längre. Tvärtom, bredvid de här små ”hotpantsen” framstår han som en stor karl. Han babblar stup i kvarten, springer, klättrar, brottas med brorsan och äter pyttipanna som en hel byggjobbare.

Han är en kompetent liten människa som helst av allt vill utföra viktiga uppdrag som att diska, hämta blöjor, ställa i ordning skor, dammsuga eller mata något hungrigt gapande djur. Han har helt tröttnat på att ligga och jollra stilla på en filt, se söt ut och suga på tutten twentyfourseven.

The babydays are over. Buhuhu. Under den här klädrensningen känns det nämligen högst osannolikt att jag kommer att plocka fram kartongen märkt ”babykläder 52-74” någonsin igen. Det blir nog inga fler bebisar för mig. Tre är många. Tre är jobbigt. Tre är trippelt upp i kärlek, men jag skulle ljuga om jag sa att det inte suger musten ur mig. Det vore galet att tänka på fler barn i mitt läge. Samtidigt är tanken på att jag aldrig mer ska klä på en liten skrynklig nyföding små mjuka bomullsplagg alldeles overklig. Tanken på att jag aldrig mer kommer få uppleva det magiska i att få upp en varm hal nyfödd unge på bröstet är brutal.

Jag står där och velar med de minimala outfitsen. Ge bort eller skänka till välgörenhet. Det slutar naturligtvis med att jag viker de små plaggen vackert och packar ner dem i samma gamla kartong märkt babykläder 52-74 som jag glatt hämtade ner från vinden när Lo skulle födas. Jag menar, man kanske blir mormor innan man vet ordet av. Eller så är det inte så jobbigt med fyra ändå…

NUVARANDE Sanna Lundell: ”Det blir nog inga fler bebisar för mig”
NÄSTA Efterlysning: Hur social orkar du vara på semestern?