När Lily, 1, kom, ville artisten Anna "Sahlene" Sahlin vara ärlig med sitt vilda förflutna. Det kunde hon kosta på sig, efter helomvändningen till "ett skräckexempel på en präktig mamma".

mama nr 8 2007

av Ana Udovic foto Jenny Lexander/Agent Bauer styling Jennifer Jansch hår och make up Jessica Johansson/Mikas koordinator Jennie Andersson

Anna Sahlin är inte bara sen – hon kommer inte alls. Hon har glömt bort att hon ska intervjuas av mama. Men så fort hon inser det, kastar hon sig in i en taxi och stormar in på fiket vid Stureplan där vi stämt träff.

– Förlåt, förlåt, jag fattar inte att jag kunde glömma, jag har tänkt på det här flera gånger i dag och så satt jag där och räknade kvitton… Och jag som precis har börjat komma i tid nu sedan jag blivit mamma. Jag har kommit på att man inte kan slösa bort andras tid, säger hon.

Anna hälsar glatt på tjejen bakom ­disken och frågar efter sin lillasyster, som brukar jobba här. Vi slår oss ner i en svart skinnsoffa. Kepsen åker av, Anna stryker håret från pannan, tar tag i den långa blonda hästsvansen och tvinnar den kring händerna. Ögonen är bruna, stora och med overkligt långa fransar som skulle få vilken liten unge i prinsessåldern som helst att kippa efter andan av ­avund. Supersöta lilla Lily, 1, som ärvt mammas ögon, kommer att få många ­beundrare.

Men, den som tror att Anna är den hon ser ut att vara – en söt, ­petite, snäll småbarnsmamma med rådjurs­ögon, tror fel. Hon är en tjej med åsikter.

– Jag är så trött på bilden av hur en kvinnlig artist med barn ska vara. En manlig artist som har barn får vara precis hur som helst, gärna trasha ett hotellrum, då får han bara mer credd. En kvinnlig artist blir kallad bitch, diva eller dålig mamma för minsta lilla. Hon får inte ha en åsikt om något utom blöjor, och måste vara ett helgon. Kvinnliga artister är så rädda att verka störiga att de inte säger ett knyst om sig själva. Men det leder bara till att de verkar totalt intetsägande.

Det är knappast någon risk med Anna Sahlin, som gått ut i Glamour och berättat ­öppet om sina vilda år i 20-årsåldern, då hon var full 4–5 dagar i veckan, omgiven av knark, hade ”en hel del sex”, flyttade hela tiden och var utfattig; pengarna till mat prioriterades bort och hon var mager som en sticka.

Om Lily gör så där om 17 år, vad gör du då?
– Jag skulle bli orolig om hon var vild och verkade vilsen. Jag hoppas att hon blir trygg och lycklig och får ett bra självförtroende. Fast jag skulle vara orolig även om hon hade det. Så länge hon är tonåring, kommer jag nog att försöka kontrollera hur mycket hon dricker. Jag tror på att vara auktoritär med hjärta. Men hon blir säkert frireligiös, bara för att göra revolt, så det blir kanske ­aldrig ett problem, haha.

Du har haft några vilda år i ditt liv?
– Ja, och det är något jag gått ut och berättat om först nu, när jag blivit mamma. Men jag tror att man måste få kosta på sig att vara lite mångfacetterad – även om Lily är det ­absolut viktigaste i mitt liv, och jag lever ­väldigt städat, så har jag också en historia.

Vad hände då?
– Jag levde promiskuöst när jag var runt 20. Jag bodde risigt och hade inga pengar, eftersom jag erbjöd mig att jobba gratis i början, jag ville så gärna komma in i musikbranschen. Jag har inga rika föräldrar som fixar allting, jag kunde inte glida på en räkmacka. Jag kom till Stockholm från Söder­hamn som 18-åring, och jag kände ingen, först. Jag flyttade varje halvår, bodde i andra, tredje hand, ena stunden i ett kollektiv på en båt, andra i en sunkig etta i Högdalen. Jag fick pantsätta min oboe flera gånger för att få pengar. Mitt sociala liv var på krogen, ett ganska dekadent och vilt ­leverne, men jag skäms inte för det. Jag har varit med om mycket, saker som man skulle uppfatta som coola om det varit Ulf Lundell, till exempel.

– Visst, jag har träffat mycket killar, men vaddå, jag var singel! Så klart man utnyttjar situationen, med ett och annat snedsteg. Promiskuös är ett ord, singelliv är ett ­annat. Jag var ung och fri och ute och rände. Det är rockstar! Jag är stolt över det, det är bra med erfarenhet. Nu när jag samlat mina rockstar-poäng kan jag kosta på mig att vara präktig. Och hade någon frågat mig där och då, hade jag aldrig berättat om mitt liv. Men i dag, efter tio år, så känns det preskriberat.

Anna är stolt över sin lilla familj. Jimmy jobbar också med musik, Lily är professionell teaterapa.

När slutade du festa och ragga?
– När jag träffade Jimmy. Allt föll på plats, jag blev snällare mot mig själv. Det var nio år sedan, så vi har varit ihop länge, faktiskt rätt ovanligt i min bransch, det är jag stolt över. Jag är stolt över att jag har en så fin familj.

Det förstår jag! Men är du inte rädd att få skit när du berättar om partyliv och droger?
– Det är klart att jag kan få skit för det – men nu vågar jag ta det. Förut var jag mycket av en people pleaser, jag ville att alla skulle tycka om mig. Men det är ju alltid någon som inte gör det i alla fall! När jag blev mamma bestämde jag mig för att vara ärlig. Varför skulle jag visa upp mig som felfri, med perfekta barn som har Burberry-napp i munnen – nej, jag kräks på det. Istället ville jag dela med mig. Jag är inte perfekt, jag vill inte tillhöra den kategorin människor. Det känns falskt. Jag är en helt normal person, med ett ovanligt jobb. Och när jag slutade pleasa alla, kom jag närmare mig som person.

Hur många rockstar-poäng samlar du i dag?
– Inte många. Jag går aldrig ut nuförtiden, jag hinner inte. Går jag ut, tänker jag mest på Lily och vill åka hem igen. Jag tycker ofta det är för hög musik på krogen också, jag hör aldrig vad folk säger – oj, vad jag låter som en kärring, haha! Men det är så, jag har blivit världens minst sociala människa sedan jag fick barn.

Romantiska middagar med Jimmy då?
– Vi har inte varit ute och ätit ihop bara vi två sedan Lily kom. Vi har fokuserat så mycket på henne hittills. Det är skönt att vi varit ihop så länge, för vi får inte panik av att vi aldrig ses själva. Vi vet att det är under en ­begränsad period, visst är det trist, men vi kan ta det med ro. Men nu ska vi bli bättre på att skaffa barnvakt, inte bara för att jobba men för att ha trevligt. Samtidigt, vi har redan gjort så mycket ihop, romantiska resor till Sardinien, New York och Paris, you name it, och vi kommer att göra det igen. Just nu är det som att reptilhjärnan slår till, är jag borta i två timmar så kommer det tankar som: ”Neeej, jag är mamma, jag måste vara med mitt barn!” Dels är det ju för att jag längtar efter henne, men jag tror också att sådana tankar kommer för att jag påverkats av stämningen i samhället, folk blir så provocerade av att mammor jobbar fast de har små barn.

Men tjejkompisarna då, går du ut med dem?
– Jag har gått ut en gång och ätit middag med kompisar på det här första året.

Blir de inte arga på dig?
– Jo, de är arga. De vill att jag ska komma ut mer. Men de flesta av mina vänner har själva fått barn, så dem kan jag träffa med Lily på dagarna. Fast visst, just nu är jag den tråkigaste kompisen man kan ha. Jag är ett skräckexempel på nybliven mamma, en sådan som bara pratar bebisspråk och aldrig hör av sig.

Men du har jobbat en del, både under graviditeten och när Lily var liten?
– Nja… Jag var med i Melodifestivalen när jag var i vecka 25 (våren 2006), men det är ju en ganska skön mellantid i graviditeten, jag var inte så tung då utan hade bara 6–7 kilos extravikt. Då ringde tidningarna direkt och ville veta exakt hur mycket jag jobbade! ”Du vet väl att du kan få missfall”, sa en journalist. Herregud! Det här är mitt jobb, folk sitter med stora magar på sitt kontor hela dagarna. Men jag tror att det hänger ihop med den här bilden… det finns inget så illa som en mamma som inte gör som hon ”ska”. Jag tror att de flesta gör allt för att deras barn ska må bra.

Du ramlade också, med magen?
– Ja, gud… Hade det inte varit för att jag var på TV4 då, hade ju ingen vetat om det där, det var ingen stor grej egentligen. Jag var i vecka 30 och skulle spela in ett program, ”Rampfeber”, jag och Fredde Granberg skulle sjunga ihop. Så ramlade jag i en trappa, framåt, inte nedåt, men jag slog i magen i en betongkant. Efteråt fick jag sammandragningar. Jag blev chockad, och började först gå hemåt… Men så tänkte jag, jag måste ju ringa. När jag kontaktade Danderyds sjukhus sa de: ”Åk in, nu!” Jag tog en taxi direkt. De ville att jag skulle ligga där för observation. Jag fick stanna i två dagar! Fast de såg på en gång att det inte var någon fara med bebisen, de ville bara vara säkra på att moderkakan inte blivit skadad. Efter det blev jag ganska nojig och jag jobbade inte mycket. Jag satt mest hemma och åt glass och såg alla säsonger av ”Vita huset” och ”24”.

Hur var graviditeten?
– Min graviditet var ganska lätt, även om jag var stor på slutet. Alla säger att man strålar och är så vacker. Men jag hade gått upp 18 kilo, rätt mycket när man är liten som jag, och kände väl mer: ”No, I’m fat, I’m fat” (härmar Michael Jacksons ”I’m bad, I’m bad”), haha.

Berätta om förlossningen!
– På morgonen gick slemproppen. Det var en riktigt äcklig grej! Jag kände att något var på gång, men tänkte att det kommer säkert dröja några dygn. Värkarna var mer av den molande sorten. Men så började jag få mer regelbundna värkar, och åkte in efter en och en halv timme – då var jag öppen fyra centimeter. Efter fem centimeter började det göra riktigt ont, jag tänkte: ”Men gud, är det så här det ska va??!” Det tog tolv timmar sammanlagt, men den aktiva fasen, som brukar vara den korta… Min räddning var dels att jag gått på gravidyoga, dels att jag sjunger – som sångare har man ju bra kontakt med sin andning. Jag stod upp hela tiden – det gick inte att sätta sig, det gjorde för ont.

–Så när jag var öppen fem centimeter väste jag ”epidural”, men barnmorskan vågade inte sätta den eftersom jag inte klarade av att bli undersökt – jag kunde ju inte lägga mig ner. Jag stod upp i tolv timmar och profylaxandades! Till sist skrek jag: ”Ge mig något, vad som helst!” och fick en akupunkturnål mellan ögonen. ”Ska det här hjälpa!? Ta bort den!” skrek jag. Vid sju centimeter hade jag fruktansvärda värkar som kom varannan minut, den enda bedövningen var lustgas. Så hörde jag någon som skrek, ett konstigt urskrik: Det var jag. Jag bara vrålade, hade aldrig hört mig skrika så förut. Sedan var jag helt öppen. Då var det två timmar kvar. När jag krystade, var det något som kändes märkligt, jag skrek också: ”Det känns som att jag ska gå av”. Jag tror det var då min svanskota bröts.

Hjälp! Men då kom hon alltså ut?
– Ja. Det är så märkligt, när hon väl kom, kunde jag ha sprungit ett maratonlopp. När man hört mammor prata om det där ögonblicket, har jag alltid tänkt att de försöker samla poäng, typ ”där satt jag och blödde men det var ändå helt underbart” – men det var verkligen så! Helt fantastiskt.

Hur var de allra första timmarna med Lily?
– Hon kom klockan 20.00 den 31 maj, och var pigg redan då. Det var magiskt. Hon låg och kikade på oss hela natten. Till sist somnade hon, klockan fem på morgonen.

Är det nåt du vill göra annorlunda nästa gång?
– Jag hade världens hippieinställning till förlossningen, ”här ska andas ut barnet, ingen bedövning, bla bla”. Jag har fått det från min mamma, som har fött sju barn utan bedövning, det har såklart färgat av sig. Men nästa gång blir det epidural från första värken, haha! Samtidigt känner jag mig cool och tuff som klarade det där.

Lika som bär. Mamma och bebis rådjursöga.

Visste du att det var en tjej i magen?
– Ja, vi visste det. Vi är så nyfikna av oss Jimmy och jag, vi kunde inte låta bli att kolla. Men vi hade tänkt att hon skulle heta Stella eller Carmen… så när hon kom, såg vi att det var en liten Lily Evita.

Hur funkade amningen?
– Bra, men eftersom jag hade brutit svanskotan, kunde jag inte sitta ordentligt, på fem månader! Jag grät, det var så förnedrande med den där lilla specialkudden som man fick ha för att kunna sitta lite lättare. Om jag inte hade haft Lily så hade jag blivit tokig. Men nu hade jag ju annat att tänka på. Jag fick amma sittandes på snedden, jag blev helt sned i ryggen.

Hur länge ammade du Lily?
– I tio månader, med en lång avvänjningsperiod. Det var lite sorgligt. Samtidigt, efter att inte ha fått sova ordentligt på nätterna var det skönt. Jag hade lätt kunnat bli en sån där mamma som ammar för länge, du vet, så det ser konstigt ut. När barnet kan komma fram och säga ”vill ha tutte, mamma” – det blir liksom lite skumt. I alla fall i Sverige, i länder där folk svälter är det en annan sak. Oj, det här får jag säkert skit för. Men jag står för det.

Du gick ner en del i vikt?
– Ja. När jag hade ammat i fem månader, var jag tillbaka till min vikt före graviditeten, 50 kilo. Sedan gick jag ner ytterligare några kilo. Jag var ju med i ”Let’s Dance” samtidigt som jag ammade. Då dansade jag 4–6 timmar varje dag i tre månader, det plus all energi som går åt av amningen gjorde att jag kunde äta exakt allt jag ville, ändå vägde jag 46 kilo. Jag var rätt trött och utmattad, det var en intensiv period. Det var skönt när allt gick tillbaka till det normala igen. Vikten också, nu väger jag som vanligt.

Hur gammal var Lily när du började jobba?
– Jag hade en spelning när Lily var sex veckor, men det var väldigt jobbigt, trots att det bara pågick i 40 minuter. Då ringde journalisterna förstås, för att få sina sensationshistorier om dåliga mammor som klipper av navelsträngen ena sekunden och går upp på scen nästa. Men jag tog det väldigt lugnt efter det, var mammaledig och hängde med Lily på dagarna, ända fram till ”Let’s Dance”-repetitionerna började. Då var Lily sex månader.

Hur har ni delat på föräldraledigheten?
– De första månaderna var vi hemma bägge två, sedan hade jag Lily mest, fram tills hon blev sex månader. Det blir ju så när man sitter ihop rent fysiskt, med amningen. Så var Jimmy pappaledig fram tills ”Let’s Dance”-perioden var över. Nu delar vi upp dagarna 50–50, så båda är föräldralediga, fast inte hela dagar.

Anna kämpade länge i motvind. Men så vågade hon släppa snuttefilten ”credd” och allt föll på plats.

Är ni jämställda?
– Jag tycker att vi har det helt jämställt, han tar lika mycket ansvar och har samma känsla för vad som ska göras som jag. Jag hade höga förväntningar på Jimmy som pappa och han har infriat dem, mer än jag kunde hoppas. Vi delar lika utan att behöva prata om det. Han skulle aldrig få för sig att låta mig diska mer eller så. Jimmy tycker att killar är galna som inte kämpar mer för att få vara med sina barn.

Hur ska ni göra i höst, när du ska spela ­musikal i Göteborg på kvällarna?
– Eftersom Jimmy är pappaledig med Lily, så kommer de med mig till Göteborg, så vi kan vara tillsammans.

Har du dagisångest?
– Jag är lite gammaldags av mig, och har inte själv gått på dagis. Jag har tänkt att hon ska få vara hemma tills hon är två, så att hon har språket innan hon börjar. Men så måste man tänka lite på vilket barn man har. Lily blir otroligt lätt uttråkad, jag menar, på babysimmet är hon helt klart den livligaste, och vi måste gå till öppna förskolan eller ut och gunga för att hon inte ska tråka ihjäl sig. Hon är som en duracell-kanin, lite som jag, fast jag gillar att sova… hon behöver inte sova så mycket (gäsp). Nej, men nu börjar jag tänka att hon kanske kan börja på dagis i ­januari 2008, när hon är 1 år och 8 månader.

Men helt ärligt… Du föder utan bedövning, ammar i 10 månader, går aldrig ut, jobbar deltid och drar dig för dagis… Kan det blir mer ”full pott” i mammapräktighetspoäng?
– Jo, jag vet att jag är präktig. Men jag är väldigt extrem – en antingen-eller-människa. Förut var jag extrem i jobbet, nu är jag extremt präktig och snäll mot mig själv. Så mår jag också väldigt bra, förutom sömnen då, jag äter ordentligt och så. Det kanske slutar med en rejäl 40-årskris, vem vet!?

Hur är du som mamma då, sträng eller snäll?
– Hittills har jag nog varit lite för snäll…Sedan har jag kanske lite för dåligt tålamod ibland. Men jag försöker vara en engagerad mamma, som är lugn och trygg.

Är det sant att Lily har bajsat på pottan ­sedan hon var 8 månader?
– Ja, det var helt enkelt så att vi såg på henne när hon skulle bajsa, hon blir röd i pannan och ser lite mysko ut. Så vi började sätta henne på pottan och så sa vi ”bajs bajs i pottan”! Vi brukar läsa lite böcker samtidigt. Vi har inte bytt en bajsblöja på 3 månader.

Jag är imponerad! Vill ni ha fler barn?
– Absolut! Men inte än, jag tycker att det känns skönt med kanske 3–4 år mellan barnen.

Hur många?
– Jag skulle gärna ha tre barn. Jag har sex syskon, det är bra. Ibland kan jag tänka: Herregud, vad vi är många. Sen fattar jag inte hur man orkar ha så många barn.

När du var nio år spelade du Anna i ”Barnen i Bullerbyn”. Du har sagt att du ­ångrat dig. Varför?
– Nej, det stämmer inte, jag är jätteglad över att ha gjort det där. Jag fick träffa Astrid Lindgren några gånger, det var en ära. Men vad som hände var att när jag kom tillbaka till skolan i Söderhamn, blev jag retad. Det snackas så mycket skit i små hålor.

Så om Lily verkar ha lite artist- eller skådistalanger, skulle hon få bli barnstjärna då?
– Nej, jag kommer inte att bli som Britney Spears mamma och släpa henne på auditions. Men det beror på – skulle hon visa ett eget intresse, spela med i skolpjäser, få erbjudanden, så kanske. Fast jag kan egentligen inte rekommendera mitt jobb över huvud taget.

”Förut var jag mer en people pleaser, nu vill jag dela med mig, visa att jag inte är perfekt.”

Så om hon säger: ”Mamma, jag vill bli sångerska…”
– Då säger jag: Bli civilingenjör, haha. Nej, men jag stöttar henne i det hon vill göra. Mina föräldrar är bägge musiker, de ville dela med sig av musikintresset, men samtidigt kände jag att jag inte hade så mycket val. Det var knappast: ”Vill du spela cello eller gå på karate?” Det var cello eller cello. Så när jag ville satsa på musiken, försökte de övertala mig att låta bli. Det är inte klokt egentligen, å ena sidan sjöng de med oss hela vår barndom, å andra sidan tyckte de inte att vi skulle jobba med musik. Men jag, min bror och min syster är helt inne på musiken.

Du har verkligen kämpat hårt i artistlivet, jobbat gratis i en massa år, hur orkade du?
– Mitt problem var länge att jag strävade bort från det som var lätt för mig. Jag tackade nej till en massa erbjudanden eftersom jag ville ha credd. Nu har jag fattat att min grej passar i en helt annan nisch än den jag först trodde. Det är lättare för mig om jag inte försöker vara så svår.

Får vi se dig dansa snart igen?
– Ja, i musikalen, ”Footloose”! Jag har lovat regissören att jag kommer att sätta det, så småningom. Jag är envis som en åsna, intill dumhet ibland, så han kan lita på mig.

NUVARANDE ”Rockstarpoäng har jag redan”
NÄSTA ”Jag är en schizofren hemmafru”