Ser sidan konstig ut?

Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa mama i ett bättre anpassat format?

MobilTabletDator

Programledaren Maria Westerberg: "Tumören upptäcktes när Sofia låg i magen"

Med ett barn i famnen och ett i magen får tv-profilen Maria Westerberg, 39, våren 2013 beskedet att en tumör växer intill hennes hjärta. Utan behandling har hon två till fyra veckor kvar att leva. Barnet i hennes mage måste hon ta bort för att ha en chans att överleva…

Maria märker att att det är jobbigare att dra barnvagnen än tidigare den här våren. Hon känner sig trött och orkeslös. Men så är hon också småbarnsmamma och gravid parallellt med en karriär som designer och programledare. Sonen Santos är 10 månader och i magen växer en dotter i vecka 20. De sömnlösa nätterna har satt sina spår och hostan som aldrig ger sig kommer sannolikt från hennes brorsdöttrar.

– Alla symtom kopplade jag direkt till graviditeten. Det var inte konstigt att jag var trött. Två täta graviditeter, stress och framför allt sömnlösheten. Dessutom hade jag en otrolig slemhosta. Mina brorsdöttrar hade varit krassliga och jag tog för givet att de hade smittat mig. Det var inte konstigt alls.

Till slut söker sig Maria ändå till vårdcentralen. Hon har noterat att de flesta hostmediciner inte rekommenderas till gravida och ber därför läkaren om ett recept. Läkaren lyssnar på Marias lungor och tycker att hon ser ovanligt blek ut. För säkerhets skull läggs ett blodprov in. Tre dagar senare ringer Marias telefon. Det är läkaren. Hon säger att blodproverna inte ser bra ut och att Maria måste åka till akuten direkt.

Maria Westerberg är programledare och designer. Just nu syns hon i ”Junkplaneten” på Barnkanalen och som jurymedlem i ”Superskaparna” på Sjuan.
Maria Westerberg är programledare och designer. Just nu syns hon i ”Junkplaneten” på Barnkanalen och som jurymedlem i ”Superskaparna” på Sjuan.

– Jag tänkte att vad menar hon, men hon sa inte mer än så. Jag åkte in och antog att jag hade fått lunginflammation. Det visade sig att jag hade en snabbsänka på 120. Om du är krasslig kan du hamna på 30, 40, 50, så det här var högt. Efter det röntgades jag. De där timmarna är suddiga så här i efterhand men en sak minns jag: Ansiktet på läkaren när han kom in i rummet. Hur han kom in och såg allvarlig ut. Den blicken glömmer man inte. Han sa att det inte såg bra ut. Att han tyvärr hade dåliga nyheter.

Skulle tvingas ta bort barnet

Innanför Marias bröstben hittas en tumör som mäter cirka 15 centimeter i diameter. Det ska senare visa sig att tumören är högmalignt, det vill säga snabbväxande, och trycker mot både hjärta och andningsvägar. De tunga promenaderna och hostan som aldrig gav vika får plötsligt en förklaring.

I Marias bröst växte en elakartad tumör men i magen låg en liten dotter.
I Marias bröst växte en elakartad tumör men i magen låg en liten dotter.

– Till en början trodde man att det var lungcancer. Jag blev inlagd på lungavdelningen på KS (Karolinska universitetssjukhuset) samma dag, den 15 juni 2013. Jag kunde inte tro att det var sant. Varför jag? Varför lungcancer? Jag som aldrig hade levt ohälsosamt. Men mest av allt kände jag mig maktlös. Jag bar på en liten flicka och hade min son som var tio månader. Hur skulle det gå för honom om jag inte överlevde?

Med hjälp av ytterligare provtagningar kan man snabbt ringa in tumörens art. Hur snabbväxande, godartad eller elakartad den är och vilken behandling som är lämpligast. Domen kommer snabbt och slaget blir hårt. Maria kommer att tvingas ta bort barnet.

– Det här var min sons lillasyster. Hon var fullt frisk och nu skulle hon inte få leva. Jag var halvt gången men hon var fortfarande för liten för att räddas. Hon låg precis på marginalen. Ett barn som blir förlöst i vecka 20 klarar sig inte. Samtidigt tickade min tid och vi kunde inte vänta. Provtagningarna var fruktansvärda. Smärtan, slangarna och hur de hackade i min ryggrad.

Fick cellgifter i tre månader

Till slut kommer den definitiva diagnosen. Man fastställer att Maria har ett högmalignt b-cellslymfom som är mediastinalt, vilket betyder att det sitter centrerat i bröstkorgen. Det är allvarligt – men det är också ögonblicket då Marias dotter får en chans. Lungcancer hade inneburit en helt annan typ av behandling. En behandling som en graviditet inte klarar. Nu finns det en möjlighet att barnet i Marias mage kan överleva.

– Min man frågade läkaren vad han hade gett för råd till sin egen dotter om det var hon som hade legat där i sängen. Han svarade att han hade rått henne att behålla barnet. ”Det ska gå bra”, så var deras ord. Men vi visste aldrig säkert vilka skador som behandlingen skulle kunna innebära för vår dotter.

[adSpace placement="manual"]

Det är den 24 juni och Maria ligger i sjukhussängen på KS och ser hur den röda cellgiftsvätskan rinner via en slang rakt in i hennes hjärta. En behandling som pågår växelvis med en veckas mellanrum under de kommande tre månaderna. På samtliga förpackningar till all medicin som Maria får finns en tydlig varningstext: ”Ges ej till gravida”.

Santos var inte ens ett år när hans mamma blev sjuk. Foto: Emily Dahl
Santos var inte ens ett år när hans mamma blev sjuk. Foto: Emily Dahl Foto: Emily Dahl

Ångesten rider henne. Hennes mantra blir att överleva dagen. Att hon gör detta för sin son, för sig själv, för sin familj och för dottern hon bär på. Hon är svag och minnena diffusa. Hon följer ingen tv och läser inga nyheter. Men tankarna på sonen är ständigt närvarande. Hon beskriver tiden som hjärtskärande och hur slangarna och den tunga utrustningen som är kopplad till hennes kropp plötsligt innebär att Santos livliga närvaro blir ett direkt hot.

– Det finns så många sorger runt den här perioden. Santos 1-årsdag var på KS, han lärde sig att gå på KS, vi firade midsommar på KS, och den enda utsikten jag hade från sjukhusets fönster var över en kyrkogård. Som en sista bekräftelse tappade jag håret. Det här kan låta hur galet som helst, men jag har alltid varit Maria med det långa, tjocka, lockiga håret. Fram till dess hade ingen sett att jag var dödssjuk. Nu tog sjukdomen över hela mig och min identitet. Det här var inte jag. Jag kände inte igen mig själv.

Systern provade ut brudklänningen

Det skulle ta tio dagar för cellgifterna att ta Marias hår. Men innan dess väcktes idén om ett bröllop. Maria ville att allt skulle vara ordnat juridiskt om hon inte klarade sig – och hon ville gifta sig i sitt långa hår. Två veckor efter det första dramatiska beskedet fick Malin gå uppför altargången.

– Till en början, när jag trodde att vi skulle förlora vår dotter, planerade jag ett bröllop och en begravning. Nu blev det bara ett bröllop. Ingen som ser bilderna kan ana att jag hade varit för trött för att prova klänningen och att benen knappt bar mig längs altargången. Min syster provade ut klänningen åt mig och jag skjutsades i rullstol fram till kyrkan där vi gifte oss. Några dagar senare började mitt hår falla.

Vid flera tillfällen är Marias antal vita blodkroppar nere på noll. En enda infektion blir plötsligt tillräcklig för att allt ska vara över. Under perioder är Maria helt isolerad. Inte så mycket som en blomma får komma in i rummet. Blåsorna i munnen är fruktansvärda och hon matas med dropp medan vikten dalar allt mer. Oron för barnet stiger.

Bebisen hade hår

Att utsätta Marias kropp för en förlossning är otänkbart och den 4 oktober plockas Marias dotter ut med ett planerat kejsarsnitt i vecka 35.

Sofia har hunnit bli tre år. Foto: Emily Dahl
Sofia har hunnit bli tre år. Foto: Emily Dahl Foto: Emily Dahl

– Jag låg där och var nervös och förväntansfull på samma gång. All min oro för min dotter och vad cellgifterna hade gjort med henne. Nu skulle svaret komma. Jag hade sett till att hushålla med min energi, lutat mig tillbaka och låtit dem göra vad som krävdes. Jag insåg att om jag skulle släppa fram all ilska, sorg och besvikelse så skulle energin inte räcka för att kämpa mot sjukdomen och ännu mindre för att rädda barnet.

Ut kommer en frisk flicka med runda, varma kinder på 2 840 gram och 46,5 centimeter. Hon får namnet Sofia Esperanza. Esperanza för hopp. Men, viktigast av allt, hon har hår. Kvittot som bekräftar att hon inte har nåtts av cellgifterna.

[adSpace placement="manual"]

– Det var en sådan otrolig gambling. Jag litade förstås på läkarna och att allt skulle gå bra. Men helt säkert visste vi aldrig. Även läkare är människor. Skulle det födas ett missbildat barn med svåra funktionsstörningar? Var det livet som väntade oss efter det här?

Sofia visar sig vara en tuff flicka. Hon har redan gått igenom en hel del, och sondmatas till en början på grund av att hon är för tidigt född. I övrigt är hon en stark, frisk flicka.

"Jag hade inte haft turen på min sida"

Efter förlossningen behandlas Maria med en extra stark kur av cellgifter. Hennes kropp har svarat bra på behandlingen och den 24 oktober 2013 får hon beskedet att det inte längre finns någon aktivitet i tumören. Som ett sista steg vill man ändå utföra en två veckor lång strålningsbehandling. Friskförklarad blir man först efter fem år. Maria visar pricken på bröstbenet som tatuerades in för att rikta strålen rätt.

Programledaren Maria Westerberg med sina barn Santos, idag 4, och Sofia, 3. Foto: Emily Dahl
Programledaren Maria Westerberg med sina barn Santos, idag 4, och Sofia, 3. Foto: Emily Dahl Foto: Emily Dahl

– Den där lilla pricken gjorde mig helt knäckt. Det var ännu ett ingrepp på min kropp. Under hela min sjukdom tänkte jag aldrig att jag skulle dö. Det var inte ett alternativ. Dödligheten för just min diagnos är ungefär 30 procent. Samtidigt hade min läkare berättat att sannolikheten för att drabbas av den under en graviditet var en på miljonen. Jag hade inte haft turen på min sida. Men jag var aldrig orolig för mig själv. Oron för min dotter var alltid större och nu var hon här. Jag ville bara att det skulle vara över.

"The only way is up"

Efter en tids sjukskrivning ska Maria tillbaka till verkligheten. Ett liv som inte på något sätt påminner om livet innan.

– Direkt efter förlossningen var jag sjukskriven men vid årsskiftet började mammaledigheten. Jag skulle göra allt på riktigt. Stressa, ta hand om Sofia och lämna Santos på förskolan. Min kropp var slut och jag fick inte ihop det. Jag har minnesluckor från den där tiden. När vi spelade in andra säsongen av ”Junk”, som senare blev ”Junkplaneten”, så separerade dessutom jag och barnens pappa. Jag stod där framför kameran och försökte vara på topp när allt egentligen var kaos. Det fanns aldrig tid till att bearbeta något.

 

I dag går Maria på kontroll en gång om året. Hon har fått tillbaka sitt lockiga hår och utåt sett är ärret från cellgiftsbehandlingen på hennes högra axel det enda vittnesmålet som finns kvar.

– Jag tänker att jag har haft tur. Jag hade stödet från min familj och en syster som ställde alla frågor när jag inte orkade. Jag är med i en retreatgrupp där personer som överlevt cancer träffas. Vissa av kvinnorna har förlorat sina bröst. Jag har hela min kropp kvar. En gång köpte jag den största buketten blommor jag kunde bära och besökte den kvinnliga läkaren på vårdcentralen, hon som tog det första provet. Jag har henne att tacka för mitt liv och det sa jag till henne.

– Min läkare på KS fick två glashjärtan. Ett litet och ett stort som symboliserade mig och Sofia. Den här berättelsen handlar minst lika mycket om att uppskatta sitt liv. Att sluta söka efter det man saknar, men också att kolla upp sin kropp när något inte stämmer. Oavsett vad som händer så kan man komma tillbaka. Man klarar mycket mer än vad man tror. I dag tänker jag att det finns få saker som verkligen är jobbiga. Vad finns det som jag inte klarar av? Jag har varit på botten. The only way is up.

Av: Therese Lukic

Foto: Emily Dahl

Denna artikel är ursprungligen publicerad i mama nr 2 2017, som finns att köpa i butik, eller läsa i appen mama PLUS!