Oengagerade pappor får finna sig i att blir tillrättavisade av mästrande mammor.

Jag var i parken häromdagen och överhörde ett samtal mellan en mamma och pappa i sandlådan. Mamman kunde inte dölja sin vrede över att han hade tagit fel galonbyxor och glömt nappen hemma. Man såg att han kände sig dum och bortgjord, men jag förstod också henne och att hon var irriterad över hans nonchalans. Det är inte första gången jag hör mammor som mästrar över pappor. Det låter alltid likadant;
“Snälla Peter, du måste ta på lillen mer kläder och den mössan är för varm, hur tänkte du?” Eller: “Men Peter, han tycker inte om purén när den är så där varm, du måste värma den i micron i 35 sekunder och sedan vänta i 35 sekunder innan du matar. Det är bättre att jag gör det.”

Det slutar alltid med att mammorna tar över och pappan ser ut som ett fån, både för sig själv, barnet och de som ser på. Han drar sig sedan undan och hamnar i soffan med tidningen för att försöka bygga upp det självförtroende som mamman just stulit. Det är väl klart att man känner sig otillräcklig som pappa efter att ha blivit så totalt förödmjukad.

Jag har tänkt mycket på det här och alltid kommit fram till att det är mammornas fel. De måste väl förstå att papporna bara vill barnens bästa även om de inte alltid följer mammornas protokoll.

Men jag har tänkt om. För ett tag sedan talade jag med en väninna som precis fått barn. Hon berättade att hennes kille absolut inte var intresserad av att gå med på BVC-besöken med deras 2 månader gamla dotter. Det var helt enkelt inte “hans grej”. Jag tyckte det var så konstigt. Jag trodde att både mammor och pappor gick på BVC under de första månaderna. Det är ju där man väger och mäter, pratar om mat, sömn och förkylningar. En halvtimme om ditten och datten, men ändå rätt viktigt eftersom man får lära sig saker man inte kan. Under några månader är ju den där barnmorskan det enda facit man har som nyblivna föräldrar.

Jag tyckte synd om min väninna som hade haft sån otur med sin kille, men hon menade att det här gäller de flesta pappor. Jag kunde inte tro att det var sant. Kan det verkligen vara så att det finns pappor som på riktigt inte bryr sig om hur deras förstfödda lilla spädbarn utvecklas? Jag vill inte tro på att det är så, det är helt enkelt för sorgligt.

Det här har gjort att jag förstår mammorna mer. De har helt rätt i att bli irriterade om inte papporna anstränger sig. Om inte Alex hade varit med mig på våra BVC-möten så hade jag fått referera till vår barnmorska för att övertyga honom om varför Charlie inte får äta salt mat eller sova på mage. Och om vi inte hade haft lyckan att föda barn på sommaren så att Alex hade kunnat ta semester och tillbringa en och en halv månad med oss hade jag känt mig tvungen att berätta för honom hur vår bebis fungerar och hur hon ska tas om hand.

Jag vet att det finns bra pappor som inte har tid att gå på mötena för att de jobbar. Jag förstår också att det inte är lika viktigt när man har flera barn eftersom man då har den erfarenhet som krävs. Men när det handlar om ointresse kan jag inte känna annat än att papporna får skylla sig själva när de sedan blir tillrättavisande av mästrande mammor.

Till er förstagångspappor som inte “orkar” gå på BVC-möten, som inte tycker att det är er “grej” vill jag säga: skärp till er!

Amanda Widell

NUVARANDE Papporna får skylla sig själv
NÄSTA Rätt träning för dig