Mathilda Nordström, 25, kände sig utmattad, hade rinnande bröst och en hemsk huvudvärk – och krävde hjälp! Först då upptäcktes en tumör i hypofysen.

Om jag dör nu kommer mina barn att bli sådana där barn som inte kommer ihåg sin mamma. Det var allt Mathilda Nordström, 25, kunde tänka på under de där skälvande ångestmånaderna när hon inte visste vad det hon precis fått veta innebar. Att hon har en tumör i hjärnan.

I dag sitter hon lugn, trygg och leende framför mig. Hon vet att hon kan leva med den lilla knölen i hypofysen. Hon äter sin medicin och mår bättre än hon gjort på många år. Men det hon har gått igenom har satt sina spår.

Fertila kvinnor drabbas mest

Studier uppskattar att det bland 100 000 människor finns cirka 10–50 patienter med prolaktinom. Kvinnor mellan 20 och 50 år drabbas oftast.

Läs mer: endokrinologforeningen.se

Mathilda har alltid velat bli en ung mamma. Hon var bara 21 när hon blev gravid med sitt och sambon Anders första barn. När dottern Hilma föddes var lyckan stor, och bara åtta månader senare blev hon gravid igen. Alfred kom i mars 2011. Och med honom den stora tröttheten.

– Jag var utmattad, det spelade ingen roll hur mycket jag vilade och sov. Jag orkade inte leka med barnen, jag hade huvudvärk och bröstmjölken slutade aldrig rinna, fast jag slutade amma tidigt. Jag undrade ofta vad det var för fel på mig, men när jag pratade med bvc sa de bara att det var vanligt att vara trött när man har småbarn och att mjölken kunde ta ett år på sig att försvinna, säger Mathilda.

LÄS MER: Så upptäcker du prolaktinom

Kallades till hälsocentralen

Men hon fortsatte att vakna varje morgon i en mjölkblöt säng, tills hon en dag fick nog.

– Jag ringde bvc igen och sa att de måste göra något, någon tablett måste det väl finnas som tar bort bröstmjölken, tänkte jag. De hänvisade mig till amningskliniken, och när jag berättat för sköterskan om hur jag mådde bad hon mig komma och ta prover på hälsocentralen direkt.

Det var torsdag. På fredagsförmiddagen ringde telefonen hemma. Det var en läkare som sa att Mathilda hade förhöjda prolaktinvärden, och att hon skulle bli kallad till sjukhuset för vidare utredning. Sedan la läkaren på. Och Mathilda fick en hel helg på sig att fundera.

– Först var det skönt att de hittat något fel, men sedan började jag undra varför läkaren ringt så snabbt. Det enda man hör om sjukvården är ju att alla får vänta så länge. Om de ringer snabbt, är det något allvarligt då? Jag började googla – och det var det dummaste jag kunde ha gjort.

LÄS MER: Mördande mensvärk och svårt att bli gravid? Du kan ha endometrios

Nåddes av ”tumör i hypofysen”

Orden ”tumör i hypofysen” dök snabbt upp som en av de vanligaste sjukdomarna vid höga prolaktinvärden. Och Mathilda föll. Rakt ner i paniken och dödsångesten. Helgen och dottern Hilmas 3-årskalas minns hon som i en dimma. Hon kunde inte äta och inte sova, allt hon kunde tänka på var barnen. Skulle de få växa upp utan mamma? Skulle hon inte få vara med? Inte hinna göra allt det hon ville göra med dem?

– På måndagsmorgonen ringde jag tillbaka till läkaren och hon bekräftade att det jag läst var sant, att jag antagligen hade en tumör i hjärnan. Och att endokrinologen på sjukhuset skulle ta över.

Mathilda Nordström

Ålder: 25.

Familj: Anders, 34, Hilma, 3,5, och Alfred, 2.

Bor: I hus i Gävle.

Gör:Jobbcoach.

Blogg: Bymdesign.blogspot.com.

Mathilda ringde till sjukhuset och tjatade sig till en läkartid samma vecka. Läkaren gjorde ett syntest och hittade inget fel, men för att kunna säga något om hur de skulle gå vidare behövdes en magnetröntgen av Mathildas hjärna. Hon fick åka hem och vänta. Väntan. Hela tiden denna väntan.

Det är den som satt sina spår. Veckorna som följde vill hon aldrig uppleva igen, säger hon, dagar när paniken kröp runt i kroppen, en rastlöshet som gjorde att hon inte kunde sitta still. Frågan som malde: Vad gör jag om det är en stor tumör i mitt huvud?

– Känslan av att ha något fel i huvudet och tänka att det kanske inte finns någon som kan hjälpa mig var hemsk. Jag ringde till min sambo på jobbet och grät. Jag förstod ju att allt jag kunde göra vara att gilla läget, men hur gör man det, man vill ju inte gilla ett sånt läge!

Det var aldrig hennes egen hälsa som stod i fokus, det var barnens situation. I mörka stunder tänkte hon att det hade varit skönt om barnen inte funnits, då hade hon inte behövt ha sådan ångest över att kanske behöva lämna dem.

Till slut kom magnetröntgendagen. I en och en halv timme fick hon ligga i en tunnel, medan maskinen tittade igenom varje skrymsle i hennes huvud. På bilderna syntes tydligt att det var en tumör i hypofysen. Men läkaren såg också att den var liten och att den var godartad.

– Han ringde mig och sa att jag hade den bästa tumör man kunde ha och att det inte var en hjärnoperation som var nästa steg, utan medicinering. Först i fem år, kanske i hela livet. Men jag skulle inte dö!

Lättnaden var stor, men att faran var över betydde inte att det var över för Mathilda och familjen. Det som har hänt har slagit hål i tryggheten. Hon har varit på en resa till helvetet och tillbaka, och hon tänker att hon inte hade behövt falla så djupt om bara någon tagit hennes oro över den rinnande bröstmjölken, huvudvärken och tröttheten på allvar lite tidigare. Och om någon sedan hade kunnat förklara för henne att en tumör i hypofysen nästan alltid är godartad och går att leva med hade kanske ångesten lindrats. Det är för att kunskapen om förhöjda prolaktinvärden verkar vara så låg som hon vill berätta sin historia.

– Alla kanske inte är så envisa som jag och kräver hjälp, och även fast jag gjorde det så gick det så mycket tid helt i onödan. Hela första året med Alfred som jag aldrig får igen, det kan jag sörja i dag.

Mathilda håller fortfarande på att prova ut rätt nivå på medicineringen, men mår redan mycket bättre.

– Jag har mer energi och orkar både jobba och leka med barnen. Utan min sambos stöd, kärlek och värmande ord hade allt detta varit så mycket tyngre. Han är en så fin människa. Nu ligger allt fokus på att njuta av vardagen tillsammans med min familj och se till att jag mår bra.