mamas formgivare Maria gick igenom många förberedelser för att bli mamma till Mimmi. Men smygrasism diskuterades aldrig under adoptivföräldrautbildningen.

72 månader tog det för mig att få mitt andra barn: 36 ägglossningstest, 6 ivf:er, ett missfall, ett utomkvedshavandeskap, nästan 400 000 kronor och en lång resa till ett land jag inte hade varit i tidigare. Min kropp hade varit redo att bli mamma länge, hormonerna var på plats. Då mötte jag Mimmi. Hon blev min dotter och en helt ny värld öppnade sig.

Jag hade förberett mig så mycket. På den konstgjorda anknytningen, på hennes bakgrund, sörjt med den biologiska mamman som inte kunde ta hand om sitt barn. Jag ville ju bara visa upp mitt vackra nyfådda barn för hela världen, precis som alla andra nyblivna föräldrar. Jag var helt oförberedd på att jag skulle behöva gå in diskussioner om vad som kränker människor och inte.

Varje gång det händer slår det mig med sådan häpnad att jag blir stum och mitt afrikanska blod pumpar i mina ådror. Jag inser att jag har mycket att lära för att kunna hitta vägar att stå upp för mitt barn, hitta sätt att förmedla att i hennes närvaro accepterar inte jag att man använder vissa ord. Detta gör jag för att bygga upp en styrka och en självkänsla i henne,  så att hon ska kunna säga ifrån själv, när jag inte är med.

Mimmi är ingen chokladbit. Jag vill inte att hon kallas för det, jag vill inte höra skämt om det. Jag vill inte höra att det blir mörkt när vi kommer in i hissen, jag vill inte skratta åt frågan om vi precis varit utomlands, jag vill inte höra att hon inte behöver sola, eller höra ”n-ordet” i vår närvaro. Jag vill inte diskutera vad den bollformade chokladen har hetat i alla tider för det heter inte så längre, och jag vill inte höra om Kalle Ankas förstörda jul efter bortklippta rasistiska delar. Det enda jag vill är att Mimmi får vara Mimmi. Min dotter. Hon är mitt kött och blod och jag är hennes kött och blod. På vårt vis.

Många som inte själva har adopterat ett mörkt barn har svar och åsikter om hur jag ska känna inför det här och undrar varför jag blir så upprörd över ett ord som använts i alla tider, och tycker att det är väl inte så farligt. Och de framhäver bestämt att de får använda vilka ord de vill och att det är jag som överreagerar. Jag ramlar i diket av förvåning varje gång.

Jag måste ha missat den lektionen på adoptivföräldrautbildningen. Eller så fanns den inte. Vi tittade på uråldriga filmer och läraren höll upp en bild på en mörk man i trettioårsåldern och frågade om jag kunde tänka mig att bli mamma till honom. En lika svår fråga som om hon hade hållit upp en bild på en ljus kvinna i 30-årsåldern och frågat samma sak. Alla skrattade och sa att vi hade nog tänkt oss någon lite yngre. Vi hade inga vilda diskussioner om smygrasism och främlingsfientlighet.

Jag önskar att jag hade fått veta mer om hur jag ska kunna hantera rasism och främlingsfientlighet. Det är en ådra av föräldraskapet som bara finns för att min dotter är född i Nigeria och har en annan hudfärg än många här i Sverige. Mimmi är uppryckt från sina rötter och förflyttad till ett land långt bort från det hon föddes i, omprogrammerad till att bli en av oss. Hon ska aldrig behöva definieras, utpekas, särskiljas eller kategoriseras efter sin hudfärg.

Denna rasism måste luftas, när vi och våra barn med annan hudfärg råkar ut för det. Och jag är inte ensam om att reagera. Jag tänker fortsätta låta adrenalinet rusa i ådrorna så att jag kan bygga upp denna ådra av adoptivföräldraskapet. Det är min skyldighet som mamma till Mimmi.
Det borde vara allas skyldighet som lever i vårt samhälle att reagera och agera och sluta använda ord som kränker människor.

Det enda godis Mimmi är, är min godisråtta, precis som Molly är min godisråtta. De enda godisråttor jag har.
Jag har långt kvar. Men jag kommer inte att tystna.