Att skrika på ett skrikande barn är ungefär som att försöka släcka en eld med bensin eller som att stoppa dödande med dödsstraff, menar mama-krönikören Manne Forssberg, som tröttnat på "hårdare tag".

Nyligen skulle jag föreläsa för en grupp niondeklassare. Stämningen var förväntansfull och smånervös. En kvinna gick upp på scenen och presenterade mig:

”Nu ska ni få lyssna på Manne Forssberg och jag vill att ni uppför er och inte beter er som idioter som ni brukar när det är sånt här.”

Hon betonade idioter. En utskällning i förebyggande syfte. Kollektiv förväntan övergick snabbt i kollektiv förstämning. Alla skötte sig och lyssnade uppmärksamt under hela föreläsningen men det var som om någonting hade slocknat i deras ögon.

I höst börjar min äldsta dotter i skolan. Hon är redan extatisk över den stora milstolpen. Själv är jag orolig. Jag vet nämligen att hon kommer att utsättas för ilska, förlöjligande och kollektiv bestraffning under sina tretton år i skolan.

Under mina föreläsningsresor har jag träffat många fantastiska pedagoger. Men jag har också träffat skolpersonal som får vredesutbrott, ägnar sig åt kollektiva utskällningar och förlöjligar elever.

Det är inte så konstigt egentligen.

Vem som helst skulle bli arg och frustrerad av att försöka entusiasmera en grupp där några kastar pappersbollar, kommer för sent, tittar på film på telefonen och stör dem som vill lyssna på genomgången. Lärare är pressade. Och mänskliga.

Men jag vänder mig mot den kollektiva vurmen för hårdare tag. Sedan ungefär tio år tillbaka pratar politiker alltid om gränssättning, disciplin och konsekvenser när de pratar om skolan. En hel vuxenvärld beklagar sig över mesiga lärare och drömmer sig tillbaka till svunna mer auktoritära tider. Varför pratar vi aldrig om respekt för barn och ungdomar? Om att det är en kränkning att kalla en grupp niondeklassare för idioter. Att ilska kan vara en form av kollektiv bestraffning.

När det gäller hunduppfostran har utvecklingen gått framåt. Vi har lämnat bestraffning och hårda tag bakom oss och istället satsat på positiv förstärkning. Dels för att hundarna mår bättre av det och dels för att det skapar mycket starkare incitament för lydnad. På samma sätt borde det vara med barn och ungdomar. Man blir mer sugen på att sköta sig om man uppmanas att ”vara så duktig och uppmärksam som man kan” än om någon fräser att man ska ”undvika att bete sig som en idiot som man brukar”.

Barn har en oerhört tunn social fernissa. Som min äldsta dotter. Ena sekunden pratar hon belevat och nästan vuxet med mig, nästa sekund får hon ett vredesutbrott över något som jag uppfattar som en liten skitsak. Ofta skriker jag tilllbaka. Det är liksom ryggmärgsreflexen, men tyvärr också fullkomligt kontraproduktivt. Ungefär som att försöka släcka en eld med bensin eller som att stoppa dödande med dödsstraff. Det enda hon lär sig är att även vuxenvärlden har bristande impulskontroll och att skrik är ett fullt accepterat uttryckssätt.

Kan vi ta en paus i hårdare tag-vurmen och prata om respekt för barn och ungdomar? Om att det finns ickeauktoritära sätt att sätta gränser och om vikten av att som vuxen åtminstone försöka föregå med gott exempel. Vi kommer inte alltid lyckas, men om vi kämpar hårt kanske våra barn slipper gormande, sura och förlöjligande vuxna under åtminstone delar av dagen.

NUVARANDE Manne Forssberg: ”Kan vi ta en paus i hårdare tag-vurmen och prata om respekt för barn?”
NÄSTA Blondinbella: ”Jag är tillåtande som chef och bidrar till att sänka kraven”