Jul – igen – och vips ska du förvandlas till superjulmamman, fast det enda du längtar efter är ett stilla firande utan paketkånkande och resor mellan släktingar... Krönikören och fyrabarnsmamman Malin Wollin berättar hur de angriper situationen.

Det börjar som en skakning på nedre däck redan i september. Och det handlar inte bara om att de stora varuhusen lägger ut kulörta kulor i en vacker skål, eller att morgontidningen annonserar om julbord. Helt plötsligt börjar människor prata om att det ”snart är jul”.

Herregud, snart är det jul! tänker jag och det fladdrar till i de hysteriska delarna av känslolivet. Men sedan jag besinnat mig och tittat på min Iphonedisplay, så ser jag att det är mer än tre månader kvar. Ett kvartal.

Ändå denna känsla av att bli inlåst i ett torkskåp som dinglar ut över ett stup. Det är varmt, trångt och svindlande, och HUR SKA VI HINNA MED?

Ska det vara så här? En fjärdedel av året som ägnas åt att ha pyrande ångest för denna enda dag. Som tydligen ska vara den lyckligaste på hela året. En dag som barnen ska bära i minnet och använda för att skapa framtida jular med sina familjer.

Och jag har ingenting att bidra med.

En gång för två år sedan köpte jag en pepparkakskorv och tryckte ut på köksbordet. Någon åt bara deg, någon blev förtvivlad för att en bebis åt upp den perfekta pepparkakskatten, en fjärde hoppade av baket i vredesmod eftersom det är jättesvårt att osthyvla upp en svettig en millimeters stjärna från en icke-mjölad bordsskiva. Sedan hör jag från vänner som gör julgodis tillsammans med sina barn. I flera timmar. Och de tycker att det är roligt. Mammorna alltså.

Min vän som är muslim firar min drömjul. Den är avslappnad, fri från traditioner och bara små korinter av jul släpps in i den härliga lägenheten med en enda liten smakfull tomte i fönstret.
Min vän: – Vi fick faktiskt julklappar när vi var små. Mamma och pappa jobbade på fabrik och varje jul kom en företagstomte och delade ut paket.
Jag: – Kan du inte beskriva hur skönt det är att vara vuxen med barn, och inte behöva hålla på med juleriet?
– Hm, jag vet ju ingenting annat.
– Men när du ser alla som stressar och hetsar, dina kompisar?
– Ni hetsar mest av alla.
– Gör vi?
– Ja, förra året köpte du julklappar på Kappahl till din mamma för 5 000 kronor!
– Jo, men man fick 30 procents rabatt på allt, och hon hjälper till så mycket under året med barnen.
– Jovisst, men man behöver ju inte ge bort en LÖN. – Ja ja, men julen, hur gör ni?
– Jag tycker att det är mysigt med jul, det är skönt, man är ledig.
– Och mer?
– Det är som sommarlov fast på vintern.
– Okej, tack så jättemycket för hjälpen.

Hur kan jag göra för att få en muslimsk otvungen jul? Jag vill ha myset, värmen, sammankomsterna, maten. Lite mindre av modellen ”trycka in fyra barn och sju Coopkassar med paket i bilen och halka runt i Kalmar kommun från julotta till midnatt”.

Sedan jag träffade Joachim för snart 15 år sedan följer vi ett löpande schema där vi alternerar jularna. Jämna år börjar vi hos Joachims mormor och morfar med dopp i grytan – barnen och jag får soppa på jordärtskocka. Efter det åker vi till mina föräldrar för middag, paketöppning och Kalle Anka, sedan tillbaka de nära tre milen in till stan för julgröt, paketöppning och julgodis till midnatt hos Joachims föräldrar.

Ojämna år börjar vi hos mina föräldrar tidig förmiddag med julfrukostbrunch och paketöppning och Kalle Anka, därefter tillbaka till stan för julmiddag och paketöppning hos Joachims föräldrar.

Låter det jobbigt? Det är det. Men också väldigt, väldigt mysigt. Det är bara alla dessa ungar och paket som ska in och ut ur bilen. Första julen med en endaste bebis minns jag att hon vid sista inpackningen skrek så att hon var lika röd som overallen hon reste i. Jag förstår henne, tänkte jag och lät nappen och klappen på kinden jobba på högvarv över säckar med gåvor till det förstfödda barnbarnet.

Allt handlar egentligen om Joachim. Det är ju så. Andra mammor och kvinnor har säkert män som är som män är mest. De hänger på. I vår familj är det jag. Som hänger på. Joachim är den som lägger in egen sill, pyntar i alla fönster, planerar julinköp, rullar ut löpare på bordet, och bakar ernsts vörtbröd. Jag är den som ligger i soffan och googlar ”bästa julklappen till elvaåring”. Jag anstränger mig på mitt sätt, men ingen ser mig i min välmenande gärning. Skuggan från min mor och svärmor faller tung över min person.

Hur ska jag beskriva min svärmor? Kanske så här: När det gäller grenen ”skapa julkänsla” är hon på level ”expert”.

Jag har i snart 15 års tid planerat att köpa blommor, pynt från Panduro och plocka vitmossa i en äkta skog och göra den finaste julgrupp hon någonsin sett. ”Åh, vilken älsklig och kreativ svärdotter jag har fått, jag kunde inte ha fantiserat dig bättre om jag fått tänka i tusen år”, tänker jag att svärmor säger när vi stiger in i julvärmen. Sedan slutar det med att jag halkar in på Pressbyrån i höga julklackar i elfte timmen och sliter åt mig en Aladdinask och två trisslotter.

Är det någon som anar ett utbrett skuldbeteende? Kvinnlig skuld. Kvinnlig juleskuld. Jag är lika stekt som grisen är griljerad. Jag är en bra mamma. Jag är här alla dagar. Jag uppoffrar mig som mammor har gjort i alla tider, men eftersom jag brister på en punkt, julpunkten, så känner jag mig otillräcklig och sorglig. Vad ska mina barn säga om sin julmamma när de blir stora och analytiska? Att jag zoomade ut och lämnade scenen åt Joachims show och faktiskt var ganska nöjd med det, trots svåra kval?

Då får det väl vara så. jag är en stor flicka nu och mina barn kommer att älska mig ändå.

I vår familj är könsrollerna ständigt på glid. Och den som glider mest är jag. Det är Joachim som vill hänga upp gardiner, det är Joachim som lagar maten, det är Joachim som packar till barnen när vi ska ut och resa. Ingen gång under året är det lika tydligt att jag är ”strulpappan som får vara med på ett hörn” som under julen. Jag är pappan som får vara med om han inte gnäller för mycket och hjälper till att skapa stämning.
Och så var det glittret.

Det började för åtta år sedan eller så när jag hängde upp glittret ”fel” och Joachim fick operera bort det från granen med en pincett och svettpärlor som trillade ner på den broderade julgransmattan.

Jag hade ju varit estetisk och försökt hänga det romantiskt på längden som i en julsaga. Enligt Joachim hade jag kastat upp glittret som den bollformade diskokula jag hade hittat det i.

Så nu ligger jag i soffan och instagrammar när familjen klär granen i stället för att delta.

”Vad håller vi på med?” tänker jag när jag sitter i bilen på julafton med sminkväskan mellan benen och försöker lägga mascara medan Joachim rattar bilen och jag mellan tänderna hotar barnen med utebliven tomte:

– Hörni, jag hörde precis att tomten är död. Det kanske är lika bra att vi åker hem och äter godis framför ”Lejonkungen”, eller vad säger ni?

Vad händer om en mamma säger så till sina barn? Kan man ställa in julen?
Fast det vill jag ju inte.
Jag vill bara ha det lite, lite lugnare.

Jag önskar alla mammor och pappor lite lugnare jular. Billigare jular. Enklare jular. Mer stressfria jular. Och betänk då att jag får allt serverat. Jag anländer till ett dukat bord. Det skulle bara kunna bli enklare om någon tryckte upp mina käkar och matade mig med sojakorv och Västervikssenap.

Och ändå. Stress, dåligt samvete, julskuld och överköpsbeteende.

I mina drömmar har jag ett stort hus med ett vardagsrum stort som Stockholms central. Vi måste få plats med alla 20.

Tänk att bjuda hem alla och varje person tar med sig:
En maträtt.
Ett paket.
Jag tror att en del möter julen på det här sättet, ingen jag känner, men det finns smarta människor där ute som har tänkt igenom saken ordentligt och gjort allting till ett lagom stort knytkalas.

Då är ingen den som sitter i en bil med ögat penetrerat av en kajalpenna eftersom Joachim inte kan accelerera mjukt. Ingen är den som måste städa i tre dagar och laga mat i sex timmar och se ut som rödkål och lukta köttbulle när gästerna kommer.

En fridfull jul heter det ju. Så varför har vi inte det?

NUVARANDE Malin Wollin om den överdrivna julstressen: ”Plötsligt ska du förvandlas till supermamman”
NÄSTA Lucia-panik! Här är 11 situationer du som förälder säkert känner igen