Sannas krönika. Efter en risig dag då minstingen vrålat sig blå framför godishyllan i matbutiken njuter Sanna Lundell av lugnet då barnen äntligen somnat.

Sitter här i total tystnad med kaprifoldoft i näsan och tittar på en skål full av grodyngel med en något udda känslomix av nostalgi (det är nåt med kaprifol och groddjur som väcker all min samlade längtan till liv) och missnöje. Pojkarna har äntligen slocknat. I kväll kom det verkligen ett ”yes” över mina läppar när jag hörde sömnen etablera sig i andningen på den minsta och för tillfället mest svårsövda.

För vi har haft en risig dag i dag. En klättra på väggarna-dag. En inte-vilja-ha-pyttipanna-och-rödbetor-till-lunch-få-blodsockerfall-börja-skrika-efter-glass-inte få glass-lägga-sig-i-en-vrålande-hög-på- golvet-vägra-sova-middag-somna-alldeles-för-sent-hungrig-och-grinig-i-bilen-och-vakna-upp-i-nytt blodsockerfall-vråla-vidare-på-Ica-dag. En sån där dag när man gärna ger upp och ger ungen världens största glass bara för att man bara inte orkar vara den där förnuftige, rationella och tålmodige ledsagaren.

I synnerhet när vrålandet sker framför plockgodishyllorna på ICA inför pensionärspublik som undrar om lillen har tappat bort sin mamma eller kanske skadat sig illa. Pensionärspublik som på fullt allvar erbjuder en klubba som tröst. Då ligger det väldigt nära att ta emot den lilla sockerstinna ”presenten” och täppa igen truten på skrikhögen för att kunna genomföra sina inköp i lugn och ro.

Men det vet man ju att man absolut inte ska. Då har man ju nämligen bekräftat för den där lilla frågande (varje skrik är en fråga som Anna Wahlgren så fint har uttryckt det) ungen att det funkar med vrål för att få sin vilja fram. Att det funkar fint att skita i näringsrik föda och i stället skrika sig till rent socker. Ond cirkel. Big no no.

Så det var bara att bita i hop och vackert lyfta upp det sparkande, högljudda byltet och retirera ut från Ica. Och jag erkänner: hotet om utebliven middag kom så fort åhörarskaran försvann. Hot om att bara få äta godis resten av livet västes också fram. Varpå förvirrad glädje uppstod för ett par sekunder. Kaos och kalabalik och en sammanbiten mycket snabb promenad hemåt i skymningen.

Men som tur var hittade vi en pöl med grodyngel. Som tur var hade kinakrogen öppet fast det var röd dag. Och som tur var blommar kaprifolen och med den hoppet om att det bara blir bättre, det blir bättre.

NUVARANDE ”Jag väste fram ett hot om utebliven middag”
NÄSTA Nakenfis, naturligvis! Eller?