Souldrottningen Jennifer Brown, 35, har blivit mamma.
Till en ljuvlig liten Lilly, 5 månader.
- Jag har gått igenom en av de tuffaste perioderna i mitt liv. Jag kapsejsade, men nu är jag starkare än någonsin.

mama nr 7 2007

av Ann Beyer foto Linda Alfvengren styling Jennifer Jansch make up Elin Tordenlid/Mikas

MARBELLA, APRIL:
– Jag har längtat så efter att få resa igen. Äntligen får jag ta med mig Lilly ut i världen.

Jennifer Brown, 35, och mamas team är nästan ensamma på Marbella. Vi vandrar sakta genom ett skamfilat, magiskt gamla stan, ned mot stranden. Vågorna slår in mot den kritvita sanden, det rasslar i palmernas blad. Doften av salt och tång möter oss. Jennifers leende är varmt och mjukt. Hon lyfter upp Lilly, 5 månader.
– Titta, nu får hon för första gången känna medelhavssolen i sitt ansikte!

STOCKHOLM, APRIL:
En vecka senare äter vi en sen, lång lunch i Stockholm. Det är svårt att tro att denna vackra kvinna – som lyser av lycka och stolthet över Lilly – precis klivit ur en känslomässig berg-och dalbana.

– Jag har gått igenom en av de tuffaste perioderna i mitt liv. Jag har kapsejsat och nått underströmmar som jag inte trodde fanns. Men i dag känner jag mig starkare än någonsin.

Oj. Berätta.
– När jag träffade Lillys pappa uppstod väldigt starka känslor och allt kändes så rätt. Vi planerade ganska snart att bilda familj. Och kort därefter var Lilly på väg.
– Men efter tre månader valde han en annan väg och jag fortsatte ensam i min graviditet. Det var oerhört tufft eftersom det inte var planerat. Sådant ställer ju saker på sin spets, säger Jennifer och får ett sorgset blänk i de mörka ögonen.

Hur har du fixat det?
– Jag har skapat en större förståelse för mig själv och mina livsval och vad det är som driver mig. Framför allt i relationer.

Hon låter lite som en Buddha emellanåt, Jennifer. Och förklarar att hon inte vill ”grotta ned sig i sitt privata” här i intervjun, utan mer peppa andra singelmammor.

– Det är viktigt att våga stanna upp och möta det otänkbara. Att ge sig själv den nåden och känna acceptansen. Vila i det. Det är så lätt hänt att man springer vidare i bekräftelsesnurren för att dämpa sin ångest. Det kan mildra för stunden, men i slutändan kommer man aldrig undan sanningen.
Sen efter en tid är det dags att försonas med det som skett, menar hon.

– Man måste acceptera att det tar lite tid. Jag vet inte hur många gånger mitt skratt blivit till gråt – och hur besviken och rädd jag känt mig stundtals över att stå här med allt ansvar. Det är en bearbetningsprocess som det gäller att ha tilltro till.
– Men när jag sitter här i dag, kan jag känna att jag har börjat landa. Jag är mer jordad nu än innan jag blev gravid.

”Känsloläget gick från 0 till 100 under min graviditet”, säger soulmamman.

Hur var det annars att vänta barn?
Jennifer skrattar till, skakar sakta på huvudet, och fortsätter:
– Ja, du… hur var det? Speciellt. Men familj och vänner, och även alla i mödravården och på bb, är ju så måna om en när man är gravid i den här situationen. Jag tog emot den hjälp jag kunde få. Jag träffade till exempel en doula som underlättade allting väldigt för mig, hon höll kontakten med bb och kunde hjälpa mig att få fram mina önskemål dit.

Förlossningen blev ett härligt party, låter det som. De lyssnade på James Taylor, ”det är 70-talsmusik som jag älskar, musik med mycket folkfeeling”. Och Jennifers mamma, två av hennes bästa väninnor och doulan var där. Plus en barnmorska.

– Ja, det var en fest – men med pina! Sen kom Lilly ut. Det var helt underbart. Jag visste ju att jag skulle få en flicka. Jag tog reda på det i vecka 18, kände att jag ville kunna förhålla mig till den lilla människan därinne.
– Och vet du, en väninna fick sin son bara tre dagar före på samma bb. När jag låg och hade värkar kom hon och hennes man in och lade sin bebis på min mage. Barnen hälsade på varandra. Det var fantastiskt.

Är Lilly en mini-Jennifer?
– Hon är nog väldigt lik både mig och sin pappa. Så bedårande! Jag kan sitta och bara titta på henne hur länge som helst.
– Och det händer så mycket med henne. Vi börjar verkligen knyta an. I början tänkte jag att vem som helst skulle kunna ta hand om det här barnet, Lilly är så lätt. Fast det är ju inte så.
Hade du längtat efter att bli mamma?
– Åh ja! Jag var så redo för det här.

Får du sova något?
– Ja, för jag ger ersättning på natten, man blir inte lika trött då. Så varvar jag med amning på dagarna.

”Jag är en sådan sucker på melankoli, kan tycka att det är vackert att det just nu bara är Lilly och jag.”

Hur är det att vara singelmor, tycker du?
– Att vara själv är lite skrämmande ibland, det kan fladdra lite här inne, men då gäller det att stanna upp…

Jennifer drar streck med fingrarna i luften, och säger sakta:
– Nuet är inte riktigt skrämmande. Det är när tanken går runt, framåt eller bakåt… som det blir jobbigt. Jag vill mentalt komma nära – stunden just nu, och verkligheten som den är. I detta ögonblick.

En stund senare förklarar hon att moderskapet gett henne ”en stor fet rot” i musiken.
– Nu har jag fått det jag alltid har velat ha. Ett barn. Med Lilly känner jag mig just nu fulländad. Jag känner mig oövervinnlig. Så nu kan jag kavla upp ärmarna, jag tvekar inte på mitt yrkesval. Det kunde jag göra förut.
– Jag längtar efter att sitta och skriva musik igen, öppna upp till innerligheten. Och jag är så glad att det känns så.

Är du en affärskvinna? Du har ju tjänat en del pengar på din röst.
– Tja, näe, det är inte så att jag aldrig mer behöver jobba i mitt liv, men visst – pengarna har till exempel gett mig möjlighet att köpa ett sommarhus på Värmdö.
– På landet ska Lilly få springa runt barfota. Jag ser framför mig hur hon klappar kossor och katter, badar i sjön och smaskar på söta, nyplockade hallon…

Din egen familj är utspridd över hela världen. Hinner ni träffas?
– Ja då, min mamma och lillebror bor i Göteborg, men de tar varje chans som finns att komma upp och träffa Lilly och mig. Min syster bor i San Francisco fast hon har redan hunnit vara här två gånger sen Lilly kom till världen! Och pappa, han bor i New York – och avgudar sitt barnbarn.

Servitrisen slamrar då och då med porslin bakom oss. Varje gång rycker Jennifer till. Mitt i all själslig styrka och harmoni verkar hon lite, lite skör. Det är lätt att tro henne när hon förklarar att hon helst bara träffas på tu man hand ”tre personer är för många, det blir för många intryck”.

– Men sådan har jag alltid varit! Jag tar in människors energier så enormt. Ibland är jag helt utmattad efter ett möte.

Och så kommer några visdomar till från souldrottningen:
– I hela den här resan som varit från att jag fick veta att jag var gravid, har jag haft tilltro till att allt löser sig till det bästa. Det gör ju alltid det. Och det finns en mening med det som händer.

Men stämmer det verkligen?
– Ja, jag känner det jättestarkt, säger hon och trevar med handen efter ett glittrande kors som hänger runt hennes hals och håller i det en stund.

Är du troende?
– Jag är inte trosbunden åt något håll. Men jag tycker om symboliken och jag har en tro på det goda. Världen är inte ute efter att göra mig något ont.

Kan du känna dig orolig ibland över att inte räcka till? Du ska ju vara både mamma och pappa i vardagen för Lilly.
– Nä, jag gör så gott jag kan, det räcker bra. Min oro handlar mest om det praktiska. Jag bor fyra trappor upp i ett hus i Gamla stan utan hiss. När jag ska ned för trappan med Lilly på armen kan jag vara rädd för att ramla. Eller när vi är i tunnelbanan, då kan jag tänka att det inte får vara någon dåre där som hoppar på oss.

Hur är det att umgås med kärnfamiljer?
– Under graviditeten var det svårt. Nu är det inte det längre. Jag kan tycka att det är helt fantastiskt att det finns kärnfamiljer, men skönt att det finns en sådan mångfald i Stockholm också.
– Men visst, ibland känner jag mig som en avvikare. Samtidigt är jag så van vid det. Jag är ju en offentlig person sedan många år och har alltid stått utanför ”det vanliga”.
Det är nog ingen slump heller, menar hon. Att hon – som egentligen är skygg som Blyger i Snövit – har valt att stå på scen och sjunga inför tusentals människor.

– Jag tycker om att utmana mig själv och mina rädslor. Det finns egentligen inget att vara rädd för.
– Och jag är en sådan sucker på melankoli. Jag tror att det hjälper mig. Shit, det här är så vackert, kan jag tänka ibland när jag kommer hem och ser mig och Lilly. Här är vi. Nu. Och det är okej, trots allt.

Vad hittar Lilly och du på för nåt nu under mammaledigheten?
– Jag har en handfull riktigt nära vänner i Stockholm som vi träffar ofta. De är min familj här. Lilly är så liten fortfarande men vi tar långa sköna promenader, och så snart hon blir lite äldre längtar jag efter att vi ska börja med babysim och babyrytmik. Jag ser fram emot att dansa och sjunga tillsammans.

– Jag har en jättebra väninna som ibland kommer hem till oss och lagar mat på fredagkvällarna. Det är helt underbart. Men jag tycker inte att det är så farligt att vara själv heller. Det tänkte jag på i våras, inför påsken, då mina vänner frågade ”kommer din mamma nu?”. Jag stod som ett frågetecken, hade inte ens tänkt på att bjuda henne eller att fixa något annat socialt.

– Och jag kände ”nej, jag orkar inte slå knut på mig själv och arrangera en middag”. Lilly är faktiskt det bästa sällskap som finns. Jag ville bara vara själv med henne.
– Då, när allt var okej, ringde plötsligt en vän som bor i London, musikern Jamie Hartman, och frågade om han fick hälsa på oss. Det är så typiskt, när man accepterar och vilar i sin ensamhet… då…

”Nu har jag fått det jag alltid velat ha – ett barn.”

Är han bara en vän?
– Ja, ha ha, vi är bara vänner. Men jag kan uppskatta lite manlig energi, det är väldigt många kvinnor i mitt liv. Det finns flera killar som jag är kompis med. De flesta är mina ex. Peter Swartling (känd från Idoljuryn, tidigare Jennifers producent) som jag var ihop med i 3,5 år, är en av mina närmaste vänner.
– Mina ex och jag äter kanske inte middagar ihop eller ses jätteofta, men det blir en fika då och då. Vi har delat så mycket, så det är synd om kontakten ska brytas helt.

Kan du tänka dig att träffa en ny man?
– Ja, jag ser ju inte mig själv som singel resten av livet.

Vad är det för typ av män du faller för?
– Det måste finnas en grundtrygghet i mannen. Flera av dem jag förälskat mig i har varit män som brinner för något, som har mycket på gång. Konstnärssjälar. De är lite lika mig. Jag behöver ju ha tid för min musik och då passar det mig bra med män ”on the go”.
– Men egentligen är fasthet och rutiner det jag skulle må bra av numera, tror jag. Jag håller på att titta på det här problemet. Fast poletten måste få trilla ned, det kan ta tid – och sen ska man bli attraherad också…

Det finns en story om dig, du är med på en musikvideoinspelning och ligger naken under ett gult, noppigt, gammalt täcke. När du gått från platsen springer alla killar i filmteamet fram och vill röra vid täcket. Bara för att komma en millimeter närmare dig.
– Nämen, haha, när var det? Jag minns faktiskt inte, men det var roligt att höra.

Tycker du själv att du är en pingla?
– Ja, jag kan se attraktionen hos mig själv, att jag har en påverkan på det andra könet.
– Och jag tror att allting hör ihop. När den kreativa kraften finns där, när jag skapar musik, då är den sexuella polen också igång – och det märks. Det där ska komma inifrån, det GÖR ju det. Jag är inte intresserad av något annat heller, vill inte ha ett liv där jag söker bekräftelse utifrån.
– Vissa saker har förvånat mig. Som att jag utsågs till Sveriges sexigaste kvinna av homo-tidningen QX i fjol. Åh, vad overkligt, jag var ju gravid då.

Går du ut något?
– Jag äter gärna middag ute med en väninna, skaffar barnvakt och talar ostört i några timmar. Men sedan längtar jag hem till Lilly igen. Jag var faktiskt och såg Lena Ph:s show och tänkte stanna och mingla lite efteråt – men nej…
– Om jag ska vara ärlig så passar det här livet mig jättebra. Det stilla livet. Att inte vara så himla social. Det är ett val jag gör.

Det finns en bild av att det är lite synd om ensamma mammor.
– Ja, sådant har jag fått höra. Efteråt, när någon sagt något beklagande, kan jag känna mig irriterad. Jag har svårt för människor som överskrider gränser. Att jag är singel och mamma kanske berör en öm punkt hos dem själva, deras egen rädsla – vad vet jag?

Hur länge ska du vara mammaledig?
– Jag ser mig själv göra en platta. En stillsam, äkta och sanningsenlig. Så som det måste få vara när man har fyllt 35. Exakt när den kommer vet jag inte. Jag har gett mig själv en tidsfrist nu att bara vara med Lilly, och hur länge den blir – ja, det frågar jag mig själv.
– Jag vet inte i dag hur den här resan med Lilly kommer att se ut. Nu är hon ett spädbarn, jag låter henne bestämma takten. Det är jätteskönt att hennes behov styr.
– Men en plan har jag. Vi ska åka till Trinidad för nu ska min pappa – som är född där – bygga hus där. Jag vill ta dit Lilly och visa henne landet, det är ju hennes rötter.
Vill du ha fler barn?
– Ha ha, kom tillbaka med den frågan om ett år!

NUVARANDE ”Jag är ensam med min Lilly”
NÄSTA mamas samarbete med Alla Kvinnors Hus