Från flyktingflicka till filmstjärneliv i Hollywood. Men tvåan Jakob vände upp och ner på saker. "Han var macho från start", säger mamma Izabella.

Från flyktingflicka till filmstjärneliv i Hollywood. Men tvåan Jakob vände upp och ner på saker. ”Han var macho från start”, säger mamma Izabella.

mama nr 4 2007

IZABELLA SCORUPCO
Ålder:
36
Familj: Maken Jefffrey Raymond, 35, marknadsförare, barnen Julia (med Mariusz ”Marre” Czerkawski, 35, hockeyproffs), 9, och Jakob, 3.
Bor: Hus i Los Angeles
Gör: Skådespelerska och fotomodell.

av Anna Björkman foto Hans Ericksson styling Jennifer Jansch hår och make up Garen Tolkin/Exclusive artists

LOS ANGELES. Izabella Scorupco, 36, skådespelerska, fotomodell och småbarnsmamma.
Hon har lämnat två länder bakom sig. Gått från ytterligheter som flytt från det då grådisigt kommunistiska Polen, via ängsliga lagom-Sverige till dekadenta, solgassande Los Angeles. It’s Hollywood, baby! Här håller Iza som bäst på att rota sig för fulla muggar. Bilda familj, hitta balansen i kulturskillnaderna (kulturskillnaderna en gång till!), både i samhället och på hemmaplan, men framför allt vänja sig tampas med att karriären susar förbi medan hon som bäst försöker landa i chocken att plötsligt vara hårt ansatt tvåbarnsmor.

Äkta makar, Izabella och Jeff.

Hon träffade jämnårige och numera äkte maken Jeffrey Raymond, ursprungligen från Connecticut, via gemensamma vänner för sju år sedan. Det hade varit ett fasligt tjat i flera månader att det här verkligen var en kille för Izabella (hon och Jeff skulle vara så ”otroligt lika”), till hennes stora irritation, ”för jag tycker inte om när folk parar ihop människor, jag har svårt när folk ponerar att det här ska funka” säger hon, men fick finna sig förvånad.

– Det var bara helt omöjligt att inte bli attraherad. Helt otroligt konstigt.
I dag är det tre år sedan sonen Jakob kom, och de bor med Izabellas dotter Julia, 9, (från äktenskapet med polske hockeyspelaren Mariusz ”Marre” Czerkawski) i ett spanskinspirerat enplanshus, omsorgsfullt inrett i mexikansk stil, i en av de kaliforniska dalarna. Bergen reser sig runt omkring. I trädgården dignar träden av citroner och apelsiner, pool finns såklart. Här är också ”horse country” och till omgivningens trygghetsljud hörs klippetikloppet från grannar som travar förbi. Julias högsta dröm är givetvis en egen häst, men än så länge får hon hålla sig i närmaste stall med likasinnade hästtjejer. Hemma finns hundarna Elvis och Hamlet, den gosiga kaninen Smackers, hamstern Theodor och glimmande guldfisken Tiger.

Ett gästhus som väntar på nya nannyn som denna dag flygs in från Sverige, Julia och Jakob har ritat välkomstteckningar. Mamma Scorupco håller med mild galghumor ställningarna medan Jakob, eller Kuba som han kallas (smeknamn för Jakob på polska), monstervrålar i en annan del av huset.
– Ops… Ja, det där var min son, vi kanske kan ha ljudeffekter i den här tidningen, konstaterar Izabella.

Snart lämnar hon sin glamourösa vardag i värmen för filmatiseringen av Åsa Larssons deckare ”Solstorm”, inspelning i kalla Kiruna och Julia får följa med, lillebror stannar hemma med pappa.
Du började spela in filmen ”Exorcisten” när Jakob var fyra och en halv månad, hur var det?
– Från början var det en tragedi. Det var makabert att utsätta Jakob för det, och så kände jag att kan man inte få njuta av att bara vara mamma? Men man har inte så mycket val när det gäller planering och datum av en film-inspelning. Då är det faktiskt bara att hoppa på det och lägga bort alla negativa tankar.

Iza med sonen Jakob, 3: ”Mr Macho från dag ett!”

Du slutade amma då?
– Jag är definitivt för att amma, men att man sprider det budskapet så aggressivt som man gör i Sverige, att man får utmärkelser och vinner priser i vem som varit bäst amma, där går det för långt. Tänk om man är utsatt för stress som nybliven mamma, och inte får till det, vem är då den här fantastiska mamman som lyckas amma att döma?

Var det svårt att sluta?
– Jag tyckte att det var skönt. När Jakob var tre eller fyra månader blev han helt ointresserad av mina bröst, han tyckte det var så otroligt mycket mer spännande att titta på sin coola syster som sprang omkring och lattjade.

Men hur var det att börja jobba så tidigt?
– Det var FRUKTANSVÄRT jobbigt i början. Vi åkte till Rom och spelade in i två månader. Efter att ha gråtit mig till sömns kanske tre nätter i rad kände jag bara: ”Nu skärper jag mig. Min mamma har varit med om värre saker, det här är faktiskt bara en blessing (välsignelse). Vilken grej att få göra, att få jobba med människor på den här nivån”. Så det var bara att bita ihop, packa allt, gråta emellanåt, och gråta lite till med alla hormonerna som exploderade under den tiden. Men sen när jag väl var där, var det några av de mest fantastiska dagarna i mitt liv.

Du gjorde av med hela lönen på barnpassning?
– Ja, och jag tror det kommer ganska mycket från min mamma, hon har alltid sagt, ”Det spelar ingen roll hur mycket du får över, det är en investering i själen och det mentala, i ditt självförtroende, du känner att du bygger på nåt i livet.”

”En investering i själen”, vad fint.
– Ja, men det är verkligen det. Min mamma var ensamstående och läkare och har jobbat otroligt mycket, och jag har vuxit upp med en rysk nanny. I princip alla mammas pengar gick åt till kläder åt mig och lönen för nannyn. Jag kommer fortsätta att lägga ned så mycket pengar som möjligt på att jag kan slappna AV under arbetet. Jag vill ha ett sjyst upplägg för mina barn, att de går i rätt skola, även om privatskolor kostar absurt mycket pengar i USA.

Har ni egna nannies nu?
– Jag har varit på resande fot nästan ända sen Julia föddes, alltid haft mycket på gång, så det har varit ett måste för att få ihop allt. Nu sista halvåret har vi inte haft någon som helst hjälp. Det är verkligen pinsamt att säga och överhuvudtaget våga erkänna hur vidrigt jobbigt det är att klara av allting själv. Speciellt när man har en liten gangster hemma med så mycket energi och bustyg på gång som Jakob. Julia var rädd för allt och alla och i ett konstant behov av att skyddas och bekräftas med ömhet, Jakob är… helt tvärtom. Alltid på språng, tar kontakt med allt och alla, konstant fysisk och trotsig och arg dygnet runt. Ganska påfrestande för hela familjen.

Förklara mer?
– Jag har ingen erfarenhet av killar, vi har inga killar i vår familj, min mamma har bara systrar, alla mina kusiner är tjejer, så det blev en chock att det kom ut en… en hel karl, för han var verkligen Mr Macho från dag ett! Otroligt bestämd! Hur man än helst vill att ens barn ska bete sig på, har han ändå formats till den lilla kille med den inre själ han har. Det går liksom inte att göra så mycket åt det…! Men hur jobbigt det än må vara, så känner man ett lugn över att han har en så stark egen identitet och integritet. Klarar sig själv. Sen är han också OTROLIGT rolig!! Luftgitarrsolon till Kizz är hans expertis.

Går han på dagis?
– Nej, det har varit otroligt svårt att övertyga honom om det… Jag önskar verkligen att dagisen här kunde vara mer som svenska dagis. Här är det en helt annan typ av barnomsorg, mycket mer strukturerad. I Sverige får barnen vara lite mer Emil och Madicken, mycket på grund av kreativ stimulans av roliga och busiga dagisfröknar. Det är lite av en kulturkrock för oss här. Vi försökte skola in Jakob på ett dagis där varje dag blev mer och mer som en pina, istället för något vi kunde se fram emot. Allt från att börja dagen med morgonbön till basket- och bollspelsförbud. Efter en vecka blev de upprörda och förvånade över att jag fortfarande ville vara med tills Jakob kände sig mer hemmastadd! Till slut förlorade jag allt vad förtroende hette och tog med mig Kuba hem.

Kostar Julias skola också mycket?
– Ja, tyvärr är det svårt att hitta bra kommunala skolor. Men för mig är det en investering i hennes framtid. Det är en helt fantastisk skola i en underbar miljö. Helt oslagbara lärare som undervisar på ett väldigt underhållande sätt, som resulterar i att de lär sig lätt och snabbt. Jag känner att jag kan sova gott när jag vet att min dotter går till en skola hon älskar, hon vill aldrig vara sjuk, snarare låtsas att hon är frisk fast hon kanske inte är det…

Har du varit mest hemmamamma på sistone?
– Jag brukar säga att jag är en schizofren hemmafru. Jag hemmafruar inför min man, så att han inte ska känna så mycket press på sig att ta ledigt från jobbet. Jag kan anpassa mig mer, för jag jobbar kanske sex månader i sträck, sen är jag ledig flera månader. Men emellanåt har jag stunder när jag blir så fruktansvärt irriterad att jag alltid kommer i andra hand. Att jag alltid blir den som måste be om ursäkt och ställa frågan, ”Är det min tur nu?”, ”Är det OKEJ om jag åker två timmar till köpcentret?”. För det är så otroligt skönt att bara sätta sig i en bil och vädra.

Att ha lite egen tid?
– Ja, jag ÄLSKAR att vara med mina barn. Men det har blivit lite svårare att påstå det på samma sätt som tidigare, när bara Julia fanns. Nu med två otroligt starka barn med helt olika personligheter blir det oändligt mycket medlande och påstridiga försök om att prata ut om att ”Han sa inte förlåt…” och ”Hon menade inte det…”! Jakob är mycket svårare att övertala, både för att han är otroligt envis men mest på grund av hans ålder. Sen är det lättare för mig att släppa på allt vad skuldkänslor heter eftersom Jakob inte är lika beroende av min närvaro som Julia ALLTID var, eftersom Jakob ÄLSKAR pappa. Utom när han är sjuk, då blir det bara mamma. Ytterst otacksamt! När man måste vara uppe med ungen åtta timmar under natten – då är det JAG som gäller. Bara riktig slavgöra, det är en mors uppgift.

Iza säger att skillnaderna mellan barnen Julia och Jakob är milsvida.

Beskriv mer på vilket sätt Jakob skiljer sig från sin storasyster?
– Ja, han har alltid varit otroligt stark. En jätte. En helt sanslöst stark individ. Så stark i sina uttryck, han drar sig inte från att titta på en, ta upp pekfingret och säga: ”You don’t do that”. Självklart ser jag mig själv som en auktoritet, jag tycker inte jag är mjäkig och jag är väldigt disciplinerad. Men, hur jag än vrider och vänder på det där så har det verkligen varit otroligt svårt och påfrestande. Allt blir extra starkt för mig eftersom Julia var så tjejig och mjuk, snarare väldigt osäker.

Senaste året har du varit hemma?
– Jag tror att Jakobs trots ofta berott på att han känner ett stort behov av att kommunicera men inte kunnat göra det på ett sätt och på en nivå som han tycker sig själv vara på. Jag tror barn som är så starka mår bättre av att vara på hemmaplan, om möjligt, så de inte behöver utsättas för alltför mycket intryck och överstimulans, när de konkurrerar med andra om uppmärksamhet. Visst blir det mycket debatter om varför jag är hans förälder och inte hans pappa och om varför pappa går till jobbet och inte jag, men sen debatterar han på samma sätt, fast tvärtom, med Jeff.

Du får trösta dig med kaninen!
– Ja, kaninen tycker jättemycket om mig! När det blir för långa förhandlingar blir kaninen min terapi (skratt)! Vi har blivit riktigt tajta. Vi ligger på golvet, andas, viskar och stretchar. Alstrar lite ny energi och krafter för att kunna gå tillbaka till Kuba The Rebel. Innerst inne är vi säkra på att allt beror på att han är ett geni. Jeff är säker på att han kommer bli en amerikansk fotbollsstjärna, och jag är säker på att han blir en högt uppsatt politiker eller någon form av educated (utbildad) historia. Jag tror verkligen på utbildning, det är för att jag själv har ett komplex nånstans i ryggmärgen. Jag hade önskat att jag gick in i första filmen jag gjorde MED en teaterutbildning.

Är det skillnad på en dotter och en son?
– Vad är det för LIKHET?! Alltså, i vårt fall är det skillnad i princip i allt. De bara kommer ut som män.Det bara är så.

Hur ser din vardag ut i Los Angeles?
– Nu har det varit lite annorlunda sista året. Jag beslutade mig för att jag inte kan hålla på och springa på möten och vara superskärpt, samtidigt som det ska vara barnhämtning och allt annat som dyker upp. För jag vill vara hemma med mina barn så mycket det bara går, det är så mycket mer värt för mig än att bli bekräftad av att jag fortfarande kan jobba.

Du har tidigare sagt att ni är en ”ganska knäpp familj”?
– Vi är nog ganska lekfulla, lite så där lagom crazy. En otroligt tävlingsinriktad familj, räknar konstant konstiga bilar ute på stan… Vi får höra av Julias kompisar att vi är väldigt knäppa, att vi är roliga att umgås med. Kanske också för att i Los Angeles är de flesta föräldrar tjugo år äldre än vi är.

Leker ni mycket med barnen?
– Ja, jag står mer för det lugna, tycker om att läsa böcker, spela teater och apar mig ganska mycket med barnen. Jeff står för det fysiska, arrangerar fotbollsmatcher och olika turneringar med alla grannbarnen. Vi är väldigt ärliga med våra barn, pratar med dem om det mesta. Jag vill aldrig att mina barn ska känna nån begränsning eller skam över vilka frågor de kan ställa. Att Madonna inte tillåter sina barn att titta på filmer har jag svårt att förstå, för hur går det ihop med vardagen? Hur går det ihop med barn som ska till skolan och kommunicera med sina vänner? Vill jag inte istället vara den som kan vara där för henne och förklara allt det här? Istället för att hon ska gå omkring och känna att det här är någonting som är förbjudet hemma hos oss. 

”Jag vill först och främst finnas till för de barn jag redan har.”

Ni har högt i tak.
– Ja, absolut. Om Snoop Dogg (ogenerad gangsterrappare) spelas på radion och Julia nynnar igenkännande med i låten, så stänger jag inte av för jag är rädd för obscena texter. Jag förklarar hellre för henne att ”de här orden är inte okej”, men då kan man förklara varför man tror han uttrycker sig på det sättet. Jag vill hellre vara den hon kan prata med om sånt, än att vi både ska gå och låtsas som att ingenting har hänt… Våra barns generation är så mycket mer medvetna om det som var tabubelagt för oss. Jag tror många barn håller upp en ridå för att leva upp till nåt de tror att deras föräldrar vill att de ska vara.

Märker du skillnad på dig som mamma efter Jakob föddes?
– Ja, självklart. Man är inte orolig på samma sätt. Jag var ju bara mest själv med Julia. Här är jag en av föräldrarna. Jag tror även att killar behöver sin pappor på ett helt annat sätt än vad tjejer gör. Jag kanske har fel i det, men jag har ingen annan erfarenhet. Jag kände att jag var tvungen att släppa på saker som jag egentligen inte ville släppa på.

Med Jakob?
– Ja. Jag kommer ihåg när jag blev otroligt arg på min man när Jakob bara var några veckor, han höll i honom samtidigt som han höll på att rensa ut löv ur poolen. Jag satt i 45 minuter och kollade genom gardinerna och tänkte, ”Gud, ska jag gå ut och bara rycka ifrån honom mitt barn?!”. Men så kände jag att jag har ingen rätt till det. Man måste lära sig att acceptera lite ”Tarzanfasoner”, att pappsen är där med sin son, ”Såhär gör vi”. Det var mycket nya regler som gällde för mig.

Hur ofta träffar Julia sin pappa Marre?
– Han spelar i Schweiz i år, så det blir lite svårare än när han spelade i NHL, då träffades vi oftare. Hon är fortfarande väldigt mammig, men jag tror det kommer, att man tycker det är spännande att ta del av pappas sida. Än så länge så har hon inte så mycket intresse av att släppa mig och vilja åka. Klart det är tråkigt för Marre, men han är tålmodig och jag kommer själv ihåg när jag helt plötsligt tyckte att det var jättespännande med min pappa.

Amerikaner är jämförelsevis konservativa, ”jämställdhet” inte lika populärt ord som i Sverige. Märks det med Jeff?
– För mig känns Jeff väldigt oamerikansk, men de flesta amerikaner har nog fortfarande en ganska traditionell syn på äktenskapet. När man gifter sig här blir man ”Mrs Jeff Raymond”. Jag är tituleras inte som ”Izabella”, utan jag blir min mans ”Mrs” och det är förfärligt! Jag blir arg när jag hör sånt. Man bara förintas. Hela ens liv är borta på en sekund för att man säger ”ja”.

Delar ni på allt här hemma?
– Ja. Väldigt mycket. Sen att han inte är bra på att tvätta och ser till att alla kläder blir missfärgade, det är en helt annan grej… Självklart efter två år förstår jag att han tycker om amerikansk fotboll lite mer än vad han visade i början…

Har du någon egen tid?
– Har jag nån egen tid, Julia?
– (Julia:) Nja… Inte så mycket!

Du och Jeff är inne på sjuårskrisen-året..?
– Ja, eller hur. Jag tror att vi haft kriser varannan månad. Jeff är tre fjärdedelar italienare och jag polska. Han är väldigt snabb på att reagera, men så kommer han över det på en sekund. Jag tar väldigt lång tid på mig att reagera, men när jag väl gör det, då ligger alla jäkligt risigt till, och då tar det lång tid för mig att komma över det. Men på sista tiden har jag blivit bättre på att komma över saker, för man inte är inte så poppis i den här familjen som långsint.

Izabella i Lindex nya kampanj.

Vill ni ha fler barn?
– Absolut inte! (Skratt)

Skulle Jeff svara samma sak?
– Nej, han tittar alltid på barn och säger, ”Gud, tänk om vi hade en till sån här…”.

Men är du helt säker?
– Jag vill först och främst finnas till för mina barn jag redan har. Jag tror man kan ha fem barn och fixa det galant, men jag ställer nog alldeles för höga krav på mig själv. Jag mår så dåligt om jag känner att jag inte räcker till för nån av dem, inte pratar tillräckligt länge med Julia om nåt som känns stort och viktigt.

Hur påverkas ditt och Jeffs förhållande av att vara tvåbarnsföräldrar?
– Otroligt mycket. Som alla andras. Vi har aldrig tid att prata med varandra som vi gjorde innan. Alla våra konversationer är halvt avklippta hela tiden, man pratar med varandra i koder till slut nästan.

Försöker ni aldrig åka iväg och göra någonting bara ni två?
– Vi har haft väldigt svårt för det, för de gånger vi försökt hinner vi inte ens gå in i en biolokal innan vi känner ”Men gud, vad vi längtar hem till våra barn!”. För vi tycker om varandra för de personer vi är med våra barn. När det inte bråkas för mycket och Kuba och Julia inte håller på att slå ihjäl varandra… Men häromkvällen var vi faktiskt på en date och kände att ”Nä, nu går vi inte hem. Vaknar barnen så får de skrika bäst de vill för nu är det VÅR TUR”.

Du bor i USA, men vad är du mest, svenska eller polska?
– Hela min svenska bakgrund och livskvalitet är absolut svensk, men polska kvinnor är otroligt starka. Mycket starkare än jag tror att allmänheten förstår, polskor låter sig inte att trampas på av de polska machomännen. Jag har nog präglats av det ganska mycket, det jag sett i min mamma och hela min familj.

Hur känns det att dina barn blir amerikaner?
– Julia är väldigt svensk och jag ser absolut inte Kuba som amerikan, fast han är född här. Jag ser honom snarare som polack, för han är en stor man som går omkring och styr och ställer. Min man är amerikan, men det som gjorde mig attraherad av honom var att han på direkten kändes som en del av vår familj. Väldigt uttrycksfull, spontan och öppen.

Du som till stora delar lever på ditt utseende, är det skräckfyllt att åldras?
– När jag tittar på bilder ser jag självklart skillnad, men jag ser inte riktigt det när jag tittar i spegeln. Åldersfixeringen blir nog mycket starkare om man varit mer aggressiv och driven i sin karriär. Om man lever för det här, då blir det svårare när man inte får göra de filmer man vill längre. När man inte får vara ”25 år” längre utan måste spela mamman eller farmodern… Jag har alltid haft ett behov av lugnet, att få ta ett steg tillbaka och bara njuta och iaktta. Då tror jag åldershetsen och begränsningarna blir mindre markanta.

Visar du barnen dina gamla filmer?
– Nej. Jag försökte imponera på Julia vid ett tillfälle med ”Shame Shame”-videon, men hon tycker att mamma är mest töntig och pinsam för tillfället. Om jag dansar eller råkar sjunga för högt i bilen när hon har en kompis med sig är det verkligen…… det går ju bort.
– Men hon skäms på riktigt, jag trodde hon låtsades att hon skämdes.

Skämdes inte du för din mamma?
– Men, men jag kan inte förstå, för jag tycker jag är en cool mamma. Jag har ju varit med i ”James Bond”!

Har barnen någon koll på din karriär?
– Nja, jag tror inte riktigt det. Vi lever ett ganska anonymt liv här i LA. Det blir mest när man är i Sverige att folk hajar till och kanske kommer fram och frågar efter autograf. Då samlar jag på mig lite extra poäng och blir lite av en cool mamma, från att ha varit världens töntigaste. I Julias skola hade en av de tuffare killarna sett (tv-serien) ”Alias” som jag var med i, och i och med det gick helt plötsligt Julias aktier upp i kurs. Så lite fördelar finns det…! (Skratt)

Skulle du gilla att Julia gick i dina fotspår?
– Jag kommer vara stenhård med båda mina barn att de ska ha en utbildning. För deras självförtroende. Om allt det där sen är på plats får de göra vad SJUTTON de vill.

NUVARANDE ”Jag är en schizofren hemmafru”
NÄSTA ”Klart jag saknar ihjäl mig när min dotter är hos sin mamma”