Sannas krönika. Skolavslutningar får Sanna Lundell att drömma om eftermiddagar på Junibackens punschveranda, sill och nubbe och dans på brygga till dragspel. Är det Astrid Lindgren och Evert Taube som hjärntvättat oss?

Klockan är 00.22 och någon yngre, uppenbart barnlös, person har bestämt sig för att ha en mycket spontan bjudning på gården med vin, grill, ungdomar i horder och ganska fin men hög musik. Jag överväger att sträcka mig ut genom fönstret och väsa något gammeldövsaktigt surt, men låter bli. Jag kan gott vara vaken, det sker ju ytterst sällan nowadays att jag ligger här med huvudet på kudden och inte kan duna in. Det har nog inte hänt sedan 1998 om jag tänker efter. 99,9 procent av alla kvällar somnar jag liksom i farten, hinner inte ens tänka ordet somna, jag bara rasar in till John Blund.

Och jag har mycket att grunna på här i natten för i morgon smäller det. I morgon börjar sommaren på allvar. Det är skolavslutning i Katarina kyrka. Få saker rör mig till tårar, skolavslutningar är en av dem och i morgon är det alltså dags att återigen få se de där ljusklädda, vattenkammade, roskindade, überpeppade kidsen skutta ut från klassrummet som galna kalvar på grönbete. Det är ju bara för fint.

Det är något med syrener och björklöv och jordgubbstårtor och ljusa sommarklänningar som gör mig – och tror jag de flesta av oss svenskar – så löjligt nostagisk och rörd. Jag misstänker att det är Astrid Lindgren och Evert Taube som har programmerat oss. När jag går rätt in i min egen minnesbank så vet jag inte riktigt om det var Madicken eller jag som blev glad när sommarlovet bredde ut sig som en enda lång härlig dröm framför.

För det är känslan av att en evighetslång sommar på Junibackens punchveranda väntar som infinner sig i mig när barnen sjunger Den blomstertid nu kommer där framme vid altaret i Katarina kyrka. Inte tänker jag på mitt barndoms 80-tal med Tomas Ledin på högsta volym i radion, neonrosa nylonshorts, hockeyfrilla, Lakritspuck och cykelturer på tråkiga asfaltsvägar i förortscentrat Orminge. Nä, jag tänker på hölass och Alfred och sill och nubbe och dans på bryggor trots att jag aldrig någonsin har dansat på en brygga till dragspel.

Allt är Astrid Lindgrens fel. Eller förtjänst.

NUVARANDE ”Få saker rör mig till tårar såsom skolavslutningar”
NÄSTA ”Det var en befrielse att sluta shoppa”