Ätstörningar, förlossningsdepression, separation och alkoholism – nej, livet har inte varit enkelt för VM-guldmedaljören Emma Igelström, 32. För 1,5 år sedan vaknade hon på akuten efter ett självmordsförsök. ”Men det går att börja om – jag har aldrig mått bättre än nu”, säger mamman som äntligen har hittat hem.

Emma Igelström

Ålder: 32.

Familj: Olivia, 5.

Bor: I hus i Alingsås.

Gör: Föreläsare, konsult på Christer Olssons bolag Utvecklingspoolen, krönikör i Expressen.

Aktuell: Som föreläsare, talesperson för Bris under temaåret ”Psykisk ohälsa bland unga”, med en bok som kommer ut i höst och som krönikör vid OS i London i juli.

Bakgrund: En av världens bästa simmare genom tiderna, med 4 VM-guld, 1 VM-silver, 12 EM-guld, 2 EM-silver, 1 EM-brons, samt flera världsrekord. Första kvinnan under drömgränsen 30 sekunder på 50 meter bröstsim (2002).

När Emma Igelström, 32, blev mamma till Olivia för fem år sedan hade hon redan sina tuffaste matcher bakom sig – trodde hon. Hon hade tränat på elitnivå och kämpat mot ätstörningar i åratal, samtidigt som hon blixtsnabbt gick från lovande rookie till världens bästa simmare. När Emma var som bäst, som 22-åring, slog hon världsrekord på världsrekord och blev första kvinnan någonsin under drömgränsen 30 sekunder på 50 meter bröstsim.

Ändå växte det hela tiden inom henne; det svarta hålet som ingenting verkade kunna fylla.
– Nu skulle allt äntligen bli bra. Bara jag blev mamma, då skulle allt falla på plats – det skulle göra mig hel, säger Emma.
– Jag var sjukt laddad inför förlossningen. Du vet, när man är en sådan tävlingsmänniska… Jag såg det som en utmaning, jag var aldrig rädd. Bara taggad, som inför en tävling.

Förlossningen började egentligen med en misstänkt influensa. Emma fick halsbränna, värk i lederna och kände sig så sjuk att hon åkte in på akuten mitt i natten.
– De började göra en massa tester, jag hade redan gått över tiden. Då gick vattnet så jag fick åka direkt ner till bb. Där låg jag sedan i ett varmt bad i åtta timmar. Jag fick lustgas och mackor i poolen, det var rena semestern.

Det låter väldigt avslappnat.
– Ja! Jag ville inte ha någon bedövning, bara lustgas. Min smärttröskel är väldigt hög. All träning har gjort mig jättestark. Man biter bara ihop och kör på.

Hur hanterade du värkarna, det gör ju ändå rätt ONT att föda barn?
– Jag tänkte på dem som 100-meterslopp. Någon hade sagt att de skulle vara i ungefär en minut, jag tänkte simtag för simtag hur det kändes att kämpa allt vad man orkar i 60 sekunder. Det funkade jättebra.

Olivia föddes på eftermiddagen. Hon vägde 4,2 kilo och var 54 centimeter lång – ”hon var stabil från start” – och alla i rummet jublade. Utom Emma. Som kände… ingenting.
– Jag väntade på att den där känslan skulle komma, den där stora kärleken, ”mitt barn!”, men det hände inget. Jag bara tittade på Olivia och kände mig helt tom.

#br
Kanske skulle alla mammakänslorna komma när de väl kom hem från bb, tänkte Emma. Men amningen krånglade och det hjälpte inte hur mycket hon än bestämde sig för att ”fixa mammarollen perfekt”.
– Jag fick en sådan prestationsångest. Det var så jävla jobbigt, en riktig pärs. Jag fick mjölkstockning och 40 graders feber och gick in i ett slags förlossningschock och ville inte vara med henne alls. Men det måste jag ju…

Hur kom du ur det, fick du någon hjälp?
– Nej, jag berättade det inte för någon, jag ville lösa det själv, jag skämdes så otroligt! Jag tyckte det var vidrigt att vara mamma­ledig. Johan åkte och fixade en bröstpump och allt sådant, men jag blev bara alldeles utmattad.

Vad var det som var så jobbigt?

– Att Olivia var så knuten till mig. Jag var så ledsen och tom och hon ville ha min uppmärksamhet, det var bara jag som dög. Och jag hade så höga förväntningar på mammagruppen, men alla ville bara prata om barn. Jag ville bara prata om andra saker!
– Det slutade med att jag satt ensam hemma i det nya huset utanför stan. Alla mina kompisar var i Göteborg, men jag orkade inte åka in och hälsa på. Jag fick en depres­sion, jag började tänka att alla kanske inte är ämnade att vara mammor. Jag gjorde allt för att visa utåt att ”jag ÄR en bra mamma, kolla här vilken fin vagn”, säger Emma och gör en plågad grimas vid minnet.

Varför hade du sådan prestationsångest?
– Dels är jag en sådan person som alltid har tävlat, dels hade jag varit tveksam redan när jag blev gravid. Olivia var inte planerad och vi frågade oss: Ska vi behålla barnet? Jag ville få fart på karriären först, jag tänkte att vi hinner få barn senare. Men sedan tänkte jag, ”tänk om vi inte kan få barn sedan?”.

Hur länge var du mammaledig?

– Jag var hemma i sju månader, sedan orkade jag inte mer. Jag bara längtade tillbaka till jobbet.

Och hur var det att börja jobba igen?
– Det var underbart! Johan var hemma med Olivia, så jag visste att hon hade det bra. Jag har aldrig presterat så mycket på jobbet som då, jag var så glad att vara där och få uppskattning. Jag är van vid att få beröm – det är man som, tja…

… världsmästare i simning.
– Ja, faktiskt! Jag har alltid presterat, kämpat mig upp överst på prispallen, jag gjorde det redan som sexåring. Då har alla applåderat och älskat mig. Jag stod inte ut med att inte få det där. Det kanske låter hemskt, men så var det.

Emma glänste på jobbet (då var hon i finansbranschen, i dag jobbar hon som konsult, föreläsare och sportkrönikör) men kämpade i hemlighet vidare med att försöka hitta sin mammaroll på hemmaplan.
– Jag hade sett framför mig en massa saker och så blev det inte så. Det skulle vara 110 procent härligt! Det skulle vara så kul! Jag var så fruktansvärt missnöjd med mig själv att jag inte lyckades som mamma, säger Emma.
– Som Johan såg på henne, så ville jag också se på henne, med den där enorma kärleken i blicken. Jag var avundsjuk på honom för att han kände så.

Hur påverkades ert förhållande av din depression?

– När Olivia var 1,5 år separerade vi. Det var ett av mitt livs största misslyckanden. Jag var 28 och ensamstående mamma. Jag växte upp i en kärnfamilj, med de värderingarna, och ibland är jag fortfarande ledsen att det inte fungerade. Men vi är goda vänner nu och firar Olivias födelsedagar ihop, allt sådant. Johan är en fantastisk pappa och person. En del av mig kommer alltid att älska honom.

Efter separationen försökte Emma göra en nystart som mamma. Men känslan av misslyckande överskuggade allt och det dåliga samvetet för att hon inte var lycklig – hon som hade allt! – gjorde Emma ”alldeles ifrån sig”:
– Som yngre hade jag ingen koll på mitt drickande och därför bestämde jag mig tidigt för att inte dricka alls. Jag är en sådan person som lätt blir beroende av saker, jag går liksom all-in för allt, det finns inget lagom utan jag kör rakt in i kaklet. Med träning, bantning, whatever.
– Men när vi hade separerat… Jag började gå ut och festa med gamla kompisar när jag inte hade Olivia. På kort sikt mådde jag mycket bättre efter några drinkar, men gränserna försköts väldigt snabbt.

Var det ingen runt omkring dig som reagerade?
– Jo, min bror. Han, pappa och mamma har alltid hjälpt mig mycket och står nära Olivia, hon har varit mycket hos dem ända sedan hon var liten. Alla i familjen står nära varandra. Och mamma sa till mig rätt tidigt, ”passa dig Emma, vi har alkoholism i släkten”. Min morfar är nämligen nykter alkoholist.

#br
För två år sedan, mitt i den spirande våren, gick Emma in i en period av självsvält som slutade med att hon hamnade på sjukhus.
– Jag hade tappat livsglädjen efter en lång tids svältande. Efter att jag druckit en kväll, kollapsade jag och lades in.

Strax efteråt, i maj 2010, blev hennes älskade pappa Björn svårt skadad i en cykelolycka och hamnade i koma.
– Sedan eskalerade allt, och då var det ändå ganska rörigt redan innan. Olivia var mycket hos sin pappa, jag orkade inte vara där för henne eller för familjen. Jag hade panik för hur det skulle gå med pappa och undvek att träffa mamma och min bror, säger Emma.
– Jag jobbade jättemycket, tränade ofta och drack ibland. Jag mådde själsligt dåligt. Det gjorde att jag inte orkade träffa Olivia så mycket för jag fick bara dåligt samvete.

Emma avbryter sig, ursäktar sig – ”jag ska bara svara på ett mess, vi håller på och styr upp ett barnkalas” – innan hon fortsätter att berätta om den 26 november 2010, dagen då hon nådde sin lägsta punkt. Då hon inte ville leva längre, eftersom allting bara gjorde ont.
– Jag kände att jag hade svikit alla, särskilt Olivia, och att det inte fanns någon återvändo: ”Jag är en sådan strulig värdelös mamma, hon har det bättre utan mig.” Jag drack hela dagen, för jag vågade inte göra det nykter.

Göra vad?

– Dö. Jag tänkte dränka mig i havet, för jag hade hört att det skulle vara ett skönt sätt att dö på. Jag drack och drack, och sedan vaknade jag på akuten med slangar överallt. Jag hade lyckats ringa en kompis, som åkte och letade efter mig vid havet. Hon ringde polis och ambulans på vägen dit. När de hittade mig var jag så nerkyld att jag nästan hade dött.

Vad tänkte du när du vaknade på sjuk­huset?
– Den ångesten går inte att beskriva. Men sedan fick jag exakt samma känsla som när jag en gång sa ”jag ska bli bäst i världen”. Jag ska må bra igen, jag ska överleva, jag ska bli frisk! Sedan flyttade de mig till psykakuten och inom en vecka hade jag fått en plats på ett behandlingshem.

Den första av de käftsmällar (som Emma själv beskriver det) hon fick på behandlingshemmet var att hon inte skulle få träffa någon i familjen, inte heller Olivia, på sex veckor.
– Då hade jag inte träffat henne på flera veckor redan innan jag hamnade på sjukhuset, för jag kunde inte ta hand om henne då. Så det kändes tufft.

Och nästa käftsmäll…?
– Första dagen på behandlingshemmet sa någon till mig: ”Du kan hänga medaljerna därute, för härinne är du bara en alkis som alla andra.” Aj, det sved! Men det var bra för mig.

Kom din familj och hälsade på senare i behandlingen?

– Ja. Min morfar kom också, han hade varit nykter i 35 år då. Äntligen hade vi något gemensamt, och något som de andra i familjen inte riktigt förstod. Han fattade vad jag gick igenom. Vi kom väldigt nära varandra tack vare det.

Efter sex veckor på hemmet fick Emma börja åka hem på helgerna, men stannade i tre månader till för att fullfölja behandlingen. I början var det svårt att komma tillbaka till den miljö där allt hade spårat ur och försöka hitta ett nytt sätt att leva, utan alkohol.
– Jag var inte rädd för att dricka om jag gick ut. Jag var rädd för att gå ut nykter. Till slut tog min bästa vän (fotbollsspelaren och ”Let’s dance”-deltagaren, reds anm.) Anton Hysén tag i mig och såg till att jag började gå ut och träffa folk igen. Först skämdes jag, vad skulle folk tro om mig?

Men i stället fick du massor av stöd.
– Ja, det var fantastiskt. Och det jag kan säga är att efter en sådan total kraschlandning som jag hade gjort, så kan allt bara bli bättre. Den kraschen gav mig chansen att vända ut och in på mig själv och inse att det är inte maten, träningen eller alkoholen som förstör för mig… Det är JAG.

#br
Redan som barn var Emma, som hon uttrycker det på en blandning av den vane föreläsarens tydlighet och terapijargong, extremt beroende av bekräftelse.
– Jag var simstjärna redan vid sex års ålder, jag ville bara vinna och få berömmet. Jag lärde mig snabbt vilka kickar en vinst gav, och hur andra såg på mig när jag vann.

Var dina föräldrar pådrivande i träningen?

– Nej, inte alls, de är helt normala och underbara människor, det är bara jag som är knäpp! Haha.

Du var ett superlöfte som junior, berätta lite om den tiden.

– Jag gjorde inget annat än tränade, det var hela min identitet att träna hårdare än alla andra – och att vinna. Jag kom med i simlandslaget när jag var 14 år, jag ställde stenhårda krav på att leverera. Jag har alltid varit stark. Men den styrkan blev också min största svaghet.

Hur menar du?
– Jag kan driva mig själv nästan hur långt som helst, jag tog inte kroppens varningssignaler på allvar. Jag hade bulimi under perioder, samtidigt som jag tränade stenhårt. Andra perioder svalt jag mig. Jag tog alltid till maten för att motverka min ångest. Många hade kanske inte orkat hålla på så.

Ett halvår innan det som var tänkt att bli Emmas största triumf, ett OS-guld i Aten 2004, kollapsade hon och tvingades ta en timeout från simningen för att få bukt med sina ätstörningar. Sedan försökte hon sig på en comeback, men hittade aldrig tillbaka till känslan som drivit henne att träna så hårt som det krävdes för att bli bäst.
– Och då var det ingen idé. Jag tränade inte för att bli tvåa, det var allt eller inget för mig.

Tyckte du det var jobbigt att gå upp i vikt när du var gravid?

– Jag var rädd för hur det skulle påverka mig innan, men jag har aldrig njutit så mycket av mat. Jag gick upp 10–12 kilo, men tre veckor efter förlossningen var jag smalare än innan. Jag kan fortfarande näringsvärdet på precis all mat utantill, men jag har inte ätstörningar längre. Det är över.

Hur lever du i dag?

– Jag jobbar ganska mycket, både i Göteborg och runtom i Sverige. Olivia bor hos mig varannan helg, annars bor hon hos sin pappa. Det är lugnt och tryggt för henne. Hon har en sådan bra pappa.

Saknar du henne när ni inte träffas?

– Ja, men vi ses ibland i veckorna också, jag tar henne till hennes danslektioner och vi fikar. Det här fungerar väldigt bra, och vet du vad? Jag tar mitt ansvar som mamma genom att se till vad som är bäst för henne, inte genom att till varje pris kräva att jag ska ha hand om henne hela tiden bara för att jag är mamman.

Efter alla kriser, känner du att står på fast mark nu?
– Ja, det gör jag! Allt går att vända om man bara vill, det är aldrig för sent hur svart det än känns. Jag har aldrig mått bättre än jag gör nu. Det krävs hårt arbete för att vända sitt liv, men det GÅR. Det vill jag visa andra, särskilt unga människor som har det jobbigt.

Hur använder du dina erfarenheter?

– Jag försöker hjälpa andra i stället för att bara fokusera på mig själv. Jag är talesperson för Bris, det känns som en viktig uppgift där jag har mycket att ge. När jag var med i tv-programmet ”Livet blir bättre” (TV3) och berättade min historia fick jag över tusen mejl från unga människor. Jag förstår vad de pratar om, jag har själv varit där. Men jag är inget proffs, jag kan bara hänvisa till terapeuter och psykologer där man kan få riktig hjälp.

Och som mamma, har du hittat hem?

– Vad gäller Olivia så är det är först nu som jag känner: Jag är en mamma – jag är en BRA mamma, och jag älskar att vara med henne, men man måste inte vara bäst på allt. När Olivia är tonåring, då kommer jag att vara en jättebra mamma!
– Jag hoppas hon gillar idrott. Men jag tänker inte pressa henne. Och om hon inte vill hålla på med någon idrott alls… Hon får välja helt själv, det viktigaste är att hon tycker det är roligt och mår bra.

NUVARANDE Emma Igelström: ”Olivia bor hos mig varannan helg”
NÄSTA mama omslag 2008