– Jag tror att ordet kärnfamilj har gjort att många familjer känt sig misslyckade, ­säger programledaren Doreen Månsson, 34, som lever ensam med Yasmine, 11, och Hayat, 16. Nu är hon aktuell i ”21.30” i SVT.

Man vet liksom inte var man ska börja med Doreen Månsson. Den här minimänniskan (1,63, gärna i fetsnörade sneakers), den lilla tokdeffade toppsnäckan som är ensamstående mamma till en respektive 16-åring och 11-åring, som är känd från tre så diametralt olika tv-program som ”Bolibompa”, TV400:s ”Idol”-sändningar och nu intervjuprogrammet ”21.30” i SVT. Och ja, hon, den kristna absolutisten, har varit dörrvakt vid Stureplans kroginstitutioner, också.
– Jag är en sån som per automatik tar skitmycket plats, konstaterar Månsson självklart på sin utmärkta smattrande svenska, kryddad med intensiv förortsfrasering, Doreen och hennes tjejer bor i ett invandrartätt område i Sollentuna, norr om huvudstan.

Den karismatiska mamman är avlad av en irakisk assyrier som bor i Los Angeles, USA, men Doreen växte upp i Afrika (där hon gick katolsk privatskola i uniform med nunnor som lärare) och Umeå och Uppsala med sin mamma (som separerade från fadern innan dottern fyllt ett år) och hennes nye man som arbetade för FN och kom att bli den ende hon känner som sin pappa. Hans för tidiga död härom året fullständigt krossade Doreen, hon bearbetar fortfarande förlusten, bland annat med stenhård och konsekvent träning (styrka, fys, box) för instruktören Anders ”Bullen” Nyström.
– Jag vill slå ett slag för honom, för han är väldigt betydelsefull. Hans träning har räddat mig från min pappa-sorg. Nu tränar jag som fasen, för jag blir så jäkla, jäkla, jäkla skärpt, förklarar hon.
Det är lite svårt att se vem som är vem, mamma, lillasyster, storasyster, hemma hos Doreen och döttrar på Malmvägen, de senare har snart växt om 34-åringen som inte var ens myndig när hon fick sin äldsta dotter, Hayat, betyder ”livet” på arabiska.
– Sen heter hon Dunia i andranamn, det betyder ”världen”, och sen döpte jag henne i tredje namn till min favoritsagofigur, Sheherazad från ”Tusen och en natt”. Hon som berättar tusen och en berättelse, det är ju från gamla Irak. Hayat HATAR alla tre namnen!

Du var 17 när du fick henne, var det planerat?
– Nä, det var det väl fasen inte. Jag har försökt analysera vad fan jag tänkte där, men jag tror bara att jag inte visste var jag skulle ta vägen med allting. Jag hade ingen aning om vad jag ville med mitt liv och då kändes det som att jag slapp deala med det.

Du var ihop med pappan?
– Ja, sedan fem år. Vi träffades när jag var 15. Men jag vill inte prata om barnens pappor, mina döttrar är läskunniga.

Men då kände du dig ganska glad?
– Nä, det tror jag inte att jag gjorde. Jag tror att jag bara kände mig lättad över att inte behöva välja. Jag hade precis börjat gymnasiet.

Var du skräckslagen?
– Nä. Jag har något extremt drag av narcissism på nåt sätt. Alltså, skulle nån hålla på att dö på ett flygplan och fråga efter en läkare tror jag att jag skulle räcka upp handen och ropa ”Japp! Jag kan! Jag är inte läkare, men jag kan!”. Du vet, jag tror att jag kan allt. Så är det. Jag kanske inte har så bra självförtroende, men jag har en sinnessjuk självkänsla.

Varifrån?
– Från att mina föräldrar typ ramade in varje teckning jag ritade och kallade det för konst.

Hayat och Yasmine.

Är du likadan med dina döttrar?
– Nej, det är jag faktiskt inte. För mina föräldrar tyckte allt jag gjorde var så jäkla bra hela tiden. Sjöng jag en liten strof i badrummet kunde de gå in och bara, ”GUD, VAD VACKERT!”, då blev man sådär, ”Meh, stick!”, förstår du? Man tar det inte på allvar. Jag boostar som fasen när mina barn är bra. Men jag säger också till dem när de kan bättre.

Hur var förlossningen för 17-åringen då?
– Åh, gud! Skräckhistorier. Båda förlossningarna. Alltså såhär: Jag har sprutfobi. Ser jag en spruta på bild, så svimmar jag. Min förlossning utan nån som helst bedövning tog 16 timmar.

Epidural var så att säga inget alternativ?
– Men skämtar du, epidural? Jag kunde inte ta nånting. Jag skulle hellre DÖ än att ta det. Hellre TJUGO förlossningar än epidural.

Men eftersom du tror du klarar allt var du inte orolig?
– ”Hur hemskt kan det vara?”, tänkte jag. Och så var det bara hemskare än jag nånsin hade kunnat tänka mig. Sen kom inte ungen ut, så de var tvungen att sätta mig på en pensionärstoa. En såndär ring som man sätter ovanpå en toalett, så jag fick ”indiansitta” ned. Jag vill slå ett slag för det! Jag fick sitta platt på en sån och så satte sig sköterskan på golvet och tog emot. Sån där indiankvinna-stajl. Det är det tuffaste jag gjort.

Gjorde du så med din andra dotter, Yasmine, också?
– Nej. Med Yasmine tog det elva timmar. Jag bara, ”Tvåan går svinfort”. Jag tror alltid så bra om allting, jag vägrar att tro nåt dåligt, det är helt stört. Jag bara tänkte såhär, ”Det kommer ta två timmar, walk in the park”. Så kom jag dit och så tar det ELVA timmar, värdelöst. SEN när hon väl var ute, ja, då lossnade inte moderkakan, då stod de och slet i den och höll på.

Hur kändes det att vara 17 och ha fått en alldeles egen sagoprinsessa?
– Ja, det var så himlans härligt. Och väldigt speciellt. När folk sa, ”Du är ett barn som har ett barn själv”, då visste inte jag riktigt vad de snackade om. Jag har aldrig sett det som det. NU, som vuxen, kan jag se det såklart. Men jag har alltid tyckt att jag är så sjukt smart. Förstår du? Jag har alltid tänkt att jag inte är den åldern mentalt. Att jag vet bättre. Jag är ingen sån där grupptrycksperson. Jag tror att alla andra har fel och jag har rätt.

Hur var första tiden?
– Den var väldigt bra. Det var väldigt lugnt, det var väldigt harmoniskt. Det var väldigt mycket jag och Hayat. Det var mina vänner, mamma, mormor, Hayats pappa. En grej som mina kompisar alltid säger är, ”Det jag tänker mest på när du hade fått barn, var att du aldrig hade barnvagn. Du gick alltid och bar på dina barn”. Jag tog dem på höften.

Närheten.
– Ja, men jag tyckte det var bäst. För då höll de tyst och satt där, nöjda, glada och trygga.

Beskriv hur din familj ser ut i dag?
– Barnen umgås mycket med min äldsta dotters far och släkt, och min yngsta har två gudföräldrar som är väldigt nära henne, det är (filmaren) Tarik (Saleh) och hans brorsa, Jonas (Ahleman). Tarik och jag är bästa, bästa kompisar. Vi är ett litet kompisgäng av flera filmare och journalister som är som min ­familj, vi hörs varje dag.

Du har sagt att bilden av kärnfamiljen ”gör dig rasande”?
– Jag tror inte att kärnfamiljen behöver vara ett Harlequinbokomslag, utan det är vilken familj som helst som funkar och är lycklig. Om det är ensamstående plastmammor, bonussyskon, halvpappor eller två pappor spelar det ingen roll. Jag tror ordet ”kärnfamilj” har gjort att många familjer sett på sig själva som väldigt misslyckade.

Vad skulle du säga om din äldsta dotter blev gravid om ett år?
– Ja, då skulle jag bli tokig.

Pratar du mycket med Hayat och Yasmine om att du är en så ung mamma?
– Alltså, jag tror inte att de tänker så, för jag är väldigt, väldigt stark. De ser mig som en stark och trygg person. Nu är Hayat väldigt mycket barnsligare än jag i den åldern. Jag hade bott över hela världen, jag var mycket mer världsvan. Hon är liksom lite mer nykläckt. Sen har jag tryckt väldigt mycket på att man måste studera. De är väldigt väl medvetna om hur svårt man gör det för sig om man skaffar barn när man inte har någon utbildning. De har sett mig kämpa. Så de pratar väldigt mycket ur det perspektivet, ”Ja, jag ska gifta mig, men jag ska först ha en utbildning, sen ska jag jobba i två år, så jag får en bra mammapenning, och sen kan jag gifta mig. Om det inte funkar gör det ingenting, för då har jag min utbildning”. De tänker väldigt mycket i de banorna.

De skäms aldrig för dig?
– Nä, gud, aldrig. Faktiskt. De säger alltid, ”Åh, du är snyggaste mamman och mina kompisar tycker du är så snygg”. De är supergulliga, de ser upp till mig.

Åh. Min elvaåring som tycker jag är pinsammast i världen och gärna går loss om det.
– …ja, känsloutbrott är det. Men mina barn är nog sjukligt väluppfostrade. De niger och niar, gör de. Jag har uppfostrat dem med väldigt mycket ansvar i hemmet. Tvättar de, tvättar de åt alla. Lagar de mat, lagar de åt alla. Kommer jag hem och de har lagat mat är det en liten tallrik i mikron till mig. Då är inte jag sådär, ”GUD, VAD SNÄLLT”, utan bara, ”Tack, tack”, för det är en självklarhet. För när jag lagar mat, så lagar jag mat åt dem, det är inte så att per automatik är jag deras slav. Vi hjälps åt. Så är det.

Vad har du lärt dig av dina tjejer?
– Gud, jag lär mig nåt av dem varje dag, de är väldigt roliga. Yasmine kan vara sådär, ”Du behöver faktiskt inte låta så himla bestämd, du kan väl säga nej på ett vanligt sätt?” (skratt).
– Hayat brukar säga till mig, ”Vet du en grej, alla mina kompisar tycker du är en så himla tuff och härlig mamma, så rolig och skön och allting. De fattar ingenting. De vet inte att du är värsta 1800-talsmamman, SUPERSTRÄNG. Du skulle mörda mig om jag kom hem med en piercing…”.

Vad är viktigast att lära Hayat och Yasmine?
– Jag tycker det är viktigt att barn har integritet och att man får dem att förstå att det är okej att ha det. Att de förstår sitt värde. Då tror jag att man kan tackla ALLT som kommer i livet på ett väldigt bra sätt. Då kommer du aldrig bli ett offer. Jag tror att Yasmine och Hayat förstår sitt värde.

NUVARANDE Doreen Månsson: ”Jag är mamman från 1800-talet”
NÄSTA Nya mammor hjärta ny design