Amanda hetsar på om att Alex borde gått i bootcamp för nördar. Men sitter manligheten verkligen i skruvdragaren?

Jag och Alex bråkar inte så mycket. Det är härligt. Vi har liksom bråkat färdigt i våra liv och försöker så gott vi kan att slippa det. Men det är en sak som vi inte kan hantera utan att bråka: De praktiska sakerna. I en parrelation så måste någon ta ansvarsrollen. Någon måste ansvara för att betala räkningarna, boka båtbiljetterna till Gotland, ringa en rörmokare, ordna inbjudningarna till bröllopet, anmäla ungen till dagis, ja, ni vet, allt det som bara måste göras. I varje par så är det alltid en person som tar ansvar för den biten. Men inte mellan mig och Alex. Vi är snart inne på två år stillsammans och varken jag eller Alex vill veta av ett enda papper eller se en “att göra”-lista. Så här lät det sist när jag konfronterade Alex i en praktisk fråga:

– Hur har du tänkt att vi ska göra med bygget på Gotland?

– Hur har jag tänkt? Hur har du tänkt?

– Men herregud, varför måste jag göra allting? Kan inte du för en gångs skull vara mannen i huset och ordna detta?

– Om jag minns rätt så sa du sist att du skulle ordna detta, hur kan du då tro att jag ska göra det?

– Det är bara det att jag gör allt annat här hemma, varför kan inte du göra sådana saker som män vanligtvis gör. Det är till exempel helt sjukt att vi inte har skruvat upp hyllorna i Charlies garderob. Jag bara undrar om det är mitt jobb också. Jag vet att du inte ens kan skruva i en glödlampa, men du är pappa nu. Kan du inte lära dig?

– För det första så gör du inte allt annat och för det andra så är jag inte jag är inte intresserad av hur en borr fungerar och jag kommer aldrig att bli det. Jag kan ju andra saker.

– Vad är det med den här generationen av män? Ni vet hur en Macdator fungerar men vad hände med de mer västentliga sakerna i livet som att ta hand om sin familj. Fixa med huset och hugga ved? Du kanske skulle gjort lumpen ändå.

Jag tror också att jag nämnde någon önskan om ett bootcamp för nördarna som gud glömde att göra till män och då blev Alex arg och satte sig tyst med datorn.

Men det var något den här gången som fick mig att tänka till. Jag kände att det inte var ett vanligt tjafs utan att jag faktiskt varit elak. Och när det gick upp för mig vad jag egentligen hade gjort så skämdes jag. Här slåss jag för jämställdhet varje dag och rasar om någon man trampar mig på tårna, men det fungerar bara åt ett håll.

Jag vet faktiskt inte vad jag skulle göra om Alex sa till mig att jag var för dålig på att städa och laga mat. Jag kräver att Alex ska vara manlig och kunna hantera en en skruvdragare, men tänk om han krävde att jag skulle vara lite mer “kvinna”. Jag vågar knappt tänka på vad det skulle betyda. Skulle jag ens kunna vara tillsammans med en sådan man?

Nej, jag tror att det är dags att släppa könsrollerna åt båda hållen i en relation. Vi kan inte kräva att en man ska kunna  allt det nya, kvinnliga och sinnliga som vi har adderat till bilden av den perfekta mannen och samtidigt tro att hans ena hand ska vara kvar i verktygslådan.

Nu är det jag som ber om ursäkt och sedan skruvar upp lådorna i Charlies garderob.

Amanda Widell

 

NUVARANDE Det är dags att släppa könsrollerna!
NÄSTA Vnnare mama nr 5, 2010