Anna går i en skola som saknar mat, vatten och toaletter. Michael får lunch varje dag och har tvål och vatten på toan. Trots att de båda bor i Tanzania har de helt olika förutsättningar – och det är Unicefs insatser som är skillnaden.

Så kan du hjälpa!

Gå in på mama.nu/unicef och bli världsförälder. Då ger du minst 100 kronor i månaden via autogiro. Som Världsför­älder hjälper du till vid både katastrofer och med det mest grundläggande under barnens uppväxt, som rent vatten, vaccin och skola.

Anna Uguromo går en och en halv timme varje morgon över bergen för att komma till skolan.

Hon är 13 år, men är liten som en svensk 8-åring. Hon svarar blygt på mina frågor där vi står på skolgården på Mugunga primary school. En bit ifrån står de andra eleverna och tittar nyfiket på oss. Vi är långt från storstadens bekvämligheter, elektricitet och ordentliga vägar, djupt inne i Iringadistriktet i sydvästra Tanzania. Skolan är smutsig och trasig. Några skolböcker eller andra läromedel finns inte. I varje klassrum trängs över 100 elever, för det finns just nu bara fyra lärare på skolan.

När Anna vaknar på morgonen är det alldeles mörkt ute. Huset har ingen elektricitet eller vatten. Hon äter en skål med gröt, gjord på en grön växt som påminner om spenat, och sedan traskar hon den långa vägen till skolan.

Hon hör ändå till de få som faktiskt får frukost. De flesta barn går på tom mage. Någon mat serveras heller inte i skolan, som slutar fyra på eftermiddagen. I stället serveras dagens första mål mat när barnen kommer hem, runt fem–sex på kvällen. Anna äter samma gröt till middag som till frukost. Men nu med vatten till. Efter mat och sysslor väntar flera timmars läxläsning.

Hur orkar hon, undrar jag.
– Jag är van. Det enda som är jobbigt är att göra läxorna i mörkret under stearinljus, det kan göra ont i ögonen, säger hon.

Hon har två äldre syskon, som båda har slutat skolan för länge sedan. Och det är inget ovanligt. Många hoppar av. Föräldrarna behöver hjälp på fälten. Men en stor anledning till att barnen slutar är bristen på vatten. Det finns visserligen en brunn mitt på skolgården. Men den har bara vatten 6–8 månader om året. De övriga 4–6 månaderna får barnen ingenting att dricka – på hela dagen. Många väljer att dricka från sjön en bit därifrån, när hettan och uttorkningen blir för stor. Men vattnet gör barnen sjuka. Malaria är vanligt i området. Anna säger att hon hör till de friskaste, och hon får ändå malaria två, tre gånger om året.

Ett annat stort problem med skolan är toaletterna. Latrinerna är sedan länge överfulla och avstängda. Barnen springer upp till skogen – eller ner till sjön – för att göra sina behov. Det finns ingen möjlighet att tvätta sig efter toalettbesöken, eller papper för den delen, och sjukdomarna sprids snabbt i de trånga skolbänkarna.

Sakta inser jag vidden av misären. Hur tar man till sig kunskap i ett rum med hundra andra elever? Utan mat i magen? Utan vatten? Utan möjlighet att gå på toaletten, och tvätta sig efteråt? Tolken berättar att många familjer är så fattiga att de skuldsätter sig för att ha råd med den obligatoriska skoluniformen. Annas är trasig och smutsig.
– Jag älskar skolan. Jag vill bli engelsklärare när jag blir stor, säger hon.

När vi åker därifrån är jag gråtfärdig efter allt jag nyss upplevt. Representanterna från Unicef är också uppenbart tagna. Iringa är ett nytt distrikt för dem. De försäkrar mig att de ska göra vad de kan. Det handlar om att jobba långsiktigt och hållbart. Få de styrande lokala politikerna att förstå vad de måste göra och satsa på. Det räcker inte att bara komma dit och bygga en skola och sedan åka därifrån.

Några dagar senare besöker vi en annan skola, Wita primary school i Magu-distriktet som gränsar till Victoria-sjön, där Unicef varit på plats i flera år. Barnen här beter sig helt annorlunda än Anna och hennes klasskompisar. Glädjen är densamma, och skratten. Men här hälsar barnen, de pratar och frågar oss saker. De är hela och rena och ser friska ut.

Det är egentligen inte så mycket som skiljer skolorna åt. Men det som gör det är totalt avgörande. Här finns latriner som fungerar, med dörrar att stänga om sig. Här finns tvål och vatten att tvätta sig med. Klasserna är mindre, lärarna fler och bättre utbildade. Och här serveras mat varje dag i skolan.
– Jag älskar skolan, jag kommer hit varje dag, säger Michael, 6.

Jag frågar varför. Svaret kommer blixtsnabbt:
– Här får jag mat.
– Maten gör att barnen kommer hit och gör också att de lär sig mer när de är här, förklarar Eva Kokusima Modest, 34, som är lärare i skolan.

Hon är utbildad lärare, men har också fått extra utbildning av Unicef. Av dem har hon bland annat lärt sig att bestraffningar och aga inte är någon bra metod. I stället använder hon mycket lek och sång i sin undervisning.
Att det har gett resultat visar rektorn senare svart på vitt. 89,9 procent av eleverna i skolan gick förra året ut sjunde klass.

Det var lätt att få kontakt med barnen på Wita-skolan - trots olika språk. Här är det 6-åriga Irima som tittar på foton av Rebeckas barn.

Samma land – sådan skillnad. Ändå är det här distriktet inte rikare än Iringa. Egentligen. Det handlar inte i första hand om pengar, utan om utbildning, insikt och kunskap: Vad det betyder med tillgång till färskt vatten. Ett mål mat om dagen. Fungerande toaletter. Möjlighet att tvätta sig. Lärare som uppmuntrar snarare än hotar och slår. Sånt vi tar för givet i Sverige. Sånt som är avgörande för en bra skola för alla barn, och ett lands uppbyggnad på sikt.
– Kom tillbaka hit om ett år så ska du se vad vi har hunnit uträtta i Iringa, tröstar Maddalena Bertolotti, som arbetar för Unicef i Tanzania.

Jag tänker på Anna. Jag hoppas att hon håller ut några år till, tills Unicef hunnit förändra och påverka dem som bestämmer i Iringa. Och jag hoppas att vi i den rika världen fortsätter att bidra till organisationer som Unicef – så att barnen i Iringa klarar att gå klart skolan och så att Anna en dag kan bli engelsklärare. Då kan hon i sin tur hjälpa de yngre barnen i Tanzania till ett bättre liv.

För det är precis det som Unicefs arbete handlar om.

Artikeln har varit publicerad i mama nr 13, 2013.

NUVARANDE De går i skolan hela dagen – utan mat
NÄSTA Se bebisarna smaka citron för första gången – i slow motion