Han är en av Sveriges största idrottsstjärnor genom tiderna. Men sonen Elliots födelse i maj knockade trestegshopparen Christian Olsson, 30. "Det var brutalt på bb", säger OS-medaljören.

Fakta om Christian Olsson

Ålder: 30.
Bor: I lägenhet i Monaco.
Gör: Trestegshoppare.
Familj: Hustrun Gordana och sonen Elliot, 4 månader.

Vi träffas på Slottskogsvallens idrotts­arena i Göteborg. Här har trestegshopparen Christian Olsson, 30, nött sina sandiga skor sedan han var tio år. Sedan starten här i sandgropen har han genom åren vunnit allt som går att vinna: SM, VM, OS, Grand Prix…

Solen värmer härligt med sensommarens förmodligen sista strålar och himlen är klarblå. Snart anländer Christians fru Gordana och sonen Elliot, fyra månader. Han är stylad upp till tänderna i jeans, Nikesneakers och brun skinnpaj och är alldeles bedårande. Först tittar han misstänksamt med ögonbrynen lätt rynkade, sedan spricker ansiktet upp och han avfyrar ett så brett leende att våra hjärtan smälter. Vilken charmör!

Christian erkänner att Elliot var välplanerad. Han skulle ju helst inte komma under träningssäsongen, men heller inte mitt i tävlingssäsongen. Så var han här i maj, right on time strax före sommarledigheten.
– Vi hade precis köpt lägenhet och satt med pärmarna med tillvalen, Gordana tog graviditetstestet och det var pang, bom med en gång. Först blev det lite tomt i känslorna, det var svårt att förstå att det hade gått så enkelt. Samtidigt var vi otroligt tacksamma för att vi hade lätt för att bli gravida. Vi hade tur, säger Christian och ler.

Hur var du som väntande pappa?
– Jag var en lugn väntande pappa. Läste ingen lektyr, det gjorde min fru och så strök hon under det jag skulle läsa. Jag fick en lillasyster när jag var tolv år, jag lärde mig en del redan då trots att det är en viss skillnad på att vara storebror vid tolv och pappa vid 30. Graviditeten var i stort sett problemfri, vi hade tur med den också. All den här turen skapar ju förstås oro för nästa gång.

Ni bor i Monaco men valde att föda i Sverige, varför?
– För språkets skull, främst. Ingen av oss är bra på franska. Det kändes bättre att vara här så man skulle kunna ställa alla frågor och förstå alla svar och för att det inte skulle bli några missförstånd.

Hur var förlossningen?
– Vattnet gick tre dagar innan han föddes. Eftersom min fru inte hade några värkar sa de att vi kunde vänta i 72 timmar. Vi var tillbaka på förlossningen varje dag men ingenting hände. Den tredje dagen satte de igång henne, och allt eftersom tiden gick så började kroppen att hjälpa till.
– Från åtta på morgonen till sex på kvällen höll Gordana på och kämpade. Men när Elliot skulle ut så fastnade han med det bredaste partiet av huvudet i bäckenet.
– Han kunde inte komma framåt och hade heller inte kommit tillräckligt långt ner för sugklocka, så det beslutades om akut kejsarsnitt istället. Min fru hade bara pinvärkar nu och livmodern orkade inte jobba mer. Så vi åkte in på operation och en kvart senare var han ute.

Men vad jobbigt för Gordana! Hur tog hon det då, att det blev kejsarsnitt?
– Hon hade sådana smärtor att hon skrek, hon skrämde nog slag på alla förstagångsmammor på hela sjukhuset. Till sist skrek hon bara ’ta ut barnet’. Hon ville bara att han skulle komma så att hon skulle slippa smärtan. Och där kom han, 3 300 kilo och 51 centimeter. Han tog ett andetag och skrek direkt.

Hur kände du då, blev du rädd?
– Nej, jag har ju själv blivit opererad många gånger, så det var lugnande. Jag har förtroende för läkare och kirurger, det var inte läskigt. Det var mycket värre att sitta bredvid min fru under värkarna, för att jag inte kunde göra någonting.

Så du kände dig inte snuvad på en förlossning som aldrig blev av?
– Nej, jag ville bara få se honom, det var det enda viktiga. Vi satt ju där timme ut och timme in och personalen byttes. Det var skönt att han kom ut, jag ville bara påbörja det här nya livet med barn.
– Men det är klart, lite orolig är jag för att kanske behöva göra det här nästa gång också. Det är ju en stor operation, med sju lager vävnad som man ska igenom. Det är nog bäst, att föda normalt ändå.

Du låter så otroligt kunnig? Sju lager vävnad…
– Jag är otroligt frågvis. Jag ställde kirurgen mot väggen och frågade vad de sju lagren var, det var lite tufft för henne att räkna upp dem också. Jag vet mycket om fysiologi och träning. Jag vet också att man numera inte skär igenom muskelvävnaden utan tränger ut muskulaturen, för att få ut barnet.

Så du har full kroppskoll?
– Nej, inte full koll. Jag kan från midjan och ner, för det är där jag har opererats sju gånger. Midjan och uppåt är jag inte lika bra på, haha.

Så hur var det att se din son då?
– Jag var rätt tagen. Jag behövde mer tid till att hitta kopplingen, det var inte pang, bom direkt. Det tog mig tre–fyra veckor in­nan jag kände att det var helt fantastiskt. Och sen har den fantastiska känslan bara växt och växt.

Ni var inne på bb ett tag va?
– Ja, fyra–fem dygn någonting. Sen under en läkarkontroll dagen efter förlossningen hittade de ett blåsljud på Elliots hjärta. Vi blev så skrämda, allting bara stannade upp omkring oss!

Men nej, vilken mardröm.
– Vi fick vänta i 24 timmar på en ultraljudsundersökning hos en hjärtspecialist. Det var tufft, det blev som ett stort berg på hjärtat, man vill ju att ens barn ska vara friskt! Jag försökte att hålla mig stadig, men inom mig var jag väldigt, väldigt orolig.

Varför tvingades ni vänta i ett helt dygn?
– Det var så många i kö, både nyfödda och äldre barn. Det var väntetid helt enkelt. Sen var det nog inget akut, hade det varit det hade vi nog fått komma till honom direkt. Sen när han undersökte Elliot och stannade till och sa ”här är det” hoppade jag till. Det här är allvarligt, hann jag ändå tänka.

Vad var det då?
– Det var bara någon sträng vid ena klaffen som vibrerade och då uppstod ett blåsljud. Det var inget ovanligt alls, och det kommer att försvinna. Det var en himla bra läkare som verkligen var engagerad, så jag blev lugn. Men jag måste säga att det är rätt brutalt att vistas på bb.

Brutalt, hur menar du?
– Det kommer in personal mitt i natten och klämmer och drar, vänder och vrider på både barnet och mamman. De klämmer och trycker på brösten för att få igång amningen. Det är verkligen ingen skonsam upplevelse! Men samtidigt får man ju väldigt mycket information, den biten är väl bra.
– Och mitt i allt fick Gordana någon kraftig reaktion som de först trodde var bältros, men som sedan visade sig att vara utslag från kirurgtejpen! Ja, allting var rätt omtumlande, säger Christian och skakar på huvudet vid minnet.

Hur var den allra första tiden med bebis?
– När vi skulle åka hem var det lite ”jaha, ska vi ta hem honom nu”. Vi ville hem till den egna sängen men ändå kände man ju lite oro. Det var en omställning, nu skulle vi klara oss själva och lära känna den lille.
– Mjölkproduktionen kom aldrig igång ordentligt, trots att Gordana ammade och pumpade och allting. Efter tre veckor gav vi upp och började med ersättning och min fru tog en sådan där tablett som stoppar mjölkproduktionen. Jag tyckte det kändes bra, nu kunde jag ju mata också.

Har er relation påverkats sen Elliot kom?
– Inte speciellt mycket, det är klart man får mindre tid till varandra. Men vi har alltid haft en bra kemi mellan oss. Vi har en väldigt trygg relation eftersom vi känt varandra länge. Vi har varit gifta i två år men vi träffades redan 1996.
– Vi kommunicerar bra. Det hjälper otroligt mycket. Sen fick vi ju en snäll kille, så det har inte varit påfrestande på något sätt, än.

Äter bra och sover gott och allt det där?
– Jadå. Han äter och sover tre, fyra timmar i sträck. Och ingen kolik.

Har du varit pappaledig?
– Nej, jag behöver inte vara det, jag är hemma mycket ändå, säger Christian.

Ni idrottare är ju superfokuserade och disciplinerade. Hur funkar det med träningar, tävlingar och en liten bebis mitt i allt?
– Det är klart att det inte är helt optimalt om man ska satsa på den här nivån. Men vi delar upp det hemma, jag tar den sena matningen vid midnatt, sen tar min fru Elliot tidigt på morgonen så jag kan sova. Jag har lite svårt att träna morgonpasset så för mig blir det träning på eftermiddagen.
– Det gäller att ha stöd för att få det att funka, bland annat en fru som jobbar lite hårdare med barn- och hembiten just nu, eftersom jag tänker satsa hårt några år till.

Hur är Monaco för en nybliven familj?
– Det är inte barnvänligt, direkt. Det byggs hela tiden och grönområden är inte att tala om. Eftersom det bor många kända och rika personer där är kidnappningsrisken för barn rätt hög, så det är poliser kring skolor och dagis. När barnen ska leka måste man anordna lekträffar, säger Christian.
– Jag tycker inte det är någon miljö för barn att växa upp i. Vi kommer att flytta hem till Sverige, senast när Elliot börjar skolan. Vi vill att barnen ska få växa upp så fritt som vi själva hade det som barn, att man bara kunde gå ut genom dörren och leka med sina vänner.
– För träningen är ju Monaco bättre eftersom det är bättre klimat. Musklerna funkar bättre där. Sen märkte vi att folk tyckte vi var lite konstiga när vi redan efter en månad var ute och promenerade med bebisen. Där stannar man hemma minst tre månader!

Men allt är förstås inte dåligt med Monaco heller, Christian räknar upp fördelarna:
– Vissa saker är riktigt bra. Som mataffärerna, där det är speciella köer för gravida och handikappade, det hänger en stor röd skylt med en gravid mage på. Och på bussarna säger chauffören till folk att lämna plats åt en gravid kvinna. Jättebra.

Har du upptäckt nåt nytt om dig själv sen du blev pappa?
– Ja, att jag är förprogrammerad på något sätt, att klara av att behålla lugnet i röriga situationer.

Det blir som det blir?

– Ja, det blir ju det. Men jag känner att jag klarar mer än vad jag kanske trodde.

Hur är du som pappa?
– Väldigt färsk! Det är jättesvårt att svara på, det har ju bara gått några månader.

Hur vill du vara som pappa då?
– Jag vill vara en pappa som alltid finns där, som stöd. Jag vill försöka vara konsekvent, för det tror jag ger trygghet. Jag vill gå rätt mycket i mina föräldrars fotspår och ge barnen en trygg, normal uppväxt.

Och hur var dina föräldrar?
– Jag fick aldrig stryk, men en luggning i nackhåret om jag hade gjort något riktigt illa. Nej men pappa var väl lite… Nej inte sträng, men man tänjde inte på hans gränser lika lätt som på mammas.

Vad vill du lära Elliot?

– Svår fråga. Jag vill lära honom att visa respekt för andra, att försöka behandla andra som man själv vill bli behandlad. Ja, det är stora ord, men snappar han upp 70 procent av det så är det gott nog. Han ska inte följa mina drömmar, utan göra det han vill göra. Det är viktigt.

Vad skrämmer dig?
– Om Elliot inte skulle få behålla sin hälsa, det skrämmer mig. Jag har haft fördelen och äran att få resa runt till cancersjuka barn. Jag har sett vad som kan gå snett när man har otur, jag hoppas att så få människor som möjligt ska behöva uppleva sjukdom.

Vad drömmer du om i framtiden? Vad vill du göra med Elliot?
– Jag längtar till framtiden, har jag märkt. Jag har lite svårt för att leva i nuet. Jag vill att han ska börja röra på sig, prata. Jag vill leka. Bygga lego och sådant. Leka killiga lekar. Sporta, spela tv-spel…

Så du är rätt glad att du fick en pojke?
– Ja, lite extraglad är jag nog innerst inne. Jag har ju aldrig haft någon brorsa att leka med, så jag hoppas Elliot vill leka lite med mig. Men nästa får gärna vara en tjej.

Låter som det blir syskon snart då?
– Ja, absolut. Vi är båda uppvuxna med syskon och vill ge det till våra barn också.

NUVARANDE Christian Olsson: ”Elliot kom med akut kejsarsnitt”
NÄSTA Vinnare Pampers blöjpaket