Ser sidan konstig ut?

Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa mama i ett bättre anpassat format?

MobilTabletDator

Anja Pärson & Filippa Rådin: ”Det är nästan värre att stå bredvid än att föda”

Två kvinnor, tre barn och en stor kärlekssaga. Årets inspirationsmamas 2015, Anja Pärson och Filippa Rådin, berättar om förlossningarna, relationen och hur läskigt det var att bli kär i en tjej.

Foto: Karl Nordlund

Anja Pärson och Filippa Rådin 

Ålder: Anja, 34, Filippa, 43.

Familj: Emmi, 9, (från Filippas tidigare äktenskap), Elvis, 3,5, och Maximilian, 7 månader.

Bor: I en villa, Umeå.

Gör: Båda är egenföretagare och kreatörer. Anja är bland annat föreläsare, programledare och expertkommentator i tv, Filippa är designer, stylist och bloggar på Loppi.

– På ett sätt var det kanske det ondaste jag haft – men samtidigt inte. Det bränner på bra att ramla och glida på rumpan utför hela branten i Åre i 70 knyck med bara den där tunna dräkten mellan snön och huden…

När alpinlegendaren Anja Pärson, 34, beskriver hur det var att föda sonen Maximilian, 5 månader (7 månader när du läser reportaget), jämför hon det med skidåkning. Så klart. Och hon tog ingen smärtlindring när hon födde.

– Vi ville ha det så naturligt som möjligt, för barnets skull. Det har varit likadant vid Filippas förlossningar, och jag tycker nog inte att smärtan var det värsta, säger Anja.

– Efter att både ha fött barn och stått bredvid som partner kan jag lova alla kvinnor därute att det inte är någon semester att stå på sidan om – det är nästan värre!

”Emmi hade önskat sig en lillasyster den här gången”

Hustrun Filippa Rådin, 43, nickar instämmande. Mellan dem ligger den lille huvudpersonen Maximilian och snusar lugnt i barnvagnen, oberörd av kaféskramlet runt omkring. Han har fått ett väldigt varmt välkomnande av storasyskonen Emmi, 9, från Filippas tidigare äktenskap, och Elvis, 3,5.

– De tycker att det är jättekul, även om Emmi hade önskat sig en lillasyster den här gången, säger Filippa.
– Helst skulle hon nog vilja att vi adopterade en lillasyster, fyller Anja i.

De gör ofta det. Fyller i varandras meningar. Söker varandras blickar och hjälps åt att hitta svaren. Att minnas hur det var. De har varit ett par i åtta år nu, sedan Emmi var en bebis. Förra sommaren gifte de sig, och ingen har väl missat Anjas hyllade Sommarprat 2012, när hon outade kärlekssagan. Men för dem som glömt fräschar hon gärna upp minnet:

– Vi träffades i klädbutiken som Filippa ägde, hon hjälpte mig med en outfit inför Idrottsgalan. Sedan blev vi vänner.

Filippa: Vi reste ihop och jag hälsade på Anja i Monaco. Vi mejlade och pratade i telefon, blev varandras ventiler. Sedan började man fråga sig: ”Varför tänker jag på henne hela tiden?” Vi insåg att vi var kära.

Anja, du har berättat att det var läskigt?
Filippa:
Det var läskigt för oss båda två, vi hade båda haft långa förhållanden med män innan. Jag var ju gift och hade nyss fått Emmi.

Anja: Men det läskiga låg inte i att erkänna kärleken till varandra, utan i omgivningen. Det var så många omkring oss som skulle påverkas och bli berörda. Och det fanns ett barn med i bilden, det hade jag enorm respekt för. Jag ville inte bryta upp en familj, orsaka smärtan i en skilsmässa. Jag ville göra det bästa för alla och samtidigt ta ansvar för mig själv och mina känslor. Både jag och Filippa kände att det här är för livet.

F: Det sliter en nästan i stycken att leva i ett förhållande och älska någon annan. I slutänden fanns det inget annat alternativ, även om det inte var en lätt resa. Ett barn vill ju alltid att föräldrarna ska leva ihop, Emmi skulle nog helst vilja att vi bodde tillsammans allihopa, vi och hennes pappas nya familj. Vi har en fantastiskt bra relation till dem.

”Hur är man lesbisk, liksom?”
Foto: Karl Nordlund

Ni var båda varandras första flickvänner?
F:
Ja, det var speciellt. Som att bli förälskad för första gången igen.

A: Hur är man lesbisk, liksom? Vi kollade på tv-serien ”L-word” och första avsnitten satt jag helt chockad och bara gapade. Är det så där man ska vara?

F: Finns det inte någon handbok? undrade man. Det fanns det inte, men jag tycker vi har klarat det ganska bra.

A: Det var en stor fördel att vara vänner innan. Vi har nog skrattat oss igenom det mest obekväma. Men jag kan fortfarande bli generad när vi står i en hotellreception och Filippa säger: ”Vi är gifta, vi vill ha dubbelsäng”. Så skulle man ju aldrig känna om man var ett heterosexuellt par.

F: Men vi är öppna med det och kan skoja om vår tafatthet.

I mammarollen är de däremot inte tafatta, utan trygga med att de vet vad som är det bästa för deras familj. Fast det där med graviditet var inte Anjas paradgren, så när de åkte in till BB i Umeå en majdag i våras var hon mer än redo att föda.

A: Jag är uppvuxen som idrottare och van att ha kontroll över min kropp. Jag hade inte tålamod med att den inte gjorde som jag ville. Att ligga och vila för att man mår illa är inte riktigt min grej, men man får lyssna på kroppen och påminna sig om att man gör det för ett annat syfte. Jag gillar att stå i centrum, men att göra det för att jag var med barn blev lite för privat, jag tyckte att det var svårt att möta allmänheten. Kvinnor har ett jäkla ideal att prestera mot. Jag förstår att många känner sig sköra under graviditeten. Därför tycker jag att det är fantastiskt vilket mjukt bemötande man får på mvc, även om jag själv var lugn inför förlossningen.

Filippa skrattar till.
F: Nästan för lugn. Vår barnmorska tyckte att det var skönt att höra någon som pratade så positivt om sin kommande förlossning, men samtidigt blev hon stressad av att vi knappt rörde böckerna hon gav oss: ”Ni måste läsa på LITE i alla fall!”

”Jag provkörde vägen till BB för att inte bli stressad när det väl var dags”

Men Anja, det måste ha varit skönt att ha en personlig coach hemma, som själv fött barn två gånger?
A:
Självklart, men jag hade en del att leva upp till också,  Filippa är ju den här supermamman som gick i högklackat fram till två veckor före den första förlossningen, och inför den andra byggde om ett helt hus. Så jag kunde inte bara gå runt och oja mig.

F: Det fick du inte heller, ha ha.

Hur kändes det att vara ”supporter” vid en förlossning för första gången då, Filippa?
F:
Jag provkörde vägen till BB för att inte bli stressad när det väl var dags. Jag brukar säga att Anja är min levande GPS, utan henne skulle jag många gånger köra bort mig med mitt dåliga lokalsinne.

A: Ja, hon skulle lätt kunna irra bort sig.

Provkörde du verkligen Filippa?
F:
Ja, det är klart! I skarpt läge vill jag vara 100-procentig!

A: Jag gillar att ha koll, så jag var lite nojig över att väskan länge bara var halvpackad, men det är fascinerande med kroppen, typ en vecka före förlossningen fick jag liksom en varning, en förkänning om att det var på gång, och kände att nu skärper vi oss.

Och sedan satte det i gång veckan efter?
A:
Klockan var väl runt 4, 5, på natten när jag fick värkar, och vid klockan 6 kände jag att nu gäller det att få i väg Emmi och Elvis till skolan och förskolan så fort vi bara kan. Då vaknar Elvis så klart dödsförkyld och vi ringer Filippas mamma, som självklart inte är hemma och har glömt mobilen. När vi till slut löst det började jag tokstäda och skickade Filippa till återvinningen. Sådana där konstiga saker man gör när man ska föda barn… Vattnet gick på förmiddagen och vi åkte in en sväng till BB och kollade läget, men där var det så full fart att vi åkte hem en stund. Sedan gick det fort.

F: Anja gjorde ett fantastiskt förarbete hemma, och sedan parkerade vi långt från entrén…

A: Ja, det ska ju vara bra att gå, för att sätta i gång det.

F: När vi väl var inne öppnade Anja sig fort och jag tänkte: ”Yes, vi är hemma i kväll!” Men sedan stannade det upp lite.

A: Jag känner min kropp utan och innan, och märkte snabbt att jag var helt slut, trots att jag inte var i närheten av att få ut barnet. Så jag tittade på Filippa och sa att jag var tom på kraft.

F: Och då visste jag att det var sant. Anja har varit med om extrema situationer och är en sådan krigare. Men efter att hon fått sockerdropp kom hon igen. Vi hade förmånen att ha två barnmorskor, den ena var samma som när jag födde Elvis. Hon gjorde sitt näst sista skift när vi kom in, men sov kvar på sjukhuset för att kunna vara med. Hon hade gett sig sjutton på att få ut den här bebisen. Det är verkligen fantastiska människor som jobbar på förlossningen, och vilket team de gör en till!

”Det är så himla lätt att göra fel när man står bredvid. Säga fel saker, tugga på choklad vid fel tillfälle…”

Och nu har ni båda fått föda och stå vid sidan av.
F
: Båda delarna är häftiga, men det är mycket mer frustrerande att stå bredvid.

A: Man har ingen makt, ingen kontroll. När du föder är du mentalt inställd på det, du krigar, du tar nästa värk. Att stå bredvid med spypåsar – man känner sig fånig. Det är så himla lätt att göra fel. Säga fel saker, tugga på choklad vid fel tillfälle…

F: Jag tycker att man ska vara ödmjuk inför sin respektive, och det är otroligt viktigt att ge partnern utrymme när barnet väl kommit. Släpp in! En partner kan aldrig vara med från början på samma sätt, känna barnet som du som föder det gör.

A: Jag upplevde det med Elvis och jag kan se din frustration nu med Maximilian, Filippa. Att du inte kan ge honom det han behöver när han skriker, för att det är jag som ammar. Det är lätt hänt att den som fött tar allt ansvar för bebisen…

F: …därför måste hon som har makten vara lyhörd och ge plats, och inte bara vänta sig att partnern tar den – för det är inte så lätt.

”Fast än vi har barn sedan tidigare är vi som rookies igen”

När Elvis kom hände allt på en gång: Anja kom ut i sitt sommarprat, flyttade hem till Sverige, och ni renoverade ett hus tillsammans. Har Maximilians bebistid varit lugnare?
A:
Vårt liv är aldrig lugnt, men jag har blivit bättre på att ta vara på tiden. De första två veckorna och månaderna försvinner bara. Man tittar tillbaka på bilder och får ångest över att man inte minns.

F: Fast än vi har barn sedan tidigare är vi som rookies igen.

A: Ja, vi är lika nedkissade nu som vi var med Elvis. Med Emmi, herregud vad vi höll på… så mycket hemgjord barnmat vi lagade.

F: Fast vi har mycket hemlagat nu med, både åt barnen och oss själva. Egen ketchup och så… Vi försöker leva närproducerat och ekologiskt.

A: Filippa är en sådan som åker till en gård och köper ull från ett ekologiskt får och sedan kardar den själv för att göra ett eget babynest till bebisen. Medan jag blir stressad för att det inte ska bli klart före förlossningen.

F: Men jag hann, visst gjorde jag?!

Foto: Karl Nordlund

Ni är ganska olika som personer?
F:
Jag är väl en temperamentsfull och känslomässig kreatör, medan Anja är väldigt strukturerad och samtidigt lekfull. Och så är hon en fartdåre, och det har både Emmi och Elvis ärvt. Fart är ingenting för mig. Men vi är båda väldigt starka personer. Orubbliga… men lyhörda.

A: Det är ett ständigt skämt bland våra närmaste vänner. Filippas kompisar tror att det är hon som bestämmer i vår relation, medan mina vänner bara: ”Lycka till att bossa med Anja!”.

”Anja är väldigt bra på att låta barnen växa i sig själva”

Hur fungerar det att vara så olika när man ska uppfostra barn ihop?
F:
Vi har diskuterat barnuppfostran väldigt mycket tillsammans med Emmis pappa, eftersom det blev en skilsmässa så tidigt i hennes liv. Vi har alla tre samma grund, som vi känner oss trygga med, och sedan kan vi lära oss av varandras olika sätt att vara med barnen.

A: Jag vill gärna ta mig från A till B, utan att se åt höger eller vänster, men med Filippa finns det aldrig en rak väg. Hon får mig att släppa tyglarna och uppleva mer, och så upptäcker vi dessutom ”lilla a” längs vägen till b. Jag är den som lär Emmi att komma i tid, eftersom hela Filippas familj har något slags italiensk kvart i sig. Vi plockar fram det bästa i varandra.

F: Anja är också väldigt bra på att låta barnen växa i sig själva, hon har en stor tro på deras egen förmåga och säger: ”De klarar det”.

A: Vi vuxna fördummar ofta barnen genom att hålla dem tillbaka. De kan mycket mer än vi tror, vi måste bara våga låta dem testa. Kanske tappar de glaset i golvet, eller så klarar de det i stället.

F: Men jag vill så gärna ta hand om de små liven! Visa min kärlek och finnas där för dem.

A: Filippa är VÄLDIGT omhändertagande.

F: Jag tycker att det funkar bra att ha olika temperament, även om min modell är den optimala…

A: Det är väl mera så att man vet att du inte kommer att ändra dig, så det är lika bra att ge sig… Våra vänner skulle nog säga att vi inte håller igen. Vi är omringade av konflikträdda kompisar, och så kommer vi hem till dem och säger: ”Vi är här för att sluta bråka, vi är så jäkla sura på varandra”. Vi kör inte med påklistrade leenden.

”Barnen på förskolan undrar hur Elvis har kunnat bli till när han har två mammor”

Maximilian har blivit hungrig och lyfts upp ur vagnen med ett stort leende. Anja ammar och busar sedan med honom en stund i famnen innan det är Filippas tur att mysa. Hon står upp och gungar lite med kroppen för att hålla sonen på gott humör.

Hur har det fungerat med omgivningen, som förskolan, att vara ett par som bryter mot normen?
F:
Vi har världens bästa förskola. Emmi gick där och nu går Elvis där.

A: Jag går ofta dit tidigare än jag behöver, för att kunna vara i barnens miljö lite längre. Så jag känner alla barnen på förskolan. De är jätteintresserade av oss som par och undrar hur Elvis har kunnat bli till när han har två mammor. Så berättar man det och de bara: ”Jaha, i går hoppade jag från trean på badhuset.” Barn är så öppna.

Och hur blev han till?
A:
Vi tog hjälp av en klinik och blev inseminerade. Och vi åkte till samma ställe när det var dags för Maximilian.

Hur har ni bestämt vem som ska bli gravid när?
F:
Det föll sig rätt naturligt. Anja kunde inte vara med barn så länge hon var aktiv, så jag var först ut.

A: Vi hade velat skaffa barn ett tag, och kände inte att vi kunde vänta och bara ta för givet att jag kan bära barn. Sådant vet man aldrig.

F: Vi har alltid varit väldigt nöjda med vad vi haft, först med Emmi, sedan med Elvis. Men vi har varit välsignade med att kunna bära barn båda två, så nu har vi Maximilian också.

”Vi är rätt bra på att hitta tid för varandra, även om det har blivit svårare med tre barn”

Anja, i ditt sommarprat sa du att du inte vill bli någon galjonsfigur för gayrörelsen.
A
: Nja, det där är ett missförstånd. Jag har inga problem med att vara en galjonsfigur, men jag vill välja själv när och hur jag blir det. I Sverige finns ett enormt behov av att kategorisera människor och ge titlar. Jag bryr mig inte. Som idrottande, homosexuell tjej hamnar man också väldigt mycket i fokus internationellt, jag fick massor av frågor från utländska medier. Jag ville ta det i min egen takt.

Ni har tre barn, bor ihop, jobbar ihop – hur får ni tid för varandra och romantiken?
A:
Jag tycker att vi är rätt bra på att hitta tid, även om det har blivit svårare med tre barn.

F: Det är klart att det inte är ”Instaperfekt” hela tiden, det kommer svackor. Men vi är trygga i att när det behövs så ändrar vi spår och hittar tid. Kanske bara sätter oss på ett annat ställe än vi brukar när barnen somnat, slår av tv:n, dricker te och pratar. Det behöver inte vara storslaget, de små sakerna räcker.

Ni verkar leva väldigt jordnära, vad gör ni när ni vill lyxa till det?
A:
Numera är det väl mest att gömma godis i handskfacket och äta i smyg bara för att man kan.

F: Ha ha, ja det är den vuxnas privilegium. I går åt vi var sin stor skål marängsviss efter att barnen somnat. Men vi är duktiga på att gå ut och äta. Ofta tar vi med barnen, men ibland är min mamma barnvakt.

A: Ja, det är mycket vardagslyx, och vi tar gärna med barnen på obekväma grejer som konserter. Gillar de det inte är det bara att åka hem.

F: Vi är verkligen jättemycket med barnen. Och när vi är det är det datorer bort, mobiler bort, som gäller.

A: Jag älskar vår situation i dag, att vi kan hämta tidigt på förskolan och tillbringa tid med barnen. Vi tar verkligen tillvara på det nu, vi vet inte hur det ser ut nästa år.

”Vi, som par och som familj, får ett fantastiskt bra bemötande från alla omkring oss”

Anja avbryter sig för att plocka upp Maximilians napp från golvet. Hon stoppar den tankspritt i sin egen mun innan den landar i bebisens.

Hur har livet förändrats sedan ert förhållande blev offentligt?
F:
Det har bara varit en ström av kärlek. Folk är engagerade och glada för vår skull, men det är lite jobbigt när de fäller upp suffletten och dyker ner i vagnen: ”Jaså, är det här Anja Pärsons pojk!?” Det är nog jobbigast för Emmi, som är störst. Hon kan inte fatta varför någon vill ha Anjas namnteckning.

A: Nu börjar hon dessutom komma i en ålder där det mest är pinsamt att jag är känd. Men det är nog inte så mycket som förändrats. Vi, som par och som familj, får ett fantastiskt bra bemötande från alla omkring oss. Vi har kommit långt i Sverige. Det finns alltid undantag, men de flesta har tagit till sig budskapet om att ta till vara på kärleken, hur den än ser ut, som jag ville förmedla i mitt Sommarprat.

F: Och vi är fortfarande djupt förälskade.

Text: Nina Hampusson
Foto: Karl Nordlund
Hår och make: Fanny Lagerwall
Styling: Filippa Rådin 

Missa inga kändismamas – gå in på mama.nu varje dag!