”Jag vill ha hur många barn som helst!”, säger hockeymålisen Stefan Liv. Sönerna Herman, 2, och Harry, 6 månader, har gett mersmak. ”Men jag kom till förlossningen helt svettig i underställ”, avslöjar han.

– Min mamma lämnade bort mig direkt när jag hade fötts. Hon var 16 år och både min pappa och hennes familj vände henne ryggen, varför vet jag inte än i dag. Min pappa försvann ur bilden innan jag föddes. Jag har hört att han är från Kuwait och att han varit ute till sjöss, jag vet inte om han lever i dag.

Historien om den kuwaitiska sjömannen som skulle vara HV71-undrets biologiska pappa har hans biologiska mamma berättat långt efteråt. (Ja, de har träffats, men vi kommer till det snart.)

Stefan Liv och hans 2-årige son Herman möter mig vid tåget i Jönköping. Där står de på perrongen, sida vid sida, lika som bär med de mörka ögonen och bruna hyn. Herman är supercool i svart skinnpaj och baggy jeans. Han är blyg och tittar mest åt andra hållet när jag hälsar. Vi åker till deras nya hem, ett helrenoverat trähus från 1926, som svartmålat sticker ut från de andra röda och gula husen. Inne möts vi av sambon Anna och lille Harry, 6 månader. Vi sätter oss i det ljusa stilrena köket; Herman får lunch och blygheten släpper med en duns, han börjar prata oavbrutet.

Stefan rufsar ömt till Hermans hår och berättar om sin egna dramatiska, och mystiska start i livet. I Polen för 29 år sedan.

Efter två år på ett barnhem i Gdynia, en hamnstad i norra Polen, blev han adopterad av Jens och Anita i Norra Hammar, strax utanför Jönköping. Och det är här han har sitt hjärta, liksom framför målburen i HV71, i elva år har han spelat i samma lag, vilket är ganska ovanligt. Hockeyintresset föddes i sexårsåldern, men han var ingen barnstjärna, säger han själv, ”bara en i mängden, dessutom väldigt liten och tunn”. Men han fick snart börja lira med de större killarna, så nånting fanns det där. Resten är hockeyhistoria (sex VM, ett OS och 123 landskamper).

Stefans och Annas vägar korsades på en krog i Luleå där Anna kommer ifrån. Stefan hade spelat All Star-match och kopplade av med hockeypolarna.
– Jag såg Anna och började följa efter henne. Som en stalker, haha. Sen bytte vi nummer och hon kom ner till Jönköping helgen därpå. Nu är vi här, sex år och två barn senare.

När Anna berättade att hon var gravid trodde Stefan att hon skojade. Sen skenade pulsen iväg så att han inte visste vart han skulle ta vägen!
– Jag tror jag sa nåt dumt som ”jaha, ska vi bli föräldrar”? Jag blev rätt omtumlad och undrade hur jag skulle klara det, jag är ju bara ett barn själv!

Dina kompisar har sagt att de inte hade väntat sig att du skulle bli pappa, vad menade de med det?
– Haha, näe, men jag har ju alltid gillat att vara ute, säger Stefan och ser ner i bordet.
– Han var en sån där slarver, ropar Anna infrån vardagsrummet.

– Ja, kanske lite. Lite disträ, säger han och ler. Men ju mer jag tänkte på att jag skulle bli pappa, desto roligare kändes det.
– Tajmingen kunde ju ha varit bättre. Jag hade skrivit kontrakt med ett lag i USA och vi skulle flytta dit på hösten. Herman var planerad till 25 augusti, och 7 september skulle jag vara på plats på isen i Detroit.

Så det var lite ”kom igen nu då”, eller?

– Ja, jag var ganska otålig. Och sen när vi gick över tiden blev det ju lite pressat. Varje dag som gick så närmade sig ju min deadline här hemma.
Vi gick över en vecka, men då lyckades jag faktiskt flytta hockeyn några
dagar framåt. Men det var verkligen på nåder.

Hur var förlossningen?

– Jag kände mig mest löjlig där jag stod bakom Annas huvud, man kan ju inte göra så mycket annat än att vara där.

Och din första tanke när han kom ut?

– Det första jag sa när jag såg honom var att han såg ut som en apa, haha. Det var den mest speciella känslan i livet. Och så var jag väldigt glad och stolt över att det var en pojke, det måste jag ju erkänna.

Men glädjen förvandlades till oro. Lille Herman klarade inte det första hörseltestet. Dessutom rann det ur hans öra. Läkarna bestämde sig för att göra magnetröntgen, för det fanns misstankar om en tumör. Men det var en polyp som sedan opererades.

Fy vad hemskt, ni måste ha varit så rädda?

– Det var tungt. Vi var ju oroliga som det var, med första barnet liksom. Men tack och lov var det ingen fara med Herman.

Du åkte till Detroit samma dag som din lille bebis lades in på sjukhus, hur kändes det?
– Det var jättetufft, men jag visste att Herman var i goda händer, Annas föräldrar var med henne hela tiden.

Hur gick det att spela hockey på andra sidan Atlanten med ett sjukt barn här hemma?
– Det var väldigt upp och ner. Men själva spelandet är ganska bra terapi, då tänker man inte på annat just då. Jag tänkte de övriga timmarna istället. Jag för­beredde mycket också, kollade till exempel hur vården funkar om vi skulle behöva det. När operationen var över så släppte den värsta rädslan. Då kunde jag fokusera på att de var på väg till mig.

Hur var det att se din son efter sex veckor?
– Det var som att få barn igen. Jag hade bara sett honom på bilder på nätet. Jag fick lära känna honom från början.

Nyblivna föräldrar och ett tufft tempo i American Hockey League låter krävande.
– Ja, i början var vi alla väldigt trötta och drog väl inte jämnt hela tiden. Vi kände inte någon så det tog sin tid att komma till rätta med allt. När jag hade match tog Anna Herman på nätterna. Jag är så tacksam för allt Anna har gjort, det skulle inte funka att leva så här annars.

Vad gör man i Detroit med en bebis?

– Vi var ute och gick väldigt mycket, det var det enda som fanns att göra. När han blev större så lekte vi på mattan hemma, jag tyckte det riktigt roliga började när han var runt ett halvår. Och när första stora leendet kom, då blev jag kär!

Efter ett år flyttade de hem till Sverige igen. Ett lätt val för både Stefan och Anna. De ville att Herman skulle ha ett riktigt hem. Ge alla en chans att sätta ner foten lite.

Och sen kom syskontankarna?
– Vi sa från början att vi ville ha tätt mellan barnen så de skulle ha glädje av varandra. Men det blev ”fel” period igen, rent hockeymässigt.

Du stod i mål mitt i en tevesänd match när det var dags?
– Ja, på hemmaplan som tur var, annars hade jag nog missat förlossningen. Innan matchen gav jag telefonnumret till en kille som Anna kunde ringa. Efter första perioden kom han fram och sa ”om du vill vara med så får du sticka iväg nu”.

– Så det var bara att lämna över till andremålvakten och hoppa in i bilen. Jag kom upp på förlossningen i underställ, helt svettig. Vi lyssnade på sportradion där uppe medan vi fick vår andra son! Det var speciellt. Först står man på isen, sen i en förlossningssal.

Drabbades du av någon tvåbarnschock?
– Nej, inte alls. Snarare tvärtom. Den andra hänger ju bara med, han märks ju knappt. Och själv är jag mycket lugnare nu, Herman vågade jag knappt hålla för jag trodde han skulle gå sönder. Så fort han grät gav jag
honom till Anna och sa att han var hungrig. Nu är jag mer härdad, jag vågar njuta mer nu.

Har ditt liv som adopterad påverkat dig i din papparoll?
– Nej, min uppväxt var så trygg att jag är trygg i mig själv. Fast det är klart att jag funderar på min barndom en hel del, varför det blev som det blev. Och så har jag alltid undrat hur min mamma ser ut, om vi är lika.

Du träffade din biologiska mamma för en tid sedan, hur gick det till?

– Hon läste en intervju med mig i en polsk tidning. Nån månad efter intervjun ringde journalisten och sa att hon hört av sig. Jag trodde ju inte på det, tänkte att det var nåt psyko bara och sen tänkte jag inte mer på det.

Men så fick ni kontakt?
– Min mamma var på telefonsvararen. Hon grät och sa att hon var min
riktiga mamma. Jag lyssnade på det säkert tio gånger. Jag kunde inte ta in det. Där satt jag i en buss i USA och lyssnade till den här gråtande kvinnan.

– Hon ringde flera gånger men jag vågade aldrig svara. Sen skickade jag ett mejl till henne och vi höll mejlkontakt av och till. Jag ville ha det så först.

Och så träffades ni till slut?

– Hon kom hit förra året med sin man för att titta på en match. Vi skulle ses några minuter men fick aldrig ihop det och vi åkte hem. Sen, på natten, såg jag att det satt två personer i en bil utanför oss. Jag bara kände att det var hon. Till slut gick jag ut.

Okej, mitt i natten på en parkeringsplats möter du din riktiga mamma för första gången, hur kändes det?
– Jag kände faktiskt ingenting, jag blev nästan apatisk. Hon kastade sig om halsen på mig och grät och sa ”my baby”,  jag stod bara där och var helt tom. Det var nog den svåraste stunden i mitt liv. Hon pratar inte så bra engelska och jag kan ingen polska. Det var en märklig situation. Sen åkte de. Jag kommer ihåg att jag sa till Anna att jag tyckte hon var snygg, och vad är det för reaktion då?

Vad har ni för kontakt just nu?
– Vi hörs sporadiskt på mejlen. Och så skickar hon presenter till barnen. Jag har svårt att känna att hon är min mamma.

Kommer du att åka och hälsa på henne?
– Kanske åker vi dit allihopa, jag är i alla fall skyldig mina barn att visa min bakgrund.

Vad är det viktigaste för dig att lära dina barn i livet?
– Att de ska våga vara sig själva och att de duger som de är. Och att de kan lita på mig.

Hur ska du odla den tilliten?
– Det är svårt att säga exakt, men jag tror på ärlighet. Jag tror att tilliten är lätt att tappa och svår att vinna tillbaka.

Kommer du stå i ishallen och vråla ”kom igen, gubbar”?

– Ja, men jag kommer inte att vara nån manisk variant. Typiska idrottsföräldrar som lever ut en karriär som de själva aldrig fick
genom sina barn blir alltid så genomskinligt fel. Men självklart kommer jag att stötta dem.

Hade du peppat en dotter till att spela hockey på samma sätt?
– Nej, det hade jag nog inte, erkänner Stefan.

Tänk om de blir popstjärnor då?
– Då hoppas jag att det går bra med det. De får göra vad de vill, bara de blir lyckliga.

Publicerad i mama nr 10, 2009.

NUVARANDE Stefan Liv: ”Jag vill ha hur många barn som helst”
NÄSTA Pär Johansson: ”När jag är ledig kommer ångesten”