Sébastien Boudet blev pappa som tonåring – i dag förespråkar han längtan som den viktigaste filosofin. ”Pannkakor blir godare när barnen får vänta,” säger bagaren och trebarnspappan.

Sébastien Boudet

Ålder: 37.

Familj: Barnen Antoine, 16, Oliver, 11, och Hugo, 7, fästmön Malin Annebäck, 40, marknadschef, och hennes barn Malte, 12, och Alva, 9.

Bor: Sollentuna, Stockholm.

Gör: Är främst bagare och surdegsevangelist samt föreläsare, författare, konditor och kurshållare. Bloggar på brodpassion.se.

Aktuell: Just öppnat bageriet, bistrot och cateringfirman Broms på Karlavägen 76 i Stockholm (med Anna Bauer), skriver på en bok, medverkar i TV4:s söndagsmorgnar och planerar att öppna ännu ett
bageri där han ska mala eget mjöl.

Hans mammas farbror byggde flygplan av camembertburkar och gummisnoddar som flög 600 meter över Parisfloden Seine. Utan motor. Då var han tolv. Att ättlingen Sébastien Boudet, 37, alltid varit fascinerad av att flyga är således inte så konstigt.
– Jag har hoppat fallskärm rätt mycket, säger trebarnspappan Sébastien på sin vinnande franskfraserade svenska, men inte för kickarna.
– Nää, flyga är mer att man får en till dimension av livet, bara. Kommer upp och ned! Det här med motorer och fart och kontroll, du vet, att flyga är en väldigt kontrollerad form …

Aha! Du har flygcertifikat!

– Näe, men mina farbröder, alla har flygplan och så, och i Frankrike gör man regler för att bryta dem, men jag har hoppat rätt mycket fallskärm i militärtjänsten som fallskärmsjägare.

Du är ganska macho.

– Nej. Jag är inte macho alls.

Ha ha ha ha …
– Inte macho alls! Konstigt att du får det intrycket, för jag är absolut inte macho, däremot är jag väldigt stark. Mentalt. Och jag tror det mycket är min uppfostran. Jag har lärt mig väldigt tidigt att du får ingenting
gratis och allt jag har i dag – jag har fått kämpa och jobba väldigt hårt för det.

Han är bagare, precis som sin pappa. Som liten låg sovrummet ovanför föräldrarnas bageri, ni som i fjol lyssnade på Sébastien Boudets radiosommarprat hörde honom berätta om hur sonen väcktes av fadern mitt i natten och kommenderades ned för att hjälpa till att pensla hundratals äppelknutar med sockerlag. Det hjälpte inte ett dugg för att
avskräcka honom, och mamman grät (inte av glädje) när Sébastien deklarerade att han i stället för släktens stolta ingenjörsspår skulle följa i bagar- och konditortraditionen.

Och det var här den började, Sébastien Boudets väg till Sverige. Knappt 20 år fyllda och nybliven far drev han ett litet bageri på stranden i spanska Malaga, och där var även svenska Jenny från Södertälje för att plugga språket. Hon lånade toaletten och så började kärleksresan som först tog paret till Florida, därefter New York några år, men så längtade Jenny hem och ”vi kom till vackra Sverige 15 april”, säger Sébastien högtidligt.
– Jag tyckte det var så fantastiskt fint. Då fastnade jag för det här landet, tyckte: ”Varför inte bo här?”

2003 öppnade han och Jenny Petite France, ett bageri och konditori på Kungsholmen i Stockholm, och Sébastien inledde på allvar sitt surdegskorståg. Men trots framgångarna och prisregnet ville han gå vidare.
– Jag blev en förvaltare och då känner man sig lite inlåst i sin kreativitet, säger Sébastien som sålde bageriet.

Numera föreläser och undervisar han andra i konsten att aldrig kompromissa med bak eller mathållning över huvud taget, skriver på uppföljaren till sin bok ”Den franske bagaren” (2012) som även ska ges ut i USA, och öppnar snart nytt bageri ihop med Anna Bauer från Broms catering. Han kan prata i timmar om det perfekta mjölet och beskriva hur surdegen ska dofta som ett vetefält, matfuskare gör sig icke besvär och envisas de får de veta hut av Sébastien.
– Min mun är direktkopplad till min hjärna, utan filter, jag säger vad jag tycker och har väldigt starka åsikter om mitt yrke, säger han.
– Jag har inget företag bakom mig, inga avtal, ingenting som gör att jag måste säga på ett visst sätt eller bete mig på ett visst sätt. Jag är FRI, jag kan säga vad jag vill om vem jag vill när jag vill. Jag står för allt jag har gjort. Och har det varit felaktigt kan jag motivera och förklara varför det blev så.

Att han gängade sig och blev pappa som 19-åring berodde på den mycket metodiska blivande modern Marie-Heléne, enligt Sébastien. De träffades när han spelade trummor i ett band och det var konsert.
– Hon var 31 och under den här tre veckor långa relationen blev hon gravid och så gifte vi oss och det var väldigt fel. Det märkte vi från början, vi var så olika.

Men ni var kära?

– Det är ett impulskärleksbarn, jag var 19, hon 31, hon visste precis vad hon gjorde, hon ville ha bra gener mer än någon partner för livet. Men det har alltid varit ganska naturligt och fint. Antoine (i dag 16) har bott med sin mamma när han var liten och med mig när han blev lite större.

Och när du och Jenny kommit hem till Sverige bestämde ni att nu ska vi bilda familj?
– Vi gifte oss, fick barn, det var inget, ”vi ska, vi ska, vi ska”, vi gjorde vad vi kände!

Hur var graviditeterna?
– Det var fint, det var lugnt och hon … kan inte säga samma sak. För hon spydde tre gånger om dagen.

Med båda killarna?
– Nej, Oliver (i dag 11) var värst. Vi gifte oss i augusti, efter bröllopet åker vi på smekmånad tre veckor till Cooköarna, rena drömmen, och när vi landat, då började hon spy och mådde jättedåligt, så det blev en
mardrömssmekmånad. När vi kom tillbaka hem fick vi ta ambulans till sjukhuset för hon var så uttorkad. Men samtidigt, jag hade precis fått jobb som konditor på Berns efter Magnus Johansson som just vunnit OS, så det var väldigt stort. Jag fick jobba väldigt, väldigt mycket, så det passade ganska bra, för hon ville bara må illa i fred.

Du jobbade med bakverk och hon låg hemma och kräktes?

– Ja, ungefär så. Jag har upplevt tre helt olika graviditeter, tre helt olika förlossningar också, Antoine är född med kejsarsnitt, för han var sex kilo när han föddes.

Sex kilo!
– Sex kilo, 60 centimeter lång, hans mammas mage var GIGANTISK. I Frankrike får pappan inte vara med under kejsarsnittet, så jag satt i väntrummet och efter en halvtimme kom de. Jag fick hålla i honom första gången.

Hur kändes det? Du var 19 och …

– … det var coolt. Jag hade vuxit på ganska snabb tid. Jag har kanske inte fått vara den pappa jag hade velat vara för honom, men vi kör med öppna kort, han och jag. Han vet att jag älskar honom och att han är allt för mig.

Pratar han inte svenska?

– Jo, jo, han har lärt sig svenska. Han är otroligt smart. Han lär sig saker på tre veckor, taktik, teknik, Rubiks kub – 20 sekunder. Vi har en speciell relation som är, ja, far, barn, vän … allt i allo. Jag finns om han behöver mig. Hans mamma är riktigt sträng.

Kommer ni överens?
– Ja, o ja. Jag önskar att jag var lite som Serge Gainsbourg (fransk estradör och kvinno-karl) du vet, på hans begravning satt alla hans kvinnor och höll varandras händer. Jag tycker det är en fin bild. Man kan älska och sluta älska utan att det blir krig. Man har delat en bit liv tillsammans, bara att man visar respekt från alla möjliga håll och i vårt fall, vi har ju en son tillsammans, och hon kommer att ha min respekt för resten av livet.

Fint.

– Jag vet inte om det är fint, men det är så jag vill leva. Hon tycker säkert att det är normalt.

Hur var Olivers förlossning?

– Den var väldigt stressig, Jenny mådde inte så bra, hon var väldigt svag och det var mycket lustgas. Då var jag med, det här svenska vårdsystemet där pappan ska vara här och prestera under förlossningen och göra saker. Jag har jobbat på sjukhus, jag är inte rädd för blod, det blev lite komplikationer och grejer, men det löste sig bra. Det var en lång, lång, lång, lång förlossning och allt gick sönder och det var kaos. Men jag var med, klippte navelsträngen, höll Oliver, jättefin och så. Och sedan Hugo (i dag 7), han är speciell, för jag förlöste honom själv. Jag tog ut honom ur hennes mage.

Var det en bättre graviditet?
– Ja, mycket bättre, mer lycklig och så.Vi hade hunnit skilja oss emellan också, och sedan gifta om oss igen. Jag är on eller off, aldrig mellanläge, man vill ha ju hela, inte halva någonting. Och när man vaknar bredvid någon och inte känner någonting, då blir det fel. Vi behövde distans och sedan blev vi kära igen och då kom Hugo. Round 2.

Kejsarsnitt?

– Nej, nej, vi skulle förlösa som vanligt och hade en underbar barnmorska som heter Jane som vi känner, som är väldigt mycket inne på utan bedövning-grejer och hon drev det hela, så jag fick vara delaktig. Värkarbetet kom fint och vi hamnade på Danderyds bb. Hugo kom ut som Superman, hade en arm först, så det var väldigt lätt att få ut honom. Jag tog tag i honom och drog och var med hela vägen, det var fantastiskt. Det är samma som med Marie-Heléne, Jenny vann mitt livs respekt för hon var fantastisk den dagen.

Wow. Vilken grej.
– Allt det här, att föda barn, man har så mycket respekt för vad det innebär och jag vet – en kvinna kommer aldrig att tro att en man kan känna hur det känns, men det var så långt jag kan komma att förstå vad Jenny gjorde den dagen. Att kunna vara med så nära det hela och ta ut Hugo gjorde att han alltid kommer att vara lite speciell. Även om alla mina tre barn, även mina bonusbarn (Malte, 12, och Alva, 9), är helt underbara, jag älskar dem precis lika mycket – men jag var mycket mer delaktig med Hugo.

Måste varit magiskt.
– Nu förstår jag mycket mer, för jag har mognat och växt. Förut gick jag på den här gamla franska traditionen att man är en bra pappa för man jobbar hårt, man måste ta in pengar, man stoppar mat på bordet, som kanske Jenny inte riktigt förstod, men det kändes kristallklart för mig. I dag förstår jag att man blir en bra pappa genom att ge tid och närvaro. Men samtidigt, man måste också prestera.

Vad tänker du mer om barn och faderskap?

– Det vi inte har pratat om är längtan. Barn i dag – de får allt. De vill köpa ett spel till Iphonen och du köper det. ”Jag vill ha en ny sparkcykel”, ”Varför, är den gamla trasig?”, ”Jamen, hjulet bak funkar inte”, ”Ja, men vi kan faktiskt smörja in det eller bara köpa ett nytt hjul”. Jag ger det tid, i stället för att köpa nya grejer. ”Pappa, ska vi göra pannkaka?” Visst, men det blir inte i dag. Smeten ska stå över natten, det blir godare, men det är inte bara smaken: det är längtan. Pannkakorna blir tio gånger godare för att de fått vänta. Den här filosofin är väldigt viktig, för vad kommer att göra dessa barn lyckliga, om de får allt de vill när de vill? Då är det ingenting som kommer att bli tillräckligt bra för dem.

Hur träffades du och din fästmö Malin?

– Vi har känt varandra länge, jobbade tillsammans första gången när jag var 26, och alltid känt någonting, fast aldrig tagit steget ut. Vi var gifta med barn och lyckliga på var sitt håll, men efter att vi båda skilt oss fanns möjligheten och då fann vi varandra, det kändes väldigt naturligt. Hon är så ödmjuk och har sån karisma, är så otroligt intelligent och jag har alltid sett upp till henne otroligt mycket.
– Kärlek växer hela tiden. 16-åringar säger ”Jag har aldrig varit så kär i hela mitt liv, jag kommer ALDRIG kunna älska mer” och sedan inser man vad dum man var. Man kan visst mer. Det är som något gott, det finns alltid godare. Men det gör inte att det som var godast då inte är gott längre. Det är det här med perfektionism, min filosofi kring bröd driver mig väldigt mycket: jag kan göra ett fantastiskt bra bröd i dag, och i morgon ett ännu bättre. Det gör inte att det förra brödet blir mindre fantastiskt. Det kan vara samma recept. Men förutsättningen jag har i dag är ännu bättre.

NUVARANDE Sébastien Boudet: ”I dag förstår jag att man blir en bra pappa genom att ge tid och närvaro”
NÄSTA Överraskar dottern med resa till Disneyland – klippet som får oss att gråta lyckotårar