Gnäller den svenska mamman i onödan? Eller är brist på jämställdhet grunden till att vi har en all time high för skilsmässor?

Därför vill vi fortsätta fira Kvinnodagen

1912 firades Kvinnodagen för första gången i Sverige, men dagen instiftades internationellt redan 1910. Hundraårsjubileum i all ära, men här är några påminnelser om varför dagen fortfarande är viktig:

  • Mammor tar ut lite drygt 2/3 av all föräldraledighet.
  •  1/5 av alla pappor tar inte ut en enda föräldradag.
  • Av alla chefer i Sverige är en 1/3 kvinnor.
  • Trots att fler kvinnor än män genomför högre studier så är andelen kvinnliga ­pro­fessorer bara 18 procent.
  • Kvinnors löner är i genomsnitt 16 procent lägre än mäns. Den största skillnaden finns inom landstingen, där är kvinnornas löner 28 procent lägre än männens.
  • Nära 25 procent av kvinnliga tjänstemän på 20–34 år har en tidsbegränsad anställning. Motsvarande för män är 10 procent.
  • Varje år dödas 17 kvinnor i Sverige i sina hem eller i en nära relation, det är 1/5 av allt fullbordat dödligt våld i landet.

Källor: Brottsförebyggande rådet, Försäkringskassan, Medlingsinstitutet, SCB, TCO.

Vi ses för ett tidigt frukostmöte, jag och väninnan som också börjat jobba igen efter föräldraledigheten med barn nummer två. Här ska äntligen snackas karriär efter så många kladdiga månader som hemmamammor.
”Å, hoppas att dottern har överdragsbyxor” hasplar jag ur mig när duggregnet plötsligt bryter loss från de kompaktgrå molnen. ”Haha, jag tänkte samma sak ungefär tusen gånger på vägen hit!” svarar min date och det visar sig att vi båda har bromsat sms-tummen från att skicka kontrollmeddelanden till våra respektive för att se till att våra dagisdöttrar inte fryser på dagens utflykt. Vips var den frustrerade längtan efter att få utlopp för sina ambitioner utbytt till frustration över att behöva ratta familjelivet med jobbmobilen. Har vi inte kommit längre?

Bitterfittor, hemmafrulajvare och karriärkvinnor med bebisar i bärselar – alla har de passerat förbi i det senaste decenniets jämställdhetsdebatt. Lattemamman har ersatts av bloggmamman men diskussionerna känns igen. Suckar över att behöva dra hela projektledarlasset på hemmaplan, depp över att tappa fart i arbetslivet och en till synes oändlig jakt på egentid. Same same but same, ungefär.

För även om vi lever i ett av världens mest jämställda länder (Sverige är nummer fyra efter Island, Norge och Finland enligt senaste The global gender gap-rapporten från World Economic Forum) betyder inte det att vi lever jämställda liv.

#br
Men okej. Det finns ändå tecken på att det går åt rätt håll. Kvinnor tjänar fortsatt mindre än män, men löneskillnaderna har minskat i alla sektorer mellan 2005 och 2010. Och på hemmaplan visar det sig att män har börjat göra mer hushållsarbete samtidigt som kvinnor allt oftare lägger ifrån sig diskborsten och skurtrasan (11 minuter mer respektive 14 minuter mindre 2010 jämfört med 2000). Så glaset är kanske närmare halvfullt ändå?

Det säger i alla fall DN-ledarskribenten Hanne Kjöller. När hon kom ut med boken ”I huvudet på en mamma” 2008 angrep hon lidandekulturen
i Sverige. Hon menade att många mammor njuter av att gå i jämmerträsket och att de som gnäller mest egentligen har det oförskämt bra med möjlighet till både städhjälp och utlandssemester. Debatten uteblev såklart inte, framför allt fick Hanne höra att hon inte visste vad hon pratar om eftersom hon bara har ett barn.
– Jag skulle gärna haft de där tre barnen som jag inte fick… säger hon med en lätt suck.

Även om det är många som också har hört av sig till henne och uttryckt glädjen över att vara en mamma tycker hon att många föräldrar fortfarande klagar mer än de njuter.
– På en middag för inte så länge sedan träffade jag ett par som sa att de var i småbarnsträsket. Sen visade det sig att deras dotter var åtta år. Och ju längre kvällen led förstod jag också att hon var adopterad. Då kände jag
en liten tagg i hjärtat, tänk att ha kämpat så mycket för att få barn, sedan få ett barn nästan på nåder och ändå välja att beskriva sitt liv som ”småbarnsträsket”.

#br
Mest är det mammorna som lockas in i offerrollen, menar hon.
– Jag fattar att det är bökigt att vara två personer i karriären och ha små barn, men det är en väldigt kortsiktig vinst att gnälla. Man kanske får lite sympatier. Men sen, när man har gnällt ett tag behöver man ju göra något konstruktivt. Många kvinnor behöver släppa kontrollen, sluta packa gympapåsar – vad är det värsta som kan hända? Kan någon dö? frågar hon retoriskt.

Nej, sluta låta dig bli utnyttjad och rädda kärleken, uppmanar hon alla bittra mammor.
– Min mamma och hennes nuvarande man turas till exempel om att ha städår och matveckor. Lös problemet, säger jag bara!

Den vanligaste lösningen är dock att kvinnor går ner i arbetstid när de blir mammor. Var tredje mamma som har barn kvar hemma jobbar deltid, jämfört med 7 procent av papporna. Trots att lagen ger båda föräldrarna rätt att gå ned i arbetstid när barnen är högst åtta år så slumpar det sig nästan alltid så att det passar bättre att mamman i familjen gör det.

”Pappor går genom yrkeslivet relativt opåverkade av föräldraskapet”, konstaterar SCB-analytikern Kerstin Fredriksson. Medan småbarnspappor är den grupp i samhället som arbetar mest övertid, något som ganska sällan debatteras och kritiseras, så ses arbetande mammor som kalla karriärister.

Minns kritiken mot Birgitta Ohlsson som tackade ja till toppjobbet som EU-minister när hon var gravid och genast dömdes ut som en dålig moder. Mammor bedöms på en helt annan föräldraskala än papporna.
När förväntningarna är så annorlunda på mammor och pappor, har man inte rätt att bli irriterad? Det kanske inte är så konstigt att frustrationen pyser hos mammor som springer ut på lunchen för att kompletteringshandla ylle-underställ innan allt säljer slut för säsongen medan papporna skickar sms med ”vad har barnen för sista siffror?”

Det här är mönster och normer som hänger tätt samman med vår generösa föräldraledighet som i mångt och mycket grundlägger obalansen i hemmen och på jobbet.

Faktum är att Sveriges mammor fortfarande tar ut en förkrossande majoritet av föräldraledigheten. 2011 tog papporna ut nära en fjärdedel, 23,7 procent, av alla föräldradagar.

En siffra som ökat med ungefär en procentenhet om året de senaste åren. Så om en sådär 25 år delar vi lika, eller? Inte så troligt eftersom andra mönster för föräldraledighetsuttaget verkar sitta benhårt. Som att en av fem pappor inte tar ut någon föräldraledighet alls och att en tredjedel av papporna under 35 år tar ut mindre än en månad i ledighet.

#br
Yngre är alltså inte per automatik mer jämställda. 80-talisten Manne Forsberg fick mycket uppmärksamhet när han som 21-åring gav ut boken ”Kukbruk” 2004. Han reste runt och föreläste om mansrollen, men konstaterar nu när han själv fått barn att det är svårare än man tror att leva jämställt. ”Det visade sig att vi kanske inte var jämställda i samma utsträckning som jag trodde”, berättar han i Svenska Dagbladet och räknar upp hur hans fru köper barnkläderna, är projektledaren och organisatören, sköter relationerna med gemensamma vänner och fungerar som familjens ansikte utåt. Same same but same, som sagt.

När entreprenören Carlos Rojas (också 80-talist) drog igång kampanjen ”Klart jag ska vara hemma” ville han peppa fler pappor till att ta ut mer föräldraledighet. Han menade att många män backar från föräldraansvaret på grund av dålig självkänsla, att folk förväntar sig att de ska vara sämre på dagishämtning och påklädning och av rädsla för att underprestera väljer man jobbet. ”Jag tror att det är en stor sorg för män och att vi måste kunna prata om den sorgen.” Se där: två röster från unga, frustrerade pappor.

80-talistmammorna däremot verkar inte så bekymrade över jämställdheten. De anser att de lever jämställt och därför är det inget problem om de är hemma några år med små barn, enligt en rapport från United Minds. Och när sajten Familjeliv frågade 9 500 svenska mammor svarade 53 procent i åldersgruppen 18–29 år att de vill vara hemmafruar.

Vi får väl se om den lusten håller i sig när de närmar sig och passerar 40-strecket.Just nu är snittåldern för nyskilda kvinnor 41 år (männen är 45). För en sak är tydlig. Allt fler kvinnor tröttnar på att känna sig
som hemmets förlorare och lämnar i stället sina män (många studier visar att det oftast är kvinnan som initierar en skilsmässa).

År 2010 var femte året i rad som antalet skilsmässor ökade. Då skilde sig 23 593 par, all time high i SCB:s mätningar (undantaget skilsmässor som antas skett mest av lagändringar i början av 70-talet). Och under 2009 minskade också antalet giftermål för första gången på sju år. Färre bitterfittor och fler ”happy, happy”, med en Svelandsk analogi
(efter Maria Svelands jämställdhetsupproriska roman ”Bitterfittan” respektive skilsmässobok ”Happy, happy”, reds anm).

Kanske är lite gnäll och frustration inte så dumt ändå. Någonstans måste vi ju alla jämställdhetslängtande, män och kvinnor, hitta energin för att orka kämpa, förändra och förbättra våra och våra barns liv. Hellre irriterad än deprimerad, åtminstone.

NUVARANDE Så mår mammor i Sverige – världens mest jämställda land
NÄSTA Så träffades Laila och Niclas