Från barturnéer med ”punggroggar” till stillsamt pappaliv. Pratar vi verkligen om samma Robinson-Robban Andersson? Jodå, i dag är den skandalomsusade såpadeltagaren en engagerad pappa till Tiger, 2,5 och Chili, sex månader.

Robert Andersson

Ålder: 38.

Familj:
Sambon Linda, barnen Tiger, 2,5, och Chili, 6 månader.

Gör: Vägtransportledare.

Bor: Bromma i Stockholm.

Kasten kan vara tvära, den här gången känns de kanske mer ufolika. Från mediekåta enmansshower och barhoppande fylleslag med obligatoriska löpsedlar gick Robinson-Robban och blev en lugn tvåbarnspappa. Vad hände där?

Nej, han har aldrig längtat efter barn, säger han själv.
– Jag levde det sköna singellivet i över tio års tid. Jobbade och festade och hade hur kul som helst, jag ville inte lämna det gamla trygga livet.

Men det var innan han träffade sambon Linda. Bara sex veckor efter att de sågs för första gången (på en Finlandsfärja) ringde hon med en ”smärre” nyhet.
– Om en kvinna ringer och säger att hon har något att berätta så är hon antingen gravid, eller så har hon smittat en med något. Och hon var gravid, säger Robban.

Så, från det glada festlivet till att vänta barn, hur gick tankarna?
– Den första känslan var faktiskt ”ok, vi kör”, men sedan har jag fått kalla fötter några gånger och en hel del ångestattacker. ”Åh, vad har jag gjort?” Men när jag såg den första ultraljudsbilden på Tiger så la sig all oro. Jag var helt redo, det var faktiskt nu eller aldrig. Jag är ju ändå 38 år.

Ni lärde alltså känna varandra medan ni väntade barn.
– Ja, förhållandet fick sina prövningar, helt klart. Jag fick för mig att renovera lägenheten när jag var pappaledig och var dessutom utan bil. Så jag åkte med tunnelbanan och handlade allting med Tiger. Men sedan kunde jag ändå varken snickra eller måla förrän Linda kom hem, som hade jobbat långa pass i affär och var skittrött. Det var kaos i lägenheten och skit överallt. Då låg vi i luven på varandra hela tiden, det är ju en klassiker med förhållanden som går åt helvete när man renoverar.

Var du orolig under graviditeten?
– Jag var halvskraj för att någonting skulle gå fel. Men i början var jag mest rädd för att lämna mitt sköna liv. Det var mycket rädsla för det okända antar jag. Och nu, med faciti hand, så blev det så mycket bättre än jag nånsin hade kunnat tro.

På vilket sätt?
– Nu när jag stiger upp på morgnarna så har jag något mer att leva för, att jobba för, för jobb kan ju vara rätt tradigt ibland. Nu gör jag det för att familjen ska ha det bra. Det är ju det här som är livet, en av de stora grejerna som måste bockas av liksom.

Berätta, hur var den första förlossningen?
– Åh herregud. Tiger kom två veckor för tidigt, den andra januari. På nyårsafton var Linda och jag på en brakfest och jag var rejält radiostyrd. Linda fick värkar vid fyra på morgonen, vi åkte hem och sov några timmar och sedan var det dags.
– Det var en lång och utdragen förlossning på tolv timmar nånting. Jag var helt slut och somnade raklång på stengolvet. Linda hade extremt ont och såg ut som om hon skulle svimma för varje värk. När de stack hål på hinnorna gick allting i stället jättefort, och så var han ute. Det var en konstig känsla att se Tiger och så hade han sånt där conehead, såg lite konstig ut, men det var tydligen normalt. Sedan när han låg där – han fick plats på underarmen – var det en grym känsla. 

Hur var det att komma hem med honom från den trygga bubblan på bb?
– De riktigt stora lyckokänslorna kom hemma, efter att allting gått bra. Jag minns att jag duschade med Tiger och han låg där på min arm och spann och kurrade som en katt. Han hade så härliga uttryck, han var en personlighet direkt. Men den första tiden var rätt jobbig. Tiger sov dåligt och skrek mycket och amningen funkade inte så bra. Sömnbristen har helt klart varit det värsta.

"Jag är uppfinningsrik och lekpappan personifierad", säger Robinson-Robban till mama.


Hur kom ni på namnet Tiger?

– Namnet har jag haft uttänkt i tio år ungefär, ifall jag nån gång skulle få en son. Det är ett unikt och kraftfullt namn. Och nej, utan Tiger Woods hade det väl inte varit lika coolt med det namnet.

Hur länge var du pappaledig?
– I sju månader. Alltså, det är ju den bästa tiden i livet. Jag förstår inte varför så många pappor inte tar pappaledigt när de har chansen, det är ju en tid med ens barn som aldrig kommer tillbaka. Jag längtar redan till nästa period med Chili. Det är värt så mycket!

Hur har du förändrats sen du blev pappa?
– Jag har blivit mycket mer ansvarstagande. Nu är inte jag prio ett längre, det är min familj, och så har jag känt från första stund. Trots att allting gick väldigt väldigt fort.

Var det jobbigt att lämna det gamla galna livet?

– Nej, men jag tycker att det är bra att jag alltid har levt ganska hårt, på alla fronter. Jag har alltid gått in hundra procent för allt jag gjort: festat till hundra, haft kul till hundra – och nu är jag farsa till hundra. Nu är det fullt ös med barnen och jag vill göra det så bra jag bara kan.

Varifrån kommer det här ”fullt ös”-tänket?
– Jag tror det kommer från min tid som längdskidåkare. Jag började tävla vid sju års ålder och höll på tills jag var 20. Skidåkning är ju en individuell sport, då måste man ha starkt psyke och självdisciplin om man ska komma någon vart. Skulle jag vinna var jag tvungen att ge hundra, och allt var upp till mig själv. Och så har det alltid varit i mitt liv, jag har fått jobba för allt jag har velat ha. Jag plockade bär till min första motorcykel, jag fick ingenting gratis. Mina barn lär inte bli bortskämda, om man säger så.

Är du alltid så där oförskämt taggad?
– Ja, faktiskt. Fast lite trött blir man ju av sömnbristen. Den ger mig huvudvärk, men annars är jag taggad.

Var det viktigt att ha syskon tätt?
– Ja, jag hade velat ha Chili samma år. Tänk vad häftigt att ha sina barn i samma klass. Vad enkelt det hade varit. Men Linda var inte med på min tanke, hon sa att hon ville bli människa först. Men ja, planen var att ha syskon ganska tätt. Själv var jag sju när min syster kom och det var inte alltid så kul. När jag var 14 var det ju inte så att jag ville spela fotboll med henne direkt. Jag tror att man växer av att ha ett syskon, någon att förlita sig på.

Hur var det att vänta andra barnet?

– Det var stor skillnad. Nu hade vi gjort det en gång, så osäkerheten var mindre. Jag har insett efteråt att jag var väldigt rädd för att Tiger inte skulle vara frisk. Det är en gudagåva att få friska barn. 

Andra förlossningen?
– Fluff, och Chili flög ut som en tvål. Allting gick på en och en halv timme ungefär.

Berätta hur du är som pappa!
– Uppfinningsrik och lekpappan personi­fierad. Sen är jag väldigt tålmodig och snäll, kanske lite för snäll ibland. Linda är bättre på att säga ifrån på skarpen.

Dagen efter att Chili föddes åkte du ner till Palawan för att spela in ”Robinson revanschen”, hur tänkte ni kring det?
– Både Linda och jag är tävlingsmänniskor och jag ville ju ha revansch, så vi hade pratat igenom det här ordentligt. Rent familjemässigt var det en alldeles för bra chans att tjäna bra pengar för att tacka nej. Och jag visste att jag hade stor chans att vinna, eftersom jag kände de flesta deltagarna. Men vi bestämde också att jag inte skulle åka om Linda inte hade fött, jag hade aldrig kunnat vara där borta utan att veta hur det gick för henne och bebisen. Men det var skitjobbigt att vara fem veckor utan kontakt med sin
familj. Och att sen bli snuvad vid mållinjen dessutom, med minsta möjliga skitmarginal!

NUVARANDE Robinson-Robban: ”Andra barnet flög ut som en tvål”
NÄSTA Salong Betong-Danne: ”Jag vill vara en cool pappa”