Av alla trafikolyckor där barn drabbas är många gånger rattfyllerister orsaken. Ett av offren var Erik, 13, som blev ihjälkörd av en full 23-åring. ”I början var allt ett enda mörker”, berättar Eriks mamma Elisabeth.

Barn lever farligt i trafiken

Av de barn som dör i olyckor dör de flesta just i trafiken – i snitt 34 barn per år. De allra flesta är i tonåren: 79 procent är mellan 12 och 17 år, och av tonåringarna som dött har 26 procent cyklat, 11 procent varit fotgängare, 37 procent befunnit sig i en bil och 21 procent på en moped eller motorcykel.

Andel dödade barn i trafiken fördelat på ålder:
5 procent är 0 till 2 år
4 procent är 3 och 5 år
7 procent är 6 och 8 år
5 procent är 9 och 11 år
15 procent är 12 och 14 år
64 procent är 15 och 17 år

Källa: Vägverket.

RATTFYLLA I SVERIGE

År 2009 anmäldes 29 900 rattfylleribrott. Enligt statistiken är 4 av 10 omkomna bilförare alkoholpåverkade, med stark övervikt på yngre förare – 40 procent av dem som kört fulla och dött är mellan 18 och 24 år.

Läs mer: madd.se, Mothers Against Drunk Driving.

För 23 år sedan anlände en liten sladdis till familjen Bergendahl, bebisen Erik. Han var tredje barnet i familjen, sex år yngre än sin syster Marie, nio år yngre än storebror Mats.
– Han var ett sådant barn som fick mig att känna mig som en bra mamma, säger Elisabeth.
– Erik var faktiskt helt fantastisk – alla gillade honom, säger Marie, Eriks storasyster.

Men Erik hann bara bli 13 år. År 2001 tog hans liv abrupt slut, alldeles för tidigt, på grund av en rattfyllerist.

Det hände en vanlig vardagskväll. Alla barn i familjen tränade innebandy, och Marie var tränare för Eriks lag. Erik brukade för det mesta stanna kvar och titta på lagen som spelade efter hans. Men den här gången följde han med Marie hem en sväng, för att äta middag.
– Sedan skulle han tillbaka till sporthallen igen, jag minns att han letade efter sina vantar och hörde honom gå. Så tog det några minuter bara – sedan hörde jag hur det lät, ett jättekonstigt ljud. Som om några takpannor trillade ner från ett hus. Både jag och mamma reagerade på hur underligt det lät. Vi tog bilen och körde för att se vad det var, berättar Marie.

När de kom ut på vägen, såg de lite längre fram en bil som kört in i en bergvägg. Vägen var täckt av bildelar. Elisabeth och Marie såg en kille stå vid vägen och gick ut för att hjälpa honom.
– Han sa, flera gånger: ”Det var inte jag som körde, det var inte jag som körde”, säger Marie.

Elisabeth tog sin jacka och la över killen, och ringde sedan 112. Under tiden sprang Marie ner mot sporthallen.
– Jag tänkte ju att Erik borde ha sett det här, han borde ha stannat för att hjälpa den här killen. Men när jag rundar hörnet och ser mot cykelstället, så är det tomt. Jag springer in till sporthallen, ser alla Eriks kompisar, men ingen Erik. Så jag sprang ut och ringde mamma och berättade att jag inte hittade honom, säger Marie.
– Då hade polisen kommit, så jag säger till dem: ”Min son är borta”, och börjar springa uppåt backen. Där hittar jag hans bandyklubba på vägen, och en betongpelare som har ett cykeldäck slingrat omkring sig. Jag minns att jag tänkte: ”Det där måste ha suttit där länge, inget kan se ut så där efter en olycka”, säger Elisabeth.

Hon hörde polisen högre upp i backen, som ropade ”kom inte hit, det ser inte bra ut”. Men Elisabeth gick fram ändå, till Erik.
– Jag satte mig där i alla fall, hos honom, säger hon och tårarna rinner. Jag kände nog på mig redan då att han var död, men jag ville inte att det skulle vara så.

Ambulanshelikoptern kom och Elisabeth och Marie fick åka med polisbilen, tillsammans med pappa Lennart som kommit ner till platsen.
– Vi hämtade Mats också. Sedan satt vi där i bilen och sa till varandra ”Erik är stark, han klarar sig”, säger Elisabeth.

Tiden då de satt och väntade på besked på Astrid Lindgrens sjukhus kändes som en evighet. Men så kom läkaren till sist.
– Då visste vi det, direkt, att Erik var död, säger Marie.
– Tydligen hade han blivit påkörd bakifrån av bilen, och slängts upp ovanpå bilen, åkt med en bit och kastats av i kurvan. Men då var han död redan, han hade dött på en gång. Som att släcka ut ett ljus, säger Elisabeth.

På sjukhuset fick de se Erik en sista gång.
– Han var alldeles hel, man såg bara några blåmärken, säger Elisabeth.
– Cykeln var bara som mos, men Erik var hel, fyller Marie i.

De kom hem från sjukhuset vid midnatt. En märklig känsla – att vara hemma igen, fast utan Erik. Hemma hos dem fanns deras vänner, och under lång tid var huset fullt.
– Vår familj har fått så mycket hjälp av våra vänner, vi har ett fantastiskt kontaktnät. Folk kom och hjälpte till, lagade mat, eller bara för att vara hos oss, säger Marie.

Hon tycker att det jobbigaste var när hon kom tillbaka till skolan och vissa undvek henne – för att de inte visste vad de skulle säga.
– Det är alltid bättre att säga något, vad som helst, än ingenting.

Vem var den här personen som körde ihjäl Erik?

– Det var en 23-årig kille som hade suttit på den lokala puben och krökat under dagen. När han lämnade lokalen stal han en jacka, och i fickan hittade han en bilnyckel. Så han gick ut på parkeringen och tryckte på nyckeln. Då blinkade bilen till, så det var bara att ta den, säger Elisabeth.

Killen hade ingen plan med sitt körande, han körde bara runt, runt på en ringväg kring Fisksätra, området där de bodde. Polisen uppskattade i efterhand att han kört i motorvägshastighet på vägen, som hade en hastighetsbegränsning på 50 kilometer i timmen.
– Erik hade gjort allt rätt, han hade hjälm, lyse på cykeln, han var på rätt sida vägen, berättar Marie.
– Det hela var så meningslöst – killen som körde skulle inte ens åka någonstans, säger Elisabeth.

Efter olyckan har de bara träffat honom en gång, på rättegången.

Ångrar ni att ni hjälpte rattfylleristen när ni hittade honom?
– Nej, det var så självklart att hjälpa honom. Vi hade aldrig lämnat honom skadad. Det enda jag kan fundera över är varför han inte sa på en gång att han hade kört på någon, då hade vi kanske hittat Erik lite tidigare, säger Marie.

Hatar ni honom?
– Vi har fått frågan många gånger och svaret är nej, jag hatar inte honom. Jag har sluppit hata. Men jag bryr mig inte om honom. Det har andra fått sköta, säger Elisabeth.
– Det är likadant för mig, säger Marie.
– Att inte hata är inget man planerar – det har bara blivit så, men jag är tacksam för att jag slipper lägga tid och kraft på att hata honom, säger Elisabeth.

Sedan Erik dog har både Marie och Elisabeth haft stort behov av att prata om det som hände. De reser runt och talar om rattfylleri, på skolor och andra platser.
– En sak som är ganska skrämmande är att varje gång vi varit skolor och berättat för ungdomar om Erik, så har vi ställt frågan: Vet ni någon som kört på fyllan? Och hittills har det aldrig hänt att ingen räckt upp handen, säger Elisabeth.
– Många har också åkt med i en bil där någon varit full. Det visar hur otroligt många som ändå kör fulla – och att det är ett brott som inte är särskilt tabu, man kan stå för det, säger Marie.

Elisabeth är med i MADD, Mothers Against Drunk Driving, och hon har talat med många före detta rattfulla. Vissa berättar att de kört med sina egna barn i bilen, trots att de druckit.
– Attityden är lite att så länge man inte åker fast, är det ingen fara. Folk förstår inte konsekvenserna, säger Marie.

De hoppas att deras berättelse kan avskräcka och få människor att välja bort bilen när de ska dricka alkohol.
– Det är ett sätt för oss att skapa en mening med det här – fast det går inte att göra det, egentligen. Eriks död är så onödig. Men det är vårt sätt att hantera det på, säger Marie.
– Jag kunde knappt köpa ett par skor utan att berätta om Erik, säger Elisabeth.
– Men det var för att jag tyckte att det var så himla jobbigt att se ”13-åring dödad av rattfull förare” på löpen. Det låter så anonymt, det var inte bara en 13-åring, det var min Erik! Det döljer sig så mycket liv, sorg och tragedi bakom de där få orden på löpet.

På begravningen fylldes kyrkan till brädden. Mellan 500 och 600 personer var där. Erik hade precis bytt skola, så där fanns kompisar både från den gamla och nya skolan. Prästen läste upp brev som barnen skrivit. I stället för smörgåstårta, serverade de frallor med ost och prickig korv efter ceremonin – Eriks favoritmacka.
– Begravningen fyller ett syfte i sorgearbetet. Sedan kommer andra sorgeperioder som kan vara tuffa, som när Erik inte finns lika färskt i minnet för alla runtomkring. Livet fortsätter för folk omkring en, men själv har man stannat upp och måste vänja sig vid allt vardagligt. Som att vi bara behövde duka fram fyra tallrikar i stället för fem när vi skulle äta middag.

Men de har aldrig slutat leva. Man kan få ett bra liv igen, även om saknaden aldrig riktigt går över.
– Jag gillar det där uttrycket: ”Han fattas oss!”, som Mattis sa om Skalle-Pär i ”Ronja Rövardotter”. Men vi hade en jättebra präst som hjälpte oss mycket, som sa att man sörjer randigt. Så blev det, fast inte i början – då är allt ett enda mörker. Jag kände ingen smärta, det var mer som att allt stelnade. Sedan börjar det släppa, och det kan komma in bra saker, en ljusare rand. Och så kommer en svart rand igen, säger Elisabeth.

Nu kan hon ändå tänka på Erik utan att se den där vägkröken framför sig, eller sjukhuset.

Känner ni att Erik finns kvar, på något vis, bland oss?
– Jag vill tolka in att han finns där. Som när en talgoxe satte sig utanför mitt sovrumsfönster, bara naglade fast sig i putsen och kikade in på mig. Då kan jag tänka – det är nog Erik. För jag vill så gärna att det ska vara så, säger Elisabeth.
– Så länge vi minns honom och pratar om honom, så finns han bland oss, säger Marie.

När ett barn dör, försvinner inte bara det som varit, utan också det som skulle kunna bli – som Marie säger, ”det hade varit så spännande att få veta vad det hade blivit av Erik”. Men en sak de bägge känner är att Erik visste att han var älskad.
– Han hade ett kort men bra liv, säger Elisabeth.

Det som verkligen betytt något, i efterhand, är alla stunder då hon läste för honom – eller resor de gjorde tillsammans.
– Det är viktigare att göra saker ihop än att skaffa häftiga ”Star wars”-gubbar, säger hon.

Men hon kan aldrig säga som det står i dödsannonserna, att Erik var hennes ”allt”, hennes identitet ligger inte i att vara en sörjande mamma.
– Livet, och mina andra barn, är också jätteviktiga. Men att arbeta mot rattfylleri är viktigt. Får jag bara människor att sluta köra fulla, eller stärker civilkuraget så folk vågar säga nej när de ser en berusad som tänker ta bilen, så är det mycket värt.