Sångerskan Jessica Andersson, 35, är mamma till Liam, 6, och har just släppt den självbiografiska ”När kalla nätter plågar mig med minnet av hur det var” (Albert Bonniers Förlag), som skrivits ihop med journalisten Lena Katarina Swanberg.

Jessica, berätta om din bok!
– Den är en historia om mig och min uppväxt, som var ganska speciell. I vårt hem var det alkoholmissbruk och fyllor. Det blev väldigt otryggt för mig och mina fyra syskon att bo där – så när jag var nio år fick vi flytta ifrån vår mamma. Det var en stor ­tragedi, både för oss barn som inte ville lämna mamma och för henne såklart. Jag flyttade runt mellan olika fosterhem.

Det här har man inte hört något om förut.
– Nej, jag har egentligen inte berättat allt för någon. Jag har haft en förmåga att lägga mina problem i en osynlig ryggsäck och inte låtsats om dem. Försökt leva med dem bara.
– Men de senaste åren har jag känt att det skulle vara skönt om det blev känt en gång för alla hur allt varit. Jag vill att folk ska veta, så att jag slipper ljuga mer i intervjuer, och att folk runt mig och mina syskon ska förstå varför vi går in i svackor. Och mest av allt vill jag att Liam ska få en förklaring till varför vi inte träffar hans mormor så ofta. Han sex år och tänker nog inte på det än, men en dag vill han väl veta mer.

Vad räddade dig?
– När jag var 16 kom jag till en fostermamma som jag tyckte om. Hon började bygga min självkänsla. Min bonusmamma, som jag kallar henne i dag, fick mig att inse att jag har ett värde som människa.

Du har velat skriva boken sedan du var 18. Nu blev det av, varför?
– Jag googlade mitt namn och hamnade på skvallersida där en anonym person som visste allt om om mig och min mamma hade skrivit om oss på ett väldigt nedsättande sätt. Kanske var det en granne från den tiden, jag vet inte.
– Men i den stunden bestämde jag mig för att skriva min egen historia. Jag och ingen annan skulle skriva den. Men det är det jobbigaste jag har gjort. Jag har fortfarande ångest i hela kroppen, och ångest inför boksläppet – men om ett halvår hoppas jag att den här stenen i magen är borta. I sommar åker jag på Diggilo-turne, det ska bli så skönt. Jag behöver tänka på något annat.

Har din mamma läst boken?
– Mamma har läst ett tidigt utkast, men hon säger bara att hon inte kan komma ihåg hur det var. Det gör inget, syftet är ju inte att skuldbelägga henne. Jag har skrivit boken för min skull och för att jag behövt göra det. Den har varit min terapi.

Hur har bokskrivandet förändrat dig?
– Min barndom var ju inte alltid olycklig, tänker jag nu. Vi barn lekte mycket utomhus och hittade på roliga saker. Ibland var jag lycklig och det gäller att minnas de stunderna, och kunna plocka fram dem – för ibland är ju bättre än aldrig.

Vad skulle du göra om du märkte att någon av Liams kompisar for illa hemma?
– Om jag visste helt säkert att ett barn for illa, då skulle jag anmäla föräldrarna till socialen. I dag är jag tacksam mot dem som anmälde min mamma – även om jag var arg och ledsen på dem då jag var barn. Jag hade inte klarat mig så här bra om jag fortsatt att bo hos mamma.

SENASTE:

… favoritfilm: ”Män som hatar kvinnor”. Lika bra som boken!
… låt jag blev lycklig av: Jag håller på och spelar in en skiva med 60-tals-covers och älskar en låt som heter ”Running scared”.
… kärleksgnabb: Längtar efter ett. Jag har varit singel i tre år.
… tv-serie: Är en ”Sex and the city-tjej”. Och så ”Vänner”.
… vardagsmys: Liam och jag cyklar runt här i Trolhättan, eller går till badhuset.
… 10-års-plan: Jag hoppas att jag har en skötsam, självständig tonåring. Att jag håller på med musik. Och att jag har hittat ett hus.
… husgud: Lars Winnerbäck. Hans texter är fantastiska.
… stilikon: Kate Winslet klär sig bohemchict, det är mitt stilideal. Hon verkar vara en skön och tillbakalutad människa.
… barnkultur: Liam och jag såg ”Bolt” och tyckte den var jättebra.

NUVARANDE Jessica Andersson: Min fostermamma byggde min självkänsla
NÄSTA Margon Wallström svarar på mamaläsarnas frågor