Markiz Tainton: ”En kort sekund ville jag kasta henne i väggen”

Är det okej att känna frustration mot sin bebis? Och måste den som haft svårt att bli gravid vara mer tacksam än andra? mamas bloggare Markiz Tainton skriver öppenhjärtigt om de motstridiga känslorna som kommer med mammaskapet.

”Jag vill börja med att varna för att den här texten kanske kommer att göra några av er upprörda – och det är helt okej. Som jag ser det är det bara bra om vi känner lite olika. Nyttigt!

För fyra månader sedan fick jag och min man Kevin äntligen vår efterlängtade dotter Liora, efter en lång och kämpig IVF-resa.

Jag älskar henne över allt annat och min kärlek till henne är outtömlig. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig den kärlek som jag känner för henne innan jag fick barn. Hon har gett mitt liv mening och det är så otroligt mysigt att få hålla om henne, amma henne eller bara titta på henne när hon sover. Jag kan liksom börja gråta bara så där ibland när jag tittar på henne, eller luktar på henne.

Men vissa dagar, eller ska jag säga kvällar, när jag har gjort allt – badat, matat, rapat och myst med henne, så är hon ändå inte nöjd. Och när hon liksom bara skriker rakt ut i över en timme, då kan jag känna att ’Nu kastar jag henne i väggen!’

Självklart så vill jag inte gör det på riktigt, men när hon skriker på det där viset och det inte finns något jag kan göra efter en lång dag, kort natt och jag inte gått på toa eller duschat på hela dagen, då får hon mig att känna mig otillräcklig. Det gör mig frustrerad och allt det föder den här tanken om att vilja kasta henne i väggen.

”Känner alla mammor någon gång så här, fast de inte vågar säga det?”

Det vänder lika fort tillbaka till kärlek, men när den känslan kommer – även om det bara är för en sekund – så är den så stark.

Min mamma har sju barn och har pratat med mig om allt kring att bli förälder, men aldrig nämnt att hon någonsin känt att hon velat kasta oss i väggen eller bara lämna oss skrikande för att själv gå till ett annat rum.

Är det normalt? Känner alla mammor någon gång så här, fast de inte vågar säga det? Jag skämdes över mina egna tankar första gången jag kände så.

Anledningen till att jag tar upp det här är för att jag, i flera olika situationer, har känt att människor tycker att jag ska vara lite extra tacksam över mitt barn och kanske inte klaga. Många säger till mig att se till att njuta nu och inte jobba. De säger det på ett sätt som känns lite: ’Ja, nu har du fått glassen som du har tjatat om, så nu äter du upp!’

”Jag vet att andra föräldrar också tänker att de vill kasta sitt barn i väggen”

Att vägen till barn varit lite krokigare och längre än för de flesta, innebär det att man inte får klaga? Måste vi som kanske haft det lite ’tuffare’ i livet vara mer tacksamma?

Jag känner mer att jag liksom är tacksam mot de forskare som räknat ut hur man befruktar ett ägg utanför kroppen, och jag är självklart oändligt tacksam för min dotter – men inte mer tacksam än en annan förälder. Jag älskar henne lika mycket som min mamma älskat sina barn (och hon har haft ett i varje årskurs och aldrig problem med att bli gravid).

Jag vet att andra föräldrar också tänker att de vill kasta sitt barn i väggen, eller kanske slå dem, trots att jag vet att de ALDRIG skulle göra så på riktigt. Det är liksom bara en känsla. Men för den lilla sekunden som man tänker det så är den känslan såååå real!

Det som ständigt stressar mig som ny förälder är att man förväntas kunna något man inte kan. Så lika frustrerad som jag hade blivit om jag var ny på jobbet och datorn inte funkade, blir jag som nybliven mamma. Och det jag hade velat göra med datorn är att kasta den i väggen! Så det är lite same same but different.

Har ni känt så i en halv sekund någon gång? Säg sanningen nu!”

Läs Markiz Taintons mama-blogg!

När Markiz skrev om det här ämnet på sin blogg fick hon massor av reaktioner från mammor som känner likadant. Här är några:

”Kämpa på, du är bästa mamman till ditt barn. gå ut ur rummet och andas, ta hjälp om du behöver. Någon som kan avlasta en liten stund så du får sova/duscha/äta.”

/Jenny

”Tro mig, de flesta känner så. Tips: Lägg ner henne och gå på toa och ta en dusch. Det låter hemskt men hon måste bli van och du måste få äta, gå på toa och så vidare. Lägg henne i babygymmet och sätt på musik.”

/Linda

”OMFG, jag har tre underbara barn, men det går inte en dag utan att jag vill kasta någon i väggen. Herregud, finns ingen som kan reta gallfeber på mig som mina barn, men inte heller någon som jag älskar så mycket.”

/Malin

”Vi behöver lyfta detta ämne betydligt mer och sudda bort skammen. Klart att en skäms och mår dåligt när en tänker fruktansvärda tankar om det käraste en har. Men tystnaden kring det gör att alla dåliga känslor förstärks lite extra.”

/Ella

”Jag kan inte hålla med dig mer. Adoptivföräldrar måste också vara ännu mer tacksamma. Vägen är krokig, men när du väl är där så finns alla känslorna, kärleken. Man är den bästa förälder man kan, ingen kan vara någonting utöver det.”

/Tina

Barnmorskan: ”Det är en väldigt vanlig känsla”

Att känna frustration och ilska mot sitt barn är väldigt vanligt, men det pratas sällan om det, menar barnmorskan Mikaela Björkman, 31, (mamma till Gabriel, 3, och Evelina, 1,5), en av grundarna av organisationen Mamma till mamma.

– Att bli arg på sitt barn är skamfyllt och kanske långt ifrån hur man såg sig själv som mamma innan man fick barn. Tron att man är ensam ”dålig” mamma gör att man behåller det för sig själv. Men det är en väldigt stor skillnad på tankar och handling. Att bli förälder är en omvälvande situation, och att dessutom inte få sova ordentligt påverkar de flesta.

– Jag känner själv igen Markiz känsla väldigt väl från när jag hade förlossningsdepression, att jag ville slänga mitt barn
i betongväggen. Och även med första barnet, när jag inte var deprimerad, kunde jag behöva gå ut och sätta mig på trappan en stund.

Hur hanterar man frustrationen?
– Har man en partner kan man be hen ta över en stund. Är det långvariga skrikperioder kan man bytas av ofta, var femte minut om det behövs. Gå ut ur rummet och ta en paus. Hörselkåpor tipsar många om, när ljudet dämpas så tas udden av ångesten också bort.

– Försök att fokusera på barnets behov om det är möjligt. Tänk på vad anledningen är till att hen skriker.

 

NUVARANDE Markiz Tainton: ”En kort sekund ville jag kasta henne i väggen”
NÄSTA Linda, 39: Jag fick ångest om jag inte var världens bästa mamma