Efter proffslivet försöker Marcus Allbäck, 38, vara en mer närvarande pappa till barnen Philippa, 9, och Rasmus, 7, men fotbollen styr fortfarande familjen. ”Den kan man aldrig komma förbi”, säger Allbäck.

Marcus Allbäck

Ålder: 38.

Familj: Hustrun Suzanne, 39, jobbar med modesajten Wakakuu.com, Philippa, 9, och Rasmus, 7.

Bor: Villa vid vattnet i Göteborg.

Yrke: En av Sveriges största och mest framgångsrika fotbollsspelare som numera retirerat till players’ manager (spelaransvarig) för svenska fotbollslandslaget, direktrekryterad av sin gamle Öis-tränare och kompis, förbundskapten Erik Hamrén.

Karriär: Tidigare framgångsrik forward i först Örgryte IS (Öis), därefter proffs i bland annat Italien (AS Bari), Holland (SC Heerenveen), Storbritannien (Aston Villa), Tyskland (FC Hansa Rostock) och FC Köpenhamn. År 2008 åkte två busslaster Öis-fans till Danmark för att övertala Marcus att komma hem till Göteborg och Öis igen och Allbäck sköt det anrika laget upp i Allsvenskan. Så har han förstås spelat i landslaget 1999–2008!

Det är ordning på Marcus Allbäck, 38, mindre ordning på mamas utsända som flera gånger försöker trycka på husets vakande kameraöga i stället för ringklockan. Samtidigt, på exakt utsatt tid, telefonerar fotbollsspelaren, som numera är svenska landslagets spelaransvarige och ursäktar att han blir något sen (sa ju att det är ordning). Men hustrun Suzanne, 39, släpper in i familjens ljusa hem (inredningsintresserade Suzanne har valt varenda detalj in i minsta handtag och kontakt, berättar maken senare stolt), med vass vy över vattnet, flaxande fasaner och plötsligt dånar två jetplan över viken.

Det är livat hos Allbäcks! En uppsluppen, charmerande och kvick familj, när Marcus kanske bara tre minuter försenad kliver in genom dörren elegant klädd i oklanderligt kolsvart och en McDon­aldspåse i näven, sticker Suzanne i smidig synk för att hämta de båda barnen, nio­åriga dottern Philippa, 9, och sonen vars namn nästan är ett anagram på pappas, nämligen Rasmus, 7. Marcus slår sig ned vid köksbordet med utsikt och börjar på sin burgare.

Hur mycket är du hemma nuförtiden?

– Har min fru gått eller? (skratt) Nu har jag faktiskt varit hemma ganska mycket de sista två veckorna. Jag har varit iväg tre dagar vid två tillfällen, till San Marino och Finland. Jag gör sådana här ”site visits”, som de kallas, i de länder och städer som vi (fotbollslandslaget) ska spela i.

Du spionerar?
– Nä, då har jag varit där och kollat vilket hotell vi ska välja och hur vi ska bo. Jag vet hur spelarna vill ha det – jag vet hur de inte vill ha det. Sedan kollar jag träningsanläggning, matcharenan och möter delegater från landets fotbollsförbund. Kollar avstånd mellan flygplats, träningsanläggning och alla sådana saker, det är lite administrativt.

Men du gillar det?

– Ja, absolut. Sedan är jag hemma några dagar och då försöker jag ta barnen till skolan varje morgon och hämta så mycket jag kan då. Men framför allt är det många helger som går bort då, när jag tittar på våra spelare som har match.

Jämför i dag med vardagen i danska huvudstaden när du var firat proffs i FC Köpenhamn (2005–2008)?
– Ja, men då var det på ett annat sätt, då åkte jag hemifrån vid halv nio och så kom jag tillbaks vid två, kanske. Så det var fantastiskt i sig. Men jag reste mycket då med, det ska du egentligen fråga Suzanne, men…

Jobbigt för henne?
– Nä, det tror jag inte. Hon har inte sagt det.

Men du har sagt att hon ”drar ett tungt lass”?

– Ja, det har hon gjort. Alla år så är det hon som har hållit igång hemmet och barnen och alla små saker som inte jag tänker på – tänker hon på.

Vad tänker du på?
– Nämen, Suzanne är en planerare och väldigt noga med det och väldigt duktig på det. Och det är väl inte min starkaste sida kanske! Jag har inte koll på när alla vänners barn fyller år eller när – ”Du vet att barnen ska på den utflykten i morgon? Så vi måste ha med oss det och det.”

Har du fixat matsäck någon gång?
– Jo, det… äh, det vet jag inte. Nä, det har jag nog inte! Det gör Suzanne.

Klassisk ”fotbollsproffset och fotbollsproffsets fru”-uppdelning, inte så ovanligt i er värld?
– Nä, det är det inte. Men det har ändrats sedan vi kom hem då. För Suzanne har börjat med lite av det som hon tänkt på de sista åren innan vi flyttade hem. Hon håller på med kläder, designar kashmir och lite sådana grejer.

Är det skillnad att ha små barn och större?
– Jo, men det är klart. Nu kan man göra väldigt mycket mer tillsammans med barnen. Det är inte så problematiskt. Många frågar, ”Ska ni ha något mer barn?”, och det kanske på ett sätt är lite själviskt – men då har man ett av varje och båda är friska och har nått den ålder där man som sagt kanske kan sticka iväg plötsligt på dagen och göra något. Eller, ska man då börja om och gå upp på natten och byta blöja?

Men gick du upp på nätterna?

– Det tycker jag nog att jag gjorde, men det är klart att Suzanne gjorde det mer, absolut.

Tänkte, om man ska spela match dagen efter vill man inte bli störd?

– Nämen, då låg jag i gästrum, det gjorde jag. När vi bodde i England (Marcus spelade i Aston Villa 2002–2004, samma år som Philippa respektive Rasmus är födda) sov vi hemma innan match. Och då sov jag ofta i gästrummet. Så då fick Suzanne ta det.

Det fattar man, vem vill få nattsömnen störd om det är en viktig dag i morgon.
– Nej, det är inget jag skäms över, utan det var så det var och för mig var det, även om fotboll är skoj, så var det mitt yrke. Det var en fysisk ansträngning som krävdes, jag kunde inte varit vaken halva nätterna.

Dessutom hade du det först tufft där i Birmingham?
– Ja, precis. Jag hade en tuff period när jag inte fick spela så mycket, så för mig var det då extra viktigt när jag inte spelade, att jag fortfarande hela tiden var väl förberedd. För skulle jag få chansen, skulle jag fan ta den. Jag kände att jag inte ville skylla på någonting. Jag ville inte skylla på att ”jag var uppe med barnet”. Jag kände att han (tränaren) ska inte få knäppa mig på näsan och säga, ”Ha, kolla, han var inte beredd!”. Det var väl det som till slut tog mig tillbaks in i laget.

Starkt gjort.
– Det kanske låter överdrivet bra så. Men när jag hade det tuffast i England, då spelade jag alla (svenska) landskamper. Så konstigt nog blev landslaget räddningen för att jag skulle komma tillbaka till klubbfotbollen. Normalt sett skulle det vara tvärtom. Det är nog lite svenskt, det där. I alla fall när det gäller kriteriet fotbollsspelare.

Man ska vara stoisk och ta massa skit och ändå fixa det?

– Och bara gräva ned huvudet och kämpa på och inte gnälla, chansen kommer. Jag tror det är lite svenskt. Varför har de så himla många svenska spelare i holländska ligan? Det är för att de holländska klubbarna vet vad de får: de får en kille som jobbar stenhårt. Han gnäller inte, han är inte ute på fyllan, han ställer inte till massa problem. Han gör jobbet.

Rasmus började i Öis fotbollsskola som femåring, går som Tobias Hysén och Simon Thern och andra fotbollsstjärneavkommor i sin fars fotspår, hur tänker du kring det?

– Jag tänker på det väldigt lite, faktiskt. Min pappa (Stefan Allbäck, 64, tidigare sportchef i Öis) sa ofta när Rasmus var lite mindre: ”Du servar väl honom med bollar? Du lirar väl med honom, för han vill det?” ”Nej, pappa, jag gör inte det hela tiden.” Jag vill inte trycka på fotbollen på Rasmus och sedan när han är elva år så är han trött på fotboll. Vi har en väldigt nära relation med mina föräldrar och Suzannes mamma och när Rasmus och farfar träffas älskar han att spela fotboll med honom. Så får de utveckla det då. Det är inte så att jag aldrig spelar fotboll med Rasmus. Men jag menar, han får säkert en press på sig ändå, när han har det efternamnet och ska spela fotboll.

Är det någon som propsat på att Philippa ska spela fotboll?
– (Skratt) Nä, absolut inte, nej.

Det gäller bara killar?

– Men Philippa är inte så intresserad av fotboll. Hon gillar dans, hon spelar badminton och lite tennis. Hon är väldigt sportig, hon blev stolt klubbmästare i badminton igår. Fyra deltagare. Men hon fick en liten pokal.

Har hon vinnarskalle?
– Jo, men det har hon. Hon är en kämpe. Lite bollkänsla har hon nog.

Vem av barnen är mest lik dig?
– Det är Rasmus, då. Med tanke på att han har svårt att sitta still och det ska hända något hela tiden och där var jag tydligen likadan. Det ska vara fart. Han kan ha varit på ett kalas i tre timmar och sedan fotbollsträning två timmar och kommer hem och så säger han: ”Kan jag ringa Johan nu, för vi ska leka!”, ”Men vi ska äta om en halvtimme.” ”Men kan jag leka med honom en halvtimme bara?” Philippa kan vara mer lugn.

Hur var det när Suzanne var gravid?
– När vi var gravida menar du! Jag sa faktiskt det, ”Vi är gravida”, för vi var ju det! Jag tyckte det var mysigt. Hon var väldigt vacker gravid. Det handlar om att ha lite flyt, antar jag. Vissa går upp 28 kilo och vissa går upp elva, eller vad det nu kan vara. Men hon fick bara en kula.

Båda barnen blev medlemmar i Öis direkt efter födseln?

– Ja, tio minuter! Det är tradition, min pappa ringde in mig. Det var faktiskt så, att vårt första barn skulle vara en pojk.

Aha, hade ni kollat?
– Mm, tre ultraljud. Tredje gången sa jag, ”Du, nu ska min fru till USA och vill nog handla med sig en del kläder”. Läkaren klappade mig på ryggen och sa, ”Man får inte säga det, men ni kan börja handla till en grabb”. Och du vet, hon kom hem med en hel resväska blå kläder. Men så blev det lite dramatiskt, för Philippa fick navelsträngen om halsen, som man då senare hör att det är inte så ovanligt. Men för mig kändes det som det mest ovanliga som kunde ske. Hon var nästan livlös när hon kom ut. Det kom en annan läkare springande och tog Philippa, men jag såg inte då att det var en flicka.

Var hon blå?
– Nja, nästan. Och du vet, sekunderna innan grät man av lycka och plötsligt så fortsätter man bara gråta av någon helt annan anledning. För det är något som håller på att gå fel. När man ska bli pappa första gången då. ”Pappan, du följer med!”, sa de och jag bara ”Jaha?”, sprang in i ett annat rum, upp med det här lilla barnet på en sådan där kall, rostfri metallgrej och jag stod några meter bort och jag bara… jag grät så mycket så jag kunde nästan inte andas. Det stod två läkare över henne och tryckte på det här lilla bröstet då. Och då ser jag att det inte är en pojk. Men jag reagerar inte, för jag…

Helt surrealistiskt.

– Jag är så jävla chockad alltså. ”Ja, det kommer gå bra det här, det är inte så ovanligt” säger de. Jag bara: ”Nähä, det känns inte så vanligt!!”. Till slut hör jag ”eeehhh” (härmar barngny) och så lyfter de henne till mig och säger, ”Det är en flicka”.

Oj, så märkligt allting.
– Jag gick in till Suzanne och sa bara: ”Du, det blev en Philippa.” Hon bara, ”Va, vad sa du?!” Sedan efter fem-sex dagar stack jag fem veckor till Japan för att jag skulle spela mitt första VM och det var ju…

Stort.
– Ja, ”väldigt stort” är ett väldigt litet ord, för hela min uppväxt har man sett VM och tänkt ”Shit, vad coolt”. Så plötsligt står man där. Det var vid den här tiden jag hade tröjnummer 10 och kände bara ”Wow” och hade precis skrivit på ett kontrakt i Premier League med Aston Villa, som var en annan dröm. Blivit pappa, en annan dröm. Spela i VM, ännu en dröm: allt skedde inom tio dagar!

Hur var det att lämna din nya lilla familj?
– Det var nog jobbigare för Marcus, svarar Suzanne som tagit plats vid köksbordet med utsikt.
– Ja, då ringde jag varje kväll och frågade om allt var bra, minns Marcus.
– Och Suzanne sa, ”Absolut, allt är jättebra”. Då hade Philippa haft kolik varenda dag och varenda natt. När jag kom hem så bara, ”Vad är det här, hon skriker, vad är det frågan om!”.
– Men vi visste hela tiden att det var ett VM, invänder Suzanne.
– Man var så inställd på det och jag hade faktiskt hjälp av både din och min mamma.

Ni verkligen lever och andas fotboll, det är syret, finns det någonting annat?
– Nämen, det är klart, det är den gemensamma nämnaren. Jag började i Öis fotbollsskola när jag var fem år, precis som Rasmus. Jag tvingade inte honom, ska jag väl tillägga. Jag hade min pappa som spelade i Öis. Jag hade min pappas bror som spelade i Öis. Några år spelade min pappa och farbror tillsammans i Öis A-lag. Min farfar var ungdomsledare i Öis. Så min relation till Öis är otroligt stark och det kommer den alltid att vara. Fotboll generellt kommer alltid vara en väldigt stor del. Sedan Suzanne och jag träffades har vi inte levt efter någonting annat. Vi har fått barnen och haft det fantastiskt i många år, men fotbollen kan man aldrig komma förbi.

NUVARANDE Marcus Allbäck: ”Jag sov ofta i gästrummet”
NÄSTA Köp biljett