Måns Nathanaelson slog igenom som Junior i ”Rederiet”. I dag är Måns Nathanaelson mer känd från komediserien ”Karatefylla” – och som Skalman i en pjäs om Bamse. Dessutom har han blivit pappa till Bonnie. ”Det har omprogrammerat min hjärna”, säger Måns.

Måns Nathanaelson

Ålder: 36.

Familj: Frun Melina Sätterström och dottern Bonnie, 1.

Yrke: Skådespelare.

Bor: På Södermalm i Stockholm.

Aktuell: I den högt älskade humorserien ”Karatefylla” (TV6) och science fiction-dramat ”Äkta människor” (som gick i vintras SVT). Spelar Skalman i teaterföreställningen ”Bamse och världsmästaren i elakhet” som nyss släpptes på dvd.

Skådespelaren Måns Nathanaelson tv-debuterade som 19-åring i Sveriges första lång­körarsåpa ”Rederiet” i rollen som Reidar Dahlén Jr. Sedan blev det tio Beckfilmer som ambitiös men osäker kriminalassistent mot Mikael Persbrandts tuffing Gunvald Larsson.

När vi träffas på en lunchkrog på Södermalm i Stockholm är Måns lite trött och sliten efter inspelningen av den omdiskuterade – och väldigt populära! – sex- och spritstinna komediserien ”Karatefylla” (TV6), vars andra säsong just har visats. När vi börjar prata om dottern Bonnie, 1, mjuknar hans ansikte betydligt. Det är i papparollen han trivs som allra bäst numera.

Berätta om din reaktion när du fick veta att du skulle bli pappa?
– Jag blev ju jätteglad, jag har alltid älskat barn. Det kändes helt naturligt, inte som ett jättestort steg egentligen. Jag hade kommit till en punkt då jag var rätt trött på mig själv, och kände att att det skulle vara kul att bry sig om någon annan. Men känslorna gick fram och tillbaka hela graviditeten. Nu ska vi ha barn, ja visst ja. Sedan glömmer man det en vecka, och så igen – visst fan, vi ska ju ha barn! Periodvis var det som en dimma, och det enda man fokuserar mot är förlossningen, vägen dit är rätt så abstrakt. Det var bra tajming, Melina är dansare och hann precis avsluta Magnus Ugglas show innan det syntes att hon var gravid.

Hur var de där nio månaderna annars?
– Det var spänd förväntan, jag läste en del om förlossningen. Men jag märkte att jag läste information om det som just då var ­aktuellt, jag gick inte så mycket händelserna i förväg. Jag tycker jag var rätt cool. Sedan tänkte jag förstås på hur jag skulle reagera, hur allting skulle bli, hur man skulle ta det. Vi gick en förberedande förlossningskurs, inte profylax utan en annan. Det var väldigt bra. Jag var extremt fokuserad på att peppa Melina.

Hur var förlossningen?
– Melina började få värkar en kväll vid 23-tiden och jag tänkte nej, inte nu, vi behöver sova först. Sen dröjde det ändå tills nästa kväll, då hade jag en app i telefonen som mätte värkarna. Jag mätte dem i nästan ett dygn, hela tiden. Vid kvällen därpå åkte vi in, då var det fem minuter mellan värkarna.

Låter lite iskallt, att våga vänta in så länge som förstagångsföräldrar?
– Men vi hade bra koll och de sa på förlossningen när vi ringde att det inte var dags än. Senare var vi välkomna. Hissen i vår trappuppgång var trasig så vi fick gå sex trappor ner. På sjukhuset tog Melina ett bad och det funkade bra. Sedan var det dags för lustgas – det hade jag velat prova, men sen kände jag att jag ville ha lite kontroll…
– Vi dansade salsa där på rummet också, vi tog med en skiva hemifrån. Salsa och förlossning går hand i hand, mycket bra! Sedan spräckte de hinnorna och så tog det väl fem timmar ungefär tills Bonnie var här. Jag hade en surprise för Melina. När krystningarna kom igång blev jag så där riktigt pushig: ”Kom igen nu för fan, älskling, nu kör vi!” Jag var förvånansvärt koncentrerad under hela förlossningen.
– Sedan blev det lite dramatiskt, för Bonnie andades inte när hon kom ut och hade navelsträngen runt halsen. ”Pappa, följ med”, sa en sköterska och gick iväg med Bonnie. ”Det blev en tjej”, hann jag säga till Melina och sedan fick jag gå till akutrummet.

Blev du rädd?
– Nej, jag hann inte känna efter just då. När vi kom där i korridoren så ropade sköterskan att ”vi behöver hjälp här”. Men det kändes som om ingen brydde sig så jag ropade också, ”hallå, vi behöver hjälp här”. Då tog det tio sekunder så var det en hel hög med läkare och sjuksyrror omkring oss. Alla visste vad de skulle göra, det tog inte många sekunder tills Bonnie började andas och gny.

#br
Hur var det att se Bonnie för första gången?
– Det var overkligt och naturligt på samma gång, en märklig mix. Det var skönt att vara där på bb, och smälta allt. Man blev så omprogrammerad under de dagarna, jag kände verkligen hur det hände saker i djupet av medvetandet. Som ett litet rum som öppnas upp för första gången och fylls upp på nåt sätt. Det var häftigt!

Berätta om första tiden hemma med Bonnie.
– Det var lite absurt att hon faktiskt skulle bo där med oss. Vi åkte liksom inte på tivoli och kom hem igen, utan tivolit fortsatte. Det var lite svårt att greppa i början. Jag hade bara haft en bild fram till förlossningen. Förståndet är inte med riktigt, men så ska det nog vara för annars skulle man nog inte vara så driven som man behöver vara. Det var en kick, särskilt första promenaden, vi gick som två tända ljus. Det känslan var mäktig.

Sömn, mat och allt annat med liten bebis?

– Vi är bortskämda, allt har varit bra sedan första början. Vi var så inställda på att inte få någon sömn men det har vi fått, så vi tänker lite att okej, när ska det där jobbiga komma? Det var rätt tufft med amningen för Melina fick mjölkstockning med 40 graders feber och hade så ont. Vi åkte in akut, tack och lov försvann det efter några veckor. Men det var nog den jobbigaste grejen. Nu när vi lägger Bonnie så sover hon sex timmar i sträck och vaknar för att äta. Vi har en sådan där säng som vi har ställt intill vår, så det blir som en förlängning av sängen.

Har du varit pappaledig?
– Nej, jag har så konstiga tider redan. Men jag kommer säkert att vara pappaledig när Bonnie blivit lite äldre, nu i sommar.

Hur har du förändrats sen du blev pappa?

– Jag har blivit lite lugnare som person och tar inte allt så jävla allvarligt – just nu i alla fall. Tidigare gick det så mycket energi till ingenting egentligen, till spillo på nåt sätt. Och det här ”meckandet med sig själv” är borta. Jag accepterar mig själv på något sätt nu, känner mer tillit till mig själv. Man får ett perspektiv som är väldigt nyttigt, tycker jag. Och sedan den här oron som kommer upp som bubblor i kroppen, det är en ny känsla. Rädslan för att nånting hemskt ska hända Bonnie.

Har din och Melinas relation förändrats?
– Det är häftigt att det har kommit in en tredje person, som vi båda bryr oss om lika mycket, i förhållandet.

Vad är det mest skrämmande med att vara pappa?
– I början var det rädslan för att tappa henne i golvet, att hon skulle rulla av sängen och göra illa sig… Oron är det man får jobba med. Man ska inte följa den utan försöka vara rationell. Jag hoppas jag kan hålla den på en hyfsad nivå, trots att jag själv är hypokondriker. Men jag har det mer under kontroll nu sedan jag började träna och upptäckte allt som min kropp faktiskt klarar av! Min kropp är inte alls full av sjukdomar.

Hur är du som pappa?

– Väldigt tålmodig, det är nog min största styrka. Och så är jag lekfull.

#br

Hur önskar du att du vore som pappa?

– Jag skulle vilja hitta harmonin mellan att samarbeta med Bonnie och att hon får egen space, annars tror jag hon blir frustrerad. Och så vill jag så klart vara en närvarande pappa, njuta av det som är nu. Hon har inte så många behov än. Käka, sova, vara nära, sträcka lite på benen. Vara en bra publik till mina pruttljud (skratt).

Vad händer i framtiden, några planer för den nya familjen?
– Min lillebror har en dotter på snart två år, och Melinas bror har en dotter som är 1,5. Jag ser fram emot att se vad tjejkusinligan hittar på.

Måns om:

  • Förlossningshistorier. ”Vi fick höra en del skräckhistorier. Vi kom till en punkt när vi kände att nu får det vara bra med alla berättelser. Visst tänkte man att allt kan hända, men vi ville fokusera på vår förlossning.”
  • Föräldraforum på internet. ”Usch, det är inte bra att hänga på sådana forum. Alla bara nojar och stressar upp varandra. Vi åkte in på Södersjukhuset två gånger för att vi blev så uppskrämda på forumet. Melina hade problem med magen efter en resa till Spanien och blev skraj av alla hemska kommentarer om vad det kunde vara. Man googlar på ’ont i magen’ och ’gravid’ och så kommer det upp en massa läskiga saker och man dras iväg. Nej, man ska hålla sig borta.”
  • Babyprylar. ”Vi har inga onödiga prylar. Vagnen är magisk, den använder vi som en riktig packåsna. Vi har fått ärva mängder av kläder och leksaker vilket vi är tacksamma för. Babywatchen var kanon när vi var på Mallorca.”
  • Barn i stan. ”Funkar grymt bra än så länge. Det är så lätt att ta sig överallt och Bonnie har en massa att titta på. Men när hon blir äldre tror jag nog att vi kommer att vilja bo nånstans där hon har nära till naturen. Jag önskar Bonnie en behaglig miljö att växa upp i. Kanske blir det ett lantställe först.”
  • Att vara hypokondriker och få barn. ”Jag har inte sett några samband än, men det sägs att man kan börja projicera sina nojor på barnen – jag hoppas verkligen att det inte blir så. Men det är bra att flytta fokus från sin egen hälsa till sitt barn i stället.”
NUVARANDE Måns Nathanaelson: ”Vi dansade salsa på BB”
NÄSTA Schulman/Gynning – avsnitt 4