Manne Forssbergs skräckvision för framtiden: Att hans döttrar stillsamt vandrar runt i periferin, medan pojkarna tar plats i centrum. "Det räcker inte att uppmuntra tjejerna att ta plats. Vi måste visa killarna att det finns tusen olika  sätt att vara kille på", skriver Manne Forssberg i sin krönika.

En mulen vårdag för två år sedan gick jag med min då 2,5-åriga dotter Iris till biblioteket. Det här var under en intensiv Alfonsperiod och vi tog fram Alfons och Milla som vi inte hade läst tidigare.

Boken handlar om hur Alfons killkompisar reagerar på att han är kompis med en tjej. En bit in i boken radas killarnas fördomar mot tjejer upp.

”Flickor är svaga och gråter för småsaker. Och de speglar sig och kammar håret och är noga med sina kläder. Och kommer alltid ihåg att göra läxan och fjäskar för fröken. Och viskar och tisslar och skrattar åt ingenting. Och leker tråkiga lekar (med dockor) och håller bara sams två och två. Och skvallrar och kan inte hålla tyst med hemligheter.”

Jag slutade väldigt snabbt att läsa, lätt chockad. Boken var fullkomligt obegriplig för Iris eftersom hon aldrig hade upplevt tjejer och killar som olika på något som helst sätt. Hon hade väldigt vaga uppfattningar om att det fanns kön överhuvudtaget. På Iris förskola lekte alla med varandra.

När jag hämtade på förskolan ville pojkarna alltid att vi skulle kramas och läsa böcker om fjärilar. De hade definitivt inga fördomar om tjejer.

Jag tänkte att den 30 år gamla boken var hopplöst daterad. Kanske hade könsrollerna äntligen börjat släppa greppet om våra barn.

Nu är Iris 4,5 år och det är smärtsamt att upptäcka hur fel jag hade. Efter förskolan frågar hon sorgset om det är sant att tjejer inte kan bli poliser. Killarna har berättat för henne om alla saker som hon inte kan bli. Flickor kan inte bli brandmän, superhjältar och chefer. De är svagare och sämre på att springa. De fyra- och femåriga pojkarna är plötsligt svårt misogyna.

Vad fan var det som hände under de här två åren?

Ingen pojke ber mig längre om en kram eller föreslår att jag ska läsa om fjärilar när jag hämtar på förskolan. De tar plats, är buffliga, har säkert fem gånger högre ljudnivå än tjejerna, leker våldsamma lekar och har enbart manliga förebilder. Flickorna rycker uppgivet på axlarna och tar den plats som blir över.

Plötsligt får jag en skräckvision av en framtid där mina döttrar stillsamt får vandra runt i periferin medan pojkar tar plats i centrum.

Det är synd om pojkarna. Deras behov av kramar har inte försvunnit på de här två åren. Men den förhärskande pojkrollen gör att de måste avstå. För att passa in bland killarna är man tvungen att leka våldsamt, se ner på tjejer och ta mycket plats. Snällhet, generositet och empati premieras aldrig. Alla förlorar på det här. Tjejerna får stå tillbaka för en massa gapiga killar och lär sig tidigt att de tillhör det svagare könet. Killarna tvingas in i en hård miljö och får gå genom livet utan de grundläggande verktygen för att hantera mänskliga relationer.

Det räcker inte att uppmuntra tjejerna att ta mer plats. Vi måsta visa killarna att det finns tusen olika sätt att vara kille på. Det traditionellt tjejiga måste uppvärderas och killarna behöver kvinnliga förebilder. Ge pojkarna böcker och filmer med tjejer i huvudrollen! Ursäkta aldrig störigt pojkbeteende med att ”killar är sådana”!

Då kan vi bryta den destruktiva pojkrollen, tjejer kan få sin rättmätiga plats och Alfons och Milla kan äntligen bli så hopplöst förlegad som den borde vara.

NUVARANDE Manne Forssberg: ”Vi måste bryta den destruktiva pojkrollen”
NÄSTA Nisse Edwall: ”10 sätt att bli världens bästa pappa”