Malin befarar skilsmässa på grund av överflöd av menstrosor. Men sagolika underbyxor finns i en drömvärld. Och där finns varken släpröv, man eller barn!

Berättelsen om ett par trosor.

I mitt sovrum där jag sover med Joachim finns en byrå. Den är bara min. Den var billig och av en sort som väldigt många äger just nu. Ändå kan jag inte låta bli att känna mig lite som en Hollywoodfru när jag tänker på att det bara är mina kläder där. Min egen walk-in-byrå som man inte kan walk-in i.

Högst upp i byrån finns två mindre lådor. I den vänstra ligger mina behåar och i den högra alla mina trosor. Egentligen får de inte plats och varje gång jag ska stänga lådan måste jag trycka ner med en hand och stänga med den andra. Ibland fastnar jag i min troslåda och då svär jag.

Jättemånga trosor har jag. 93 procent är fula, urtvättade, noppiga, har lösa trådar. Ibland får Joachim fatt på en förflugen tråd och så piruettar jag snyggt tills jag har nystat mig naken. Nej, detta händer nästan aldrig.

Många trosor var fula redan när jag köpte dem bara för att de hängde på en reaställning och de hörde ihop med en behå som även den var ful.

Tre snygga trosor har jag och de är inte snygga för att de är snygga, de är bara snygga för att de är mina nyaste trosor. De har inte torktumlats till oigenkännlighet, de har inte gnuggats mot mörka jeans som torrfäller.
Elva miljarder menstrosor har jag. Perfekta att ha mens i, bra till ingenting annat.

Om Joachim och jag separerar är det inte alls otänkbart att han lägger fram detta som skäl:
”Your honor, hon hade BARA menstrosor”
”Åh, stackars sate. Jag tilldömer dig huset och bilen och ensam vårdnad om barnen. Inget barn ska behöva vara utlämnad till en mamma med menstrosor. Så ovärdigt!”

Jag köper alltid trosor enligt ta tre betala för två. Om underkläder är en religion är jag en hedning. Häromdagen fick jag syn på dem: trosorna som representerar drömmen om det liv jag vill leva när klockan är 19:15 och alla barn bråkar två och två och vällingen är slut och Joachim har eftersnack på fotbollen. I detta drömliv finns inte Joachim eller några barn och det är ju hemskt, jag älskar dem. Men i drömmen och krig och kärlek är allt tillåtet.

På en ställning längst in på Lindex, ett par blå- och vitrandiga trosor i hipstermodell. Det händer något med mig när jag ser dessa sagolika underbyxor.

Min dröm tar mig till en lägenhet i Paris. Jag bor i ett område som ligger väldigt centralt men ändå lugnt.

Jag har alltid klänning. Jag har alltid dragspelsmusik på skivspelaren. Jag har långt hår med lite självfall.

Jag använder inte behå, går runt i vitt linne och mina trosor som ger mig franska superkrafter.

När jag springer är rumpan stilla. Den kanske bara gör subtila små studs.
Ibland, sen eftermiddag eller så, medan jag springer omkring och studsar med min rumpa i mina randiga trosor som jag köpte trois pour deux så ropar mina konstnärliga vänner på mig från gatan.
”Malin!” ropar de och bryr sig alls inte om att malin betyder elak på franska, de älskar mig för mitt fria sinne, min underbara humor och generösa läggning.

”Malin kom ut och fira med oss!” ropar de.
”Fira vad?”
”Livet! La vie!” ropar de tillbaka.

Jag himlar med ögonen på ett förföriskt sätt och låter dem förstå att jag kommer om ett par minuter.
Jag häller en klänning över huvudet, slår ut håret över ryggen och springer på lätta fötter ner till min kärleksfulla samling.
Vi försvinner ut i Parisnatten och vinet flödar.

Så vaknar jag i Kalmar. Och alla trosor ligger i tvätten. Med släpröv och stripigt hår lämnar jag huset i Joachims kalsonger.

MEN DE ÄR I ALLA FALL RANDIGA.

Krönikan har varit publicerad i mama nr 9, 2014.

NUVARANDE Malin Wollin: ”I drömlivet ger trosorna superkrafter”
NÄSTA Pappans och dotterns dansvideo är rena rama lyckopillret – nu kan vi inte sluta le