Tvåbarnsmamman, krönikören och bokaktuella författaren Belinda Olsson, 33, är lika fascinerad som kluven till mammavärlden.

Belinda kommenterar sin mama-medverkan i Aftonbladet idag. ”Kändismamman finns inte på riktigt.” Här kan du läsa ett utdrag ur Belindas nya bok ”Otrogen på öppen gata”.

BELINDA OLSSON
Ålder:
33.
Familj: Sambon Ali och barnen Ella, 4, och Sasha, 1.
Bor: Lägenhet i Liljeholmen i Stockholm.
Bakgrund: Journalistutbildning i USA, började sin bana som reporter på Expressen (där hon träffade Linda Skugge som hon gjorde den uppmärksammade boken ”Fittstim” tillsammans med), vikarierade på Aftonbladet Kvinna. Därefter chefredaktör på nättidningen Sourze varpå hon erbjöds fast tjänst på Aftonbladet som kolumnist och debattredaktör.
Aktuell: Med andra romanen om tidningsreportern Agata Hansson ”Otrogen på öppen gata”, kolumnist och reporter på Aftonbladet.

”Det var hemskt att bli mamma”

BELINDA OLSSON, 33, ÄR författaren (till bland andra böckerna om kvällstidningsreportern Agata Hansson) och krönikören som varje onsdag sprutar ur sig åsikter som kolumnist i Aftonbladet. ”Som en cirkus”, beskriver hon själv jobbet som åsiktsmaskin och att jämt tycka till om högt och lågt är emellanåt ”skitjobbigt, jag känner mig som en kaviartub”.

Men trots stundvis tyckartorka så har Belinda Olsson lätt för att ”gå igång” på olika ämnen och lyckas följaktligen klämma ur sig ett ständigt åsiktsflöde om allt från dokusåpor, amning, väskor, skolor och våld mot barn, till ilskna utfall mot så kallade mediamammor och kändismorsor som talar ut i mama. Vad kanske inte alla vet är att Belinda är lite av en mama-addict och läser nästan varje nummer.
– Jag har en slags hatkärlek till mama och jag kommer väl att få höra att jag är en media­slampa som säljer ut mig nu för att göra reklam för min nya bok, men jag bryr mig inte om vad folk tycker sen jag fick barn, säger hon.
– Det jag själv har varit ambivalent inför är att när man gör det jag ska göra nu – berätta om mitt liv i mama – så friserar man gärna lite, man sätter sig lätt i den positionen och berättar om hur käckt jag jobbade på under graviditeten och jag vet att det skapar en jävla ångest för andra mammor. Samtidigt som det är jäkligt roligt att få prata om sig själv, haha.

”När vi gick över till flaska var det som att himlen öppnade sig.”

Och ja, på pappret kan nog Belindas turbo-karriär onekligen skapa en viss ångest för dem som inte tycker att de ens hinner duscha under mammaledigheten. Som att hon under loppet av två år har hunnit vara mammaledig, vara gravid igen, skriva krönikor och pressa ur sig både två böcker och ett andra barn. Likt flera andra kvinnliga författare på senare tid fick Belinda idén till böckerna om nyhetsreportern och mamma-anti-hjälten Agata Hansson (som redan sålts vidare till Tyskland, Frankrike, Holland, Finland, Norge och Italien) under första graviditeten med dottern Ella, 4.
– Jag tyckte att det var fantastiskt fascinerande att komma in i graviditet-vänta-barn-världen, det skapar lycka och ångest på samma gång. Man delar liknande erfarenheter och samtidigt kändes det som om jag gick i högstadiet igen, att man skulle passa in. I mammagrupper är det likadant, vissa är drivande, någon är lite blyg, det är samma konstellationer och stora mammagäng som drar runt på stan. Agata föddes väl lite som en rebellisk variant av mig själv, för jag är, tro det eller ej, faktiskt väldigt välanpassad i mitt uppförande utanför kolumnerna.

Belinda Olsson gjorde sig först mest känd som en av de ”unga och arga feministerna” när hon tillsammans med Linda Skugge redaktörade den uppmärksammade antologin ”Fittstim” i slutet av 90-talet. Fortfarande förväntar sig folk att de ska träffa ”en arg punkbrud-feminist” och blir inte sällan förvånade över att Belinda snarare utstrålar en snäll, sympatisk karisma och har en charmig välformulerad svada där man anar en lätt klingande göteborgska. Hon är dessutom en fullfjädrad shopoholic och närmast besatt av smink (har ett eget nyhetsbrev om makeup som hon skickar ut till kompisar och tipsar om veckans bästa underlagskräm).

– Den där aggressiviteten som jag har gett Agata i boken har jag nog också inom mig, men jag har inte levt ut den, jag var jätteduktig på profylaxkursen och jätteduktig på mina förlossningar. Jag tror att jag och Agata liknar varandra lite på det sättet att jag kan känna mig lite off, men annars är vi olika i hur vi tänker och tycker.

Belindas mammaresa började med en oplanerad, men välkommen, graviditet för snart fem år sedan, bara ett år efter att hon blivit ihop med pojkvännen Ali (även han journalist som hon anställde när hon var chefredaktör på nättidningen Sourze: ”Han var väldigt snygg, vi behövde en cool kille som kunde skriva, men det tog ett år innan vi blev ihop. Att han fixade en kvinnlig chef i samma ålder var ett bra test”).

”Jag har börjat gå ut igen, jag gjorde inte det förut, men jag har börjat tycka det är kul igen, jag står där bakis i parken efter en kväll på Spy Bar.”

Första förlossningen med dottern Ella blev ett planerat snitt då man i sista sekunden upptäckte att hon låg i säte och inte gick att vända. Det blev en stor besvikelse för Belinda, som i princip hade förläst sig på mamma-gravid-och-föda-barn-böcker.
– Jag tror nästan att jag hade överdoserat där, haha, först ville jag inte erkänna att jag var besviken, men innerst inne var jag verkligen det. Det var första gången jag insåg att jag inte kunde ha kontroll över allt. Men när Ella sedan var född försvann de känslorna, det blev en fantastisk kejsarsnittsupplevelse, jag var bara glad efteråt, då var det så mycket annat nytt som tog över.

Det dröjde dock inte länge förrän Belinda kastades in i den första få-barn-chocken. Amningen.
– Det funkade inte, helt enkelt. Ella kunde inte ta greppet och det blev bara värre och värre, vi stannade 4–5 dagar extra på bb på grund av det. Jag fick sitta och handmjölka igång mjölken, det var stora sår och det var tusen olika sjuksköterskor som sprang in och ut, jag kommer ihåg att jag satt och grät och undrade ”vad är det jag har hamnat i?” Vi tvingade oss till ersättning den andra natten för vi kände ju att hon var hungrig, men alla sade bara ”kämpa på” istället. Det gjorde att det blev en väldigt dålig start med min och Ellas relation, jag tyckte det var hemskt, jag kände bara att ”jag vill ha tillbaka mitt liv”.

På vilket sätt kändes det jobbigt?
– Det gjorde väldigt ont och jag tog på mig skulden själv för att amningen inte funkade, jag kände mig väldigt misslyckad och jag kände att ingen tog det på allvar utan att alla höll på med sitt amningsspråk och sa att ”det kommer att rinna till”, men HUR? Det var en sån brist på respekt för mig och min kropp, alla drar i ens bröst…

Till slut konstaterades det att Ella sög fel och la tungan i gommen, Belinda och Ali fick med sig en särskild amningsbröstvårta hem och sen var de på egen hand.
– Vi var livrädda och undrade hur vi skulle fixa det. Ali sprang ner till Ica och köpte all pulverersättning som fanns. Jag fortsatte att försöka amma henne men det gick väldigt dåligt, vi åkte till amningsmottagningen och ringde till amningshjälpen, där var det en norrländska som svarade ”jo” och ”ja” på allt, haha, jag bara la på, det var som ett skämt. Ella skrek tills hon blev röd och nästan tappade andan när jag försökte amma henne, det var mycket skrik i vårt hem den första tiden, inget mys. Jag kände bara att ”gud vilken hemsk bebis, varför gör hon så här mot mig?”.

Hur länge höll ni på sådär?
– När hon var två månader så sa min kille sa ”vi borde ta ett beslut här” för det var väldigt mycket hattande, jag hade ändå inte riktigt tillräckligt med mjölk. Jag hade längtat efter att inte amma, men när vi skulle bestämma om vi skulle gå åt flaskhållet helt och hållet så drabbades jag av otroliga skuldkänslor. Nu är inte jag hennes mamma, nu kan vem som helst vara hennes mamma, såna känslor. Då sa min kille ”men då tycker du att vem som helst kan vara hennes pappa” och då fattade jag hur konstigt jag tänkte.
– Jag jobbade som debattchef då på Aftonbladet och ringde några av Sveriges mest framstående barnläkare som skrivit där och frågade ”kommer det att gå åt helvete för min dotter om jag slutar amma, kommer hon få astma?”, men de lugnade mig, de har ju en annan inställning än ”amningsmullorna” som jag kallar dem.
– När vi gick över till flaska så var det som att himmelen öppnade sig, ett sånt lugn i vårt hem, jag kunde äntligen ägna mig åt att ta in den här fantastiska dottern som jag hade fått.

”Jag har funderat mycket på min karriär, ofta i tvåårsintervaller, tänkt: vart vill jag?”

Du har ju skrivit en del krönikor om det här.
– Ja, jag skrev en rasande krönika om amningshysterin och vad det gör med tjejer och jag har aldrig i hela mitt krönikörsliv fått så mycket mejl. Alltifrån fantastiska mejl till väldigt arga mejl från föräldrar som skrev att mina barn skulle bli dumma, tjocka och fula om jag inte ammade dem.

Varför är amning så laddat?
– Jag tror mycket av 70-tals inställningen hänger kvar att vi svenska kvinnor ska vara en förebild för tredje världen så att de inte tar det smutsiga vattnet och ger flaska till sina barn. Jag tror också att det handlar om att det finns en kick i att känna sig behövd, det fick jag ju uppleva sen med Sasha som var precis tvärtom och låg vid bröstet typ dygnet om, att känna ”det är bara jag som kan trösta, jag ger liv”, det finns en hybris i det, kvinnor kan känna sig på undantag i samhället, i jämställdhet och lönefrågor, det här är den enda bastionen där vi är bättre. Men för mig är det okej om någon vill tok-amma i två år, jag vill bara ha debatten, att valet ska var fritt. Själv har jag insett nu att jag tycker det är rätt tråkigt att amma. Känner mig ofri. Dessutom får pappan mer ansvar om det inte ligger fullt på mamman att hålla liv i barnet, för jag tror att det dåliga mammasamvetet föds redan där, när man känner mest ansvar för sitt barn.

Sasha födde du vaginalt, varför?
– Jag ska verkligen erkänna att jag var otroligt nyfiken på hur det skulle kännas. Och så gillar jag att utmana min mentala styrka. Fast jag tänkte att om han inte vänder på sig så är det okej också, men sen när han vände sig blev jag skiträdd , ”vad har jag gett mig in på?”.

När Belinda Olsson intervjuade chefsbarnmorskan Gudrun Abascal på BB Stockholm (som bland annat skrivit boken ”Att föda” ) för Aftonbladets ”Belinda tafsar på makten”, föll hon pladask för den karismatiska barnmorskan och övertalade Gudrun Abascal att vara hennes barnmorska.
– Vi fick otroligt bra kontakt, och jag kände att bara Gudrun är där så kommer jag att fixa det. Jag hade ett enormt förtroende för henne. Vår relation har utvecklats till en väldigt speciell vänskap, vi ringer varandra regelbundet fortfarande och det känns som att hon alltid kommer att vara en del av mitt liv.
Sasha var en stor bebis och vägde 4,5 kilo, ändå tyckte Belinda att själva krystingsskedet var det häftigaste.
– Det var verkligen skitkul! Jag vet att många tycker tvärtom men när krystningen kom så kände jag att ”nu tar jag den här fajten och ger järnet, inget gnäll.” Krystvärkarna varade i två timmar och Gudrun ville gå på toa men jag bara sa ”nej, nej, du får inte”. Det var jätteviktigt att jag kunde titta henne i ögonen hela tiden. Hon var lite som en Yannick Treggaro för mig, hon går igång på det där kritiska ögonblicket när man ska föda. Ali klickade också med henne och hon frågade Ali om inte han kunde börja jobba på BB Stockholm, haha.

Oärlighet är inte Belindas grej.

”Som att de säger att det svider lite, efter en förlossning – jag såg ut som en babian i underlivet!”

Men du tog ingen epidural, var det viktigt att det var naturligt, du som annars verkar ogilla ”naturlighetshysterin”?
– Nej, det handlade nog om att jag ville göra förloppet så clean som möjligt och jag hade hört att epidural kunde förlänga processen vilket jag var lite rädd för eftersom jag blivit snittad. Att föda barn är ju vårt mandomsprov, det är det som de flesta kvinnor vill klara av, man vill göra det jävligt bra, det är bara att erkänna, jag har det i mig också. Det jag har stört mig på det är att det alltid ska bestämmas vad som är rätt och fel. Att det är fult med kejsarsnitt och att det kostar för mycket, att tjejer ska skärpa sig, jag fattar inte varför? Nu när jag har gått igenom en vaginal förlossning kan jag ändå säga efteråt att ”shit, hur vågade jag?” Det är en brutal utdrivningsprocess och efteråt kunde jag få som minnesbilder från en bilkrasch, då var det inte alls harmoniskt längre utan massor av olustkänslor. Och sen att man inte pratar om efteråt, jag såg ju ut som en babian i underlivet, men i de där idiotiska broschyrerna man får på bb står det att det kan ”svida lite efteråt” när det känns som hela paketet ska ramla ut. Det är en sån tråkig fluffighet att man inte kan erkänna det.

Drabbades du av någon tvåbarnschock?
– Jag tyckte att folk just hade förberett en så mycket att jag gick och väntade på det stora sammanbrottet men hittills tycker jag att det har varit så otroligt mycket roligare än vad jag trodde. Med ett barn hade man foten i två läger, barn och det ljuva livet, det var lätt att ha barnvakt men nu är läget mer: Fullt kaos och hög ljudvolym. Är man med barnen kan man inte sitta med telefonen lika mycket som med ett. Sen när man är ifrån dem så kopplar man verkligen bort. Jag har till exempel börjat gå ut igen, jag gjorde ju inte det förut, men jag har börjat tycka det är kul igen och jag står där bakis i parken efter en kväll på Spy Bar.
– Det jag däremot kanske inte var lika förberedd på var sorgen från Ella, första tiden låg jag konstant och ammade framför tv:n och min kille drog iväg med Ella, jag kände att jag förlorade henne lite och att Sasha var i vägen för henne och mig. Det var också en period i början när jag tyckte att det var jobbigt att ha båda ihop, jag undrade ”hur fan gör andra föräldrar när de ska till parken med båda?”. Jag sms:ade en kompis och frågade och hon skrev tillbaka att ”man går dit, bryter ihop och går hem. Sen går man dit, bryter ihop fem gånger till och sen funkar det”. Det var jätteskönt att höra.

Nya boken om Agata handlar om otrohet, vad har du själv för erfarenhet av det?
– Jag har själv aldrig varit otrogen, och hade jag varit det så skulle jag ju inte säga det till dig, haha, men jag förstår att det händer och jag förstår dem som går vidare och jag förstår dem som inte vill gå vidare. Otrohet har blivit som den värsta sortens dödssynd nästan, tabu att prata om. Jag tänker mycket på relationer, i bekantskapskretsen har de första paren börjat bryta upp av olika anledningar, och det är lite hela havet stormar. Med småbarn blir det mycket vardag och man blir väldigt mycket rumskompisar, man måste hela tiden förnya kärleken och det är väldigt svårt.

Oroar du dig över att det inte ska funka mellan dig och din kille på sikt?
– Nej, man kan vara orolig ibland när det blir så mycket vardag och man känner att man blir tråkig och tjatig. Men vi är väldigt bra på en grej som jag tror kommer att rädda oss ett tag till och det är att vi bråkar ut mycket, vi sopar inte under mattan. Vi snackar om det är skittråkigt mellan oss ”vad ska vi göra?”, det är inte så mycket yta. Jag har fortfarande den här lusten att vinna honom over and over, sen vet jag inte om jag kommer att ha den om tio år. Jag tycker faktiskt att det är helt okej om jag inte har den om tio år heller. Jag kan känna ibland att vi är så himla traditionella i min generation i dag, som om det värsta misslyckandet är att inte lyckas med en livslång relation, jag känner inte alls så. Jag har ju tjejkompisar som skulle må bättre av att bo ihop med sina kompisar än sin kille.

Är du och Ali jämställda?
– Nej, vi är inte jämställda, det finns saker kvar att göra så klart. Vi har väldigt stereotypa könsroller, han spikar och jag köper kuddarna, samtidigt måste man välja sina krig. För mig är inte det viktiga just nu att borra, det viktiga är att vi delar på annat, vi har ju delat på föräldraledigheten rakt av båda gångerna. Jag har en bra karriär och den är viktig för mig, varför ska jag ge upp den? Jag tänker lite som en man antagligen. Och Ali är uppfostrad av en ensamstående medveten mamma så hon gjorde ju sitt jobb tidigt där.

Belinda är uppvuxen i Göteborg och har bott på både fina gatan och i förorten Angered, hon gick från mobbad och retad liten flicka till att bli en tuff brud som rökte och skolkade under tonåren för att försöka passa in. När hon var sexton gick föräldrarna skilda vägar i en skilsmässa som Belinda upplevde som jobbig.

”Som en cirkus” beskriver Belinda sitt jobb som åsiktsmaskin – en betydligt skönare cirkus erbjuds av barnen Ella, 4, och Sascha, 1.

Vad lärde du dig av skilsmässan?
– Det har gett mig en sak, en enorm övertygelse om att jag aldrig får lämna över mitt liv i någon annans händer. Min mamma har ju också verkligen påverkat mig, vi har pratat om det öppet ”Belinda du måste alltid ha en egen ekonomi”. Mamma jobbade väldigt mycket i min pappas företag och var schysst och tog inte ut lön vilket påverkade hennes liv som ensamstående mamma, såklart. Det är därför jag aldrig kommer att bli hemmafru.

Vad har gjort dig så karriärsinriktad (ryktet säger att Belinda har rekordlön)?
– Dels tror jag att det beror på att jag inte har någon naturlig ingång, jag har inga föräldrar som är journalister, jag har verkligen gjort den här resan själv. Jag har funderat väldigt mycket på min karriär, jag har plockat isär den och ofta tänkt i tvåårs-intervaller, hela tiden tänkt framåt, vart vill jag? Tidigt lärde jag mig, bland annat av Carina Nunstedt som då var min chef på Expressen, att man måste sitta på många bra idéer, det handlar inte om att vara flitigast och vara där sist utan att ha bra idéer och fixa dem, alla redaktörer och chefer är beroende av folk som kan fylla tidningen med något smart. Jag har varit bra på att studera det, hur hänger jag mig kvar här? Och varit bra på att förvalta min tur också.

Hur är du som mamma?
– Jag har inte så många principer, inget socker-förbud och vi är en tv-tittande familj. Vi är ju ute mycket som alla andra, men när vi går upp på morgonen då är det bara på med barn-tv:n. Och tv är så lustfyllt för mig, aldrig ångestladdat, jag älskar att kolla på tv, den är min kompis i tystnaden. En gång när Ella var liten sa hon: ”Mamma jag älskar tv”, haha. Jag berättade det för en kompis som inte älskar tv och hon fattade inte hur jag kunde skryta med det. Men jag går inte på det här tjafset om att det skulle förstöra dem.
– Jag är inte någon bra parkmamma. Jag är en sån som läser tidningen i parken. Jag hatar när alla föräldrar cirkulerar runt sina ungars lekar och liksom lägger sig i. För mig är parken en sån där öppningscen i en rysare. Allt verkar frid och fröjd för att sedan slå om och… tata, ”Yxan kommer fram”, haha. Jag är mer för mys, som att sitta och rita med Ella. Jag är hård på att mina barn inte ska riva andras ­lägenheter och säga tack för maten och hjälpa till. Jag försöker släppa kontrollbehovet, tycker att barn blir så ängsliga av det. Sedan är Ali och jag rutintorskar, inte alls bohemparet som släpar med ungarna att somna på festen, men vi har varit bra på att fixa barnvakt.

Har du förändrats som feminist efter barn?
– Ja, innan jag fick barn skrev jag en hel del arga krönikor om att man inte skulle låta sina döttrar ha rosa kläder, jag skäms över de där krönikorna i dag, jag har helt tänkt om. När man får egna barn inser man att de har ingen agenda. Det är inget politiskt i att min dotter sätter på sig en rosa tyllkjol. Det förstör inte hennes liv att leka prinsessa, det som förstör hennes liv är om allt som kan associeras med tjejer är fult. Dessutom kan man ju påverka dem genom att ta in saker i deras liv, som att jag tar med min dotter ner och spelar fotboll.

Blir du Årets mama nu?
– Haha, jag hoppas inte det, då blir det avräkning när barnen blir äldre. Fast jag tror att grejen med Årets mama är att man som mamma aldrig får det där ”tacket”. Nån bör få den, och jag har all respekt! Man kanske skulle ha det i kompisgänget – ”här, du var så grym i dag på dagishämtningen, du får tiaran!”.

mama nr 10 2007

mama nr 10 2007

av Moa Herngren foto Linda Alfvegren styling Jennifer Jansch hår och makeup Catherine Dichy/Mikas

NUVARANDE Belinda Olsson: ”Det var hemskt att bli mamma!”
NÄSTA åsikter@mama!