Hur förvandlar man barnlängtan och IVF till humor? Skådisen och ståupparen Tobias Persson, 42, berättar om schema-sex, depression, och om hur Hedda och Wilma, 8, läkt hans sår.

(Artikeln är gjord före premiären av ”Man på prov”, reds anm)

Det är lunchrusning på Drottninggatan i Stockholm när Tobias Persson, 42, kliver in genom dörren till Café Fabrique. Den 23 februari har han premiär för den självbiografiska föreställningen ”Man på prov” på Rival i Stockholm – en berättelse om att under fyra år leverera provrör på dagtid och stand-up comedy på kvällstid. Tobias har bestämt sig för att dela den svarta, bisarra och bitvis smärtsamma historien om en IVF-resa ur en pappas perspektiv.

– Man pausar alla känslor medan processen pågår. Det är först i efterhand som man inser hur tuff den här resan har varit. Jag gjorde inte det fysiska jobbet, det gjorde min fru Mia, men jag hade förmodligen behövt prata mycket mer om det här än vad jag gjorde. Men så blev det inte, förmodligen eftersom vi till sist fick barn. Jag kommer antagligen stå och gråta i kulissen när det är dags att göra det här på riktigt.

Har du varit rädd för sådana känslor förut?
– Tvärtom, jag tycker ju att det här ska bli mysigt eftersom föreställningen i grunden är väldigt rolig. Dessutom fick vi ju våra barn. Det finns inte så mycket sorg att bearbeta, även om en viss svärta finns där.

Tobias berättar hur såren läkte den dag då Hedda och Wilma, nu 8, föddes. Men flera frågetecken kvarstod och plötsligt kände han sig skyldig att berätta om det som få vågar.

– Jag har grävt djupare den här gången, för ””Man på prov”. De enda gångerna jag har tvekat har det handlat om att lämna ut detaljer om Mia. Då har jag frågat henne först. ”Vad får jag berätta och inte?”

– Jag berättar exempelvis om hennes endometrios. Jättebra, tycker hon, eftersom det samtidigt kan bidra till att vi börjar prata mer öppet om den problematiken. I övrigt är vår resa inte unik, i princip alla IVF-par har stått i adoptionskö, gått föräldrakurser och hanterat hormonsvängningar parallellt.

Komikern Tobias Persson med sina två döttrar

Foto: Hannah Hedin

Tobias 8-åriga döttrar är lika roliga som han.

Läs också: Madelene var ofrivilligt barnlös: ”Jag vet inte hur många IVF-försök det blev”

Men att en pappa pratar så öppet om det är väl ganska unikt?
– För mig kändes det rätt naturligt att gräva där man står. Ju mer jag gräver i det här, desto mer saker börjar jag minnas. Det här kommer inte att vara tungt och sorgligt, men det finns en naturlig svärta, skam och skuld.

– Alla försök, alla stunder man har hållit masken inför vänner och folk som lägger sig i. Allt det ligger också väldigt nära humorn och mig som komiker. Jag ser mig inte som någon pionjär utan tänker mer att om jag berättar precis som det är så kommer folk att känna igen sig.

Hur tar man sats när det står klart att IVF är enda vägen?
– Först måste man bestämma om man har råd och om man har psykisk kraft. Det är väldigt viktigt att vara emotionellt synkade för att orka gå igenom en IVF-resa. Vad gäller pengarna får folk ofta en chock när man berättar om summorna: ”Va! Har ni lagt flera hundra tusen på det här?” Men vi fick ju två liv. Någon annan lägger de pengarna på ett kök eller en sportbil.

Tobias berättar att han ibland fått frågan ”Hur länge är det rimligt att man håller på?”

– Mitt standardsvar var alltid, så länge man har råd och ork. För om det inte blir något så är sorgen lättare att hantera om man vet att vi vände verkligen på varenda sten innan vi gav upp. Vi försökte tio gånger på fyra och ett halvt år. Folk får säga vad de vill, de får sitta där med sina kök. Men för mig var det värt varenda krona.

Vad var din inställning till barn innan du förstod att en IVF-resa låg framför er?
– Jag har alltid velat ha barn, alltid varit barnkär. Precis som alla andra tänkte jag ”Det här ordnar sig nog”, tills jag insåg hur vanligt det är att det inte funkar. Jag känner med alla som inte vill något annat än att bli föräldrar, och så blir det inga barn, samtidigt som någon annan släpar fram fem ungar och skriker åt dem.

Har du en tacksamhet som gör att du mer sällan känner frustrationen runt barnen på grund av er IVF-resa?
– Jag skulle ljuga om jag sa ja. Den typen av tacksamhet försvinner snabbt i vardagen när man tjatar på Hedda och Wilma om läxor. Det är svårt att gå runt och vara tacksam hela tiden, för då behöver man vara tacksam över allt. Som att man har ben, medan andra inte har det.

– Men det har funnits stunder då jag har haft en extra dos av tacksamhet. Som de första åren när Wilma och Hedda låg och sov och jag och Mia stod och tittade på dem och tänkte ”Att det gick. Att de kom till oss till slut.”

Läs också: Mördande mensvärk och svårt att bli gravid? Du kan ha endometrios

Vad händer egentligen med relationen efter tio försök?
– Vi höll väldigt mycket masken inför vänner. För att få vara ifred och slippa sms där alla undrar hur det går och behöva rapportera runt. Men om man ska ligga enligt schema så måste man kunna skämta om det, man behöver vara krass och samtidigt optimistisk. Sedan ska jag inte ljuga, vi har haft det väldigt tufft och har varit nära att gå skilda vägar. Man blir tom och har till slut inget mer att ge.

Hur klarar man av att jobba med att vara rolig samtidigt som det här pågår?
– För mig var det en lättnad, det var nog värre för Mia som har ett ”vanligt” jobb och tvingades sitta där och hålla masken. Jag fick energi av att köra stand-up, och även min fru har den där typen av krass humor, så det hjälpte. Som när vi satt i bilen på väg till kliniken. Vi hade svärmor på besök den veckan och plötsligt satt hon i baksätet. Vad skulle jag säga? Det sista jag såg innan jag gick in i det där lilla rummet för att göra min grej var svärmors ansikte.

Tobias Persson är komiker och tvillingpappa

Foto: Hannah Hedin

Tvillingdöttrarna var värda all väntan och alla pengar.

Men till sist blev ni gravida. Var det en svår balans mellan glädjen och rädslan för att bli besviken?
– Jag var inte orolig dagligen, men det fanns ständigt en gnagande känsla. Vi hade blivit brända så många gånger, så det tog de magiska tre månaderna innan någon vågade korka upp champagnen. Sedan gick månaderna och magen växte och blev större. Jag tänkte att ”Nu skulle det väl ändå vara själva fan om det hände något.” Men vi målade inte om något rum och vi köpte inte en massa prylar i förväg.

Hur var förlossningen?
– Det blev ett snitt, men då hade Mia gått två veckor över tiden, de ville helt enkelt inte ut. Allt gick bra och det var inga komplikationer, men det var en sådan otroligt märklig känsla när de till sist kom ut.

Läs också: Politikerna diskriminerar tvillingar och deras föräldrar

Du hade dessutom blivit tvillingpappa. Var det en stress?
– I samband med en IVF sätter man ofta in två ägg, och på ultraljudet fick vi svaret: Det var två tjejer där inne. Jag tänkte att det skulle bli dubbelt så mycket jobb och dubbelt så dålig sömn. Vi hade ett helt galet amningsschema som vi höll i nästan en månad. Klockan 02.35: Vakna, rätt barn, rätt bröst. Vi döpte dem till ettan och tvåan.

– Samtidigt har jag aldrig vetat något annat än att ha två. Jag flög upp under tio månader så fort jag hörde något av barnen hosta. Under de första veckorna var det ingen annan än närmsta familjen som fick komma. Vi ville ha den där bubblan, att ligga hemma i mysbyxor med röda ögon och bara hålla dem. Det var min största stund.

Vad händer när resan plötsligt är över och man ska hem till en vardag med två barn?
– Jag hade längtat så länge efter barn, och när jag sedan fick det så kände jag plötsligt en stress. Det var en slags depression som jag fram till i dag har väntat med att gräva i. Jag vet inte vad som hände. Jag blev bitvis låg och skämdes något otroligt över det.

– Jag drog dubbelvagnen genom djupsnön och plötsligt insåg jag något – för första gången hade jag vågat släppa ut alla känslor. Andra dagar låg jag hemma och fånlog och tittade på Wilma och Hedda och grät glädjetårar.

I dag är Hedda och Wilma 8 år. Hur mycket vet de om er resa?
– De vet om att vi fick hjälp för att bli gravida, men de vet inte exakt hur det har gått till. Vi har försökt berätta så mycket som möjligt och på en nivå som de kan förstå.

Är de lika dig?
– Jag tycker ju att de är roliga, så där är vi lika. Men de är också väldigt lika varandra, har alltid lekt och varit nära ända sedan de var riktigt små. De har knappt bråkat sedan de föddes. Det var så overkligt att stå där på BB och inse att man skulle få åka hem och ta med sig Hedda och Wilma. Att de var våra barn på riktigt. Det är märkligt att gå från känslan att längta efter barn till att inte ens minnas hur livet var före dem.

Av: Therese Lukic
Foto: Hannah Hedin

NUVARANDE Komikern Tobias Persson: ”En IVF-resa kräver psykisk styrka och humor”
NÄSTA Helens son har en hjärnskada: ”Morris har lärt mig att inget är omöjligt”