Rikard Wolf hade längtat länge efter barn. "Att få barn är som att möta kärlekens ansikte...". Idag har han delad vårdnad med dotterns mamma, och som pappa ser han sitt eget liv i ett nytt ljus.

Missa inte vårt exklusiva erbjudande just nu! 4 nr av mama + lyxigt kit från bareMinerals för bara 98 kr! Ta del av erbjudandet här!

RIKARD WOLFF
Ålder: 49.
Familj: Pojkvän och snart tvåårig dotter (som Rikard inte vill uppge namnet på).
Gör: Vissångare och skådespelare.
Aktuell: Med egna nyskrivna föreställningen ”För kärlekens skull”, där han tolkar kärlekssånger på svenska, av bland andra Evert Taube, Ulf Lundell, Ted Gärdestad och Barbro Hörberg. Börjar turnén i Malmö den 28 oktober.

av Ann Beyer

– Jag har inte turnerat på tre år. Så min föreställning ”För kärlekens skull” blir en läges­rapport. Mycket har hänt sen sist, säger Rikard Wolff.

Är det kärlekssånger till din dotter?
– Ja, bland annat – kärlek innefattar mycket. Det har varit en häpnadsväckande erfarenhet att bli pappa. Väldigt överraskande!

Hur då?
– Att få barn är som att möta kärlekens ansikte… den där absolut gränslösa tilliten som det lilla barnet har. Alla som har blivit föräldrar blir väl tagna av den. Och det förpliktigar.
– Jag ser mitt eget liv i ett nytt ljus nu, känner mig mindre tvärsäker på hur saker är, eller har ­varit. Man får ompröva mycket när man lever med ett litet barn.
– Min egen barndom, mina föräldrar – som jag tidigare dömt hårt, är jag mildare mot nu.
– ”Vi ska aldrig bråka” tänker man innan man blivit pappa. Men ett barn som man bara säger JA till, blir inget lyckligt barn…

Din dotter fyller snart 2. Vad har hon för sig?
– Språk. Hon pratar mycket! Det kommer saker varje dag. Det blir mer och mer meningsbyggnader. Världen tar gestalt. Och hon är euforisk över att saker och ting är som de är – och fortsätter vara det – att lastbilen kör förbi, i dag också, och att hissen kommer…
– På dagarna går hon på dagis. Bara att hämta henne är ett äventyr. Vi tittar på tåg. Eller vattenpölar, vad som helst. Man får upp ögonen för det fantastiska i varje liten detalj.

Din familj är lite annorlunda…
– Är den? Jag vet inte. Jag satt och pratade med en gammal dam nyligen om hur vi lever och hon lät häpen… jag lever med en pojkvän och min dotter och delar vårdnaden med hennes mamma. För oss är det vardag.
– Jag blev pappa när jag var 47. Jag hade längtat väldigt länge ­efter barn. Nånting har saknats, nåt som legat bortom arbete, tillfälliga förbindelser, allt det där…

Saknar du ihjäl dig när din ­dotter är hos sin mamma?
– Klart att jag gör.

Du har pratat om den ångest som du bar på som liten. Hur ska du göra så att hon slipper den?
– Det är det jag menar. Man får ompröva sig varje dag. Hon ska känna sig sedd och älskad. Och ha förtroende för att jag alltid finns där för henne. Det är lättare sagt än gjort. Jag litade inte på att mina föräldrar fanns för mig – jo, mamma var hemma med oss hela dagarna – men hon fanns inte där på ett själsligt plan. Hon fanns där, och ändå var jag otrygg.
– Tillit och trygghet. Det vill jag ge min dotter.

Hur var det att få en flicka, för dig som är man?
– Jättekul. Vi trodde att vi skulle få en son, men jag kan tycka att det skönt att det inte är en likadan som jag. Hon behöver inte bli som jag.

Vad gör ni för kulturella saker?
– Hon var på teater och såg ­babydrama när hon var väldigt ­liten. Vi går gärna till Stadsmuseet och tittar på det lilla mini-Stockholm som byggts upp där. Och på saker som flyger…

Vill du ha fler barn?
– Jag vet inte. Jag satte en gräns vid 50 år för mitt första barn, äldre ville jag inte vara. Jag vill ju ha ­energi kvar. Men nu sen jag blev pappa, tycker jag att det här med faderskap är ålderslöst. I pappa-gruppen var det män mellan 20 och 50 och jag kände mig inte ett dugg gammal.

NUVARANDE ”Klart jag saknar ihjäl mig när min dotter är hos sin mamma”
NÄSTA Nu kör vi!