”Jag har fått lära mig leva med skulden”, säger popstjärnan och singelpappan Christer ”Kicken” Lundqvist, 37, som träffar sina två pojkar så mycket han hinner – och längtar efter en egen kärnfamilj.

Det var en gång en liten spexig och sprallig kille som drömde om att bli trummis. Efter många års tjat fick han äntligen ett eget trumset. Men först var han tvungen att skriva kontrakt med sin mamma: Om han slutade spela skulle han bli skyldig henne en vit Porsche. Än så länge har han inte behövt köpa nån…

Och det blir nog ingen Porsche för Kickens mamma, för han sitter fortfarande och spelar trummor – nu mer än någonsin. För det har gått bra för Christer ”Kicken” Lundqvist och The Poodles. De slog igenom över en natt när de kom fyra i Melodifestivalen 2006 med låten ”Night of passion”. Två år senare brände de pyroteknik för en halv miljon kronor, tillsammans med E-type och ”Line of Fire”, där de slutade med andra chansen. Sen gjorde de Sveriges officiella OS-låt ”Raise the banner” i fjol. Okej, ingen större hit eftersom det inte direkt regnade medaljer över de svenska idrottarna.

Under hela våren har det bubblat rejält i skvallergrytan om en eventuell romans mellan Kicken och Carola. Är de ett par eller bara goda vänner? I maj blev Carolas telefon stulen och snart kablades pussbilder ut i Se & Hör med rubriker som ”Carola och Kicken förenas i en het kyss” och ”Carola och Kicken äter romantisk middag på restaurang”.

När jag träffar Kicken på en pastarestaurang på Östermalm i Stockholm frågar jag honom om de är ett par. ”Det vet man inte”, svarar Kicken. ”Carola är en toppentjej och vi gillar att umgås.” Punkt. Kicken sluter sig som en mussla. Vill inte prata om sitt eventuella kärleksliv.

Han är klädd i vit ”rockig” tröja med tryck, en tunn scarf runt halsen, jeans och sneakers. I öronen hänger silverringar. Han är mycket mindre än jag väntat mig, men utstrålningen är desto större! Hela han spritter av en ungdomlig, lite rastlös energi.
– Jag har alltid varit den där spralliga, framåt typen. Och ganska orädd och våghalsig får jag väl säga. Moppen var rejält trimmad och det var full gas när jag var ung. Man åkte och retade polisen och blev jagad av dem, det var kul!
– Men jag var rätt skötsam, tränade karate också. Och spelade förstås. Satte ihop band, repade och spelade på traktens skolor i Rimbo (ett litet samhälle strax söder om Uppsala).

När Kicken var 19 år träffade han en sex år äldre kvinna, ett par år senare väntade de barn.
– Det kom som en chock när jag fick veta att jag skulle bli pappa. Inte så att jag svimmade kanske men lite paralyserad blev man ju. Men sen gick det över till glädje och sen till oro, säger han.

Hur var du som väntande pappa?
– Jag var en ganska orolig blivande pappa, minns jag. Jag tror jag hade svårt att sätta mig in i en gravid kvinnas kropp – det var svårt sen när jag var över 30 också…
– Jag kommer ihåg att vi gick på en del föräldrakurser och en sån där rundvandring på Danderyd och kollade hur lustgas funkar. Jag var väl inte världens mognaste person men jag gjorde mitt bästa och försökte lära mig saker på vägen. Men när det var dags att åka in var jag rejält skärrad och körde som på liv och död.
– Jag hade målat upp en bild som inte alls stämde. Jag trodde vi skulle komma till en stor operationssal med doktorer och slangar överallt. Istället låg vi i ett rum helt ensamma och jag tänkte ”shit, har de glömt bort oss, eller vad är det frågan om?” Jag tyckte det var rätt otäckt.

Vad blev din roll under förlossningen?
– Jag masserade med en sån där massage- älg med tre ben, som man rullar över ryggen. Jaha, så jag rullade med den. Nej, men jag kände mig nog ganska hjälplös. Man kan ju inte göra så mycket konkret, mer än att stötta. Jag blev så där ”hallå, ska ni inte göra nånting, hon har ju ont?”.

Och sen hade du din son där framför dig, beskriv känslan!
– Det var oerhört stort. Men, jag minns att jag kände en märklig grej: Jag trodde det skulle kännas mer. Alltså ännu mer. Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig, att det skulle regna godis från himlen, eller… det är svårt att beskriva. Som pappa ligger man på nåt sätt nio månader efter och blir lite ställd när det sen finns ett barn framför en, att hälften av den här lilla människan kommer från mig.

Hur var den första tiden med en nyfödd?
– Jag gick in i en ”lära känna varandra-process” och känslorna blev starkare och starkare för varje dag som gick. Jag satt med Andreas och tittade på honom i timmar! Det är en sån mäktig känsla att sitta ensam med sitt lilla barn i famnen, bara sitta där och känna in det där magiska. I början känner man sig annars lite som en hjälpreda, jag sprang mest ut med bajspåsen och servade. Efter två månader började känslorna sätta fart på riktigt. Sen minns jag den där förtvivlan, när Andreas inte slutade gråta. När inget hjälpte, vad man än gjorde. Det var en grej som stressade mig.
– Sen blev Andreas väldigt sjuk, när han var fyra månader. Han fick svårt att andas och var riktigt dålig. Vi åkte in på sjukhuset och då var jag riktigt, riktigt rädd. Han hade fått RS-virus och fick ligga inne i två veckor.

Bodde ni med honom på sjukhuset då?
– Nej, det var hans mamma som bodde där för det var bara en förälder i taget som fick vara där och så ammade hon ju fortfarande. Jag åkte dit på kvällarna efter jobbet. Jag minns att man fick gå igenom en sån där sluss, för att han var så bakteriekänslig. Usch, det var hemskt!
– Sen blev han frisk, men det tog ett tag innan jag helt kunde slappna av.

Ni separerade när Andreas var runt ett år?
– Det var inte roligt, självklart kändes det som ett stort misslyckande. Men hon och jag befann oss i olika faser i livet, med olika mål och planer. Vi försökte, men det blev för många slitningar. Och man ska inte hänga ihop för barnets skull, det är min övertygelse. Ett barn måste få ha en mamma och pappa som är lyckliga ihop. Jag har fortfarande drömmen om en egen familj, den drömmen är större än nånting annat.

Hur funkade det rent praktiskt att vara separerade med ett litet barn?
– Vi bodde grannar de första åren, så det var ganska enkelt på så sätt. Den första tiden hade jag Andreas varannan helg. Om jag var ledig tog jag honom utanför det schemat också. När Andreas blev lite större blev det mer spontant – och det funkade bra faktiskt.
Kicken satsade mer och mer på musiken. Han började spela med Peter Jezewski från Boppers, och åkte runt och spelade. Så småningom flyttade han till Stockholm och musiken kom att ta alltmer utrymme.

Du måste ha saknat din son?
– Alltid. Man går omkring med ett ständigt dåligt samvete, vad man än gör. Jag har ju alltid drömt om att ha en egen familj där jag kommer hem och träffar barnen varje dag. Nu har det inte blivit så, tyvärr.
1998 träffade Kicken en ny kvinna och de var tillsammans i åtta år. När de gick skilda vägar visste de inte om att hon var gravid.

Hur reagerade du när hon berättade att hon väntade barn?
– Det var otroligt tufft och jag kände mig ännu mer ledsen och misslyckad. Inte för att hon väntade vårt barn, utan för att vi inte fick förhållandet att fungera. Jag vill självklart inte ha det ogjort, nu tänker jag ju att det är en välsignelse att få två friska barn. Men just då, när jag fick veta, var det jobbigt. Och sorgligt.

Så ni hade separerat och så skulle ni ha barn tillsammans, hur funkade det?
– Ja, hur funkade det? Läget var ju inget
vidare, milt sagt. Vi försökte lappa ihop förhållandet, men det funkade inte. Det var många faktorer som bidrog, men det är privat och inget jag vill gå in på.
Och bara några veckor innan barnet skulle födas blev du knivhuggen så illa att du nästan förlorade livet.
– Jag försökte stoppa ett slagsmål utanför en krog och fick en kniv i magen och levern skadades riktigt illa. Teddys mamma satt höggravid på Karolinska sjukhuset när de opererade mig ett helt dygn. Det var läskigt, då var jag nära att dö. Att jag lever är ett mirakel.

Hur var det att bli pappa igen efter tolv år?
– Den här gången var jag mycket lugnare och kände mig lite mer vuxen. I dag har jag väl ett knepigare leverne med tanke på mitt jobb, men jag har mer kvalitetstid när jag är med barnen.

Vad vill du vara för sorts pappa?

– En pappa med en trygg famn att krypa upp i när det stormar. Teddy är jättetrygg när han är med mig, jag känner det så tydligt. Att få ett barns förtroende är a och o. Även storkillen vet att jag finns där till hundra procent.

Vad är svårast med att vara tonårspappa?
– Med tonåringar är det ju en del regler, allt från att skjuta nyårsraketer till att trimma moppe. Jag toktrimmade ju själv min moppe – och minns den grymma känslan – och så sitter jag här och slår näven i bordet och säger ”nej du får inte trimma moppen, det är farligt”. Det här är svårt. Ibland stoppar man huvudet lite i sanden, måste jag erkänna.

Blommor och bin-snack?
– Måste vi prata om det?
(Kicken skruvar besvärat på sig).
– Jag har gjort några taffliga försök. Man får ta det i tid, så man känner att man har övertaget. Sen flinar de bara åt en, när man sitter där och stammar!

Och det svåraste som småbarnspappa?
– Med Teddy måste jag ständigt vara på min vakt, kan inte släppa en sekund. Om vi är i en stor lekpark och jag ska skriva ett sms – håller jag inte honom i handen så är han borta på två sekunder.

Är du lite hönspappa?
– Absolut! Jag ser faror överallt. Hjärtat höll på att stanna när Andreas började åka cross, när han var nio. Och sen har man ju själv levt rätt, hm, vilt ibland.
(Som att köra sin första motorcykel in i en bil och sabba knäet eller försöka sig på avancerade piruetthopp det första man gör i ”Stjärnor på is”, bara som exempel.)
– Teddy vill jag ha i samma rum, så jag har koll på att han inte klättrar och gör sig illa.

Pappor som har sina barn bara ibland riskerar ju att bli lite av lekpappor, är det så?
– Det blir väldigt mycket tjo och tjim när jag har barnen. Och ja, jag är en lekpappa. Jag tycker det alltid finns tillfälle till lek. Men skuldkänslorna och sorgen gör ju sitt också.
I alla fall när Andreas var liten så köpte jag ”dåligt samvetespresenter” till honom. Jag tog med honom till leksaksaffären och han fick välja precis vad han ville. Så det är dubbelt…

Vad har Andreas och Teddy för kontakt?
– De har bra kontakt, trots ålderskillnaden. Vi försöker ses så ofta det går, 2–3 gånger i månaden, och då har de jättekul ihop. Andreas bor ju i Rimbo och vi i stan, så det blir inte att vi ses så ofta som jag önskade.

Är det inte tungt när du lämnar barnen?
– Jo, särskilt om jag har haft dem en längre period, en hel vecka till exempel. Då är det helt vidrigt när det är dags att säga hejdå. Då förstår jag hur mycket det är man missar av deras utveckling. Och åren, de går…

Men Teddy har du varje vecka?
– Två dagar i veckan. Den första dagen när jag hämtar honom vill jag åka hem, göra middag och vagga in honom hos pappa.
– Det ska kännas tryggt och mysigt och sen vill jag pejla av vad som hänt, hur det varit på dagis och så. Jag vill titta lite bakom, känna av hur han känner på insidan. Ta mig den tiden, istället för att bara rusa runt och göra grejer. Sen går vi till lekparkerna, det bästa Teddy vet.

Får ni vara ifred då, med tanke på att alla ungar verkar älska Poodles?
– Ibland blir det lite puligt, när det kommer ett helt koppel med barn och vill ha autografer. Samtidigt som man vill vara snäll mot alla barn, så är det inte roligt för Teddy att stå där och vänta, han vill ju ha sin pappa för sig själv. Men oftast förstår barnen när man förklarar att vi vill gunga lite själva.

Vad är det viktigaste du vill förmedla till dina barn?
– Det allra viktigaste är att de vet att pappa är närvarande trots att jag inte är där fysiskt. Och att jag engagerar mig i dem. Att de är oerhört älskade. Jag vill också visa dem att mamma och pappa är överens. Barnen ska aldrig, under några omständigheter, behöva ta ställning i nånting som rör de vuxnas relation.

Är du rädd för att bli bortglömd om du är ifrån Teddy?
– Absolut! Men det får man se till att man inte blir. Det är därför det är så viktigt, att
redan från början finnas med och lägga grunden. Blir man bortglömd har man ju gjort nånting fel, anser jag.
– I höst åker vi på Europaturné, ur pappasynpunkt är det riktigt jobbigt. Som mest kan vi bli borta i sex veckor i sträck. För Teddy är det en väldigt lång tid, så när jag kommer hem har jag tappat några pinnhål.
– Då gäller det att backa lite och ta sig den tiden det tar. Då är det viktigare än nånsin att vi får vara för oss själva, för att bygga upp kontakten. Då är det viktigt med extra, extra mycket kärlek och närhet, säger Kicken.

 

NUVARANDE Kicken i The Poodles: ”Kärnfamiljen är min största dröm”
NÄSTA Lotta Gray: ”Jag är livrädd att Lennox ska glömma mig”