Zanzibar brukar beskrivas som paradiset på jorden. Men bara ett stenkast från lyxhotellen finns svälten. Följ med mama och Unicef till verkligheten turisterna aldrig ser.

Tanzania och barnen

  • Här bor 46,7 miljoner invånare varav 23,6 miljoner är under 18 år. På, den delvis självstýrande, ön Zanzibar bor cirka 1,3 miljoner människor.
  • Det är ett av världens fattigaste länder, 34 procent lever under fattigdomsgränsen.
  • 23 procent är analfabeter.
  • 81 av 1 000 barn dör före fem års ålder, och varje dag dör 130 barn 
i Tanzania i sjukdomar de skulle ha överlevt om de inte varit undernärda. 4,8 procent är akut undernärda (på Zanzibar 12,5 procent).
  • Mödradödligheten är 454 kvinnor av 100 000.
  • 45,8 procent saknar tillgång till rent vatten.
  • 5,7 procent har hiv (15–49 år).
  • 42 procent av barnen under fem år i Tanzania lider av ”stunting”, vilket betyder ”kortväxt för sin ålder”. Det innebär mer än tre miljoner barn. Stunting får långtgående konsekvenser för enskilda individer och samhället i stort.

Så kan du hjälpa!

Gå in på mama.nu/unicef och bli världsförälder. Då ger du minst 100 kronor i månaden via autogiro. Som Världsför­älder hjälper du till vid både katastrofer och med det mest grundläggande under barnens uppväxt, som rent vatten, vaccin och skola.

Turister strosar i vattenbrynet. Sanden är overkligt vit. Förmodligen städas stranden flera gånger per dag. För Diamonds La Gemma dell’Est är ett riktigt lyxhotell som de flesta bara kan drömma om. Här kostar en natt från 5 600 kronor (där vi förstås inte bodde).

Bara en kilometer därifrån står ett litet hus byggt av korall. Här bor 40-åriga Zakia Shea med fem av sina sex barn i två rum. Hon försörjer sig på att tillverka korgar som hon säljer. En gång i månaden skickar hennes make mellan 150–250 kronor till henne, men det räcker sällan.

Han är inte hemma så ofta. Han har nämligen två fruar till och ytterligare 12 barn, på en annan ö fyra timmar därifrån.

Livet i det lilla korallhuset är hårt. Zakia är tacksam över att den äldste sonen som är 20 år ibland kan bidra med lite pengar. Han är snickare som sin far.

Vi sitter i dunklet inne i det ena rummet. Solens heta strålar når inte hit och det är någon grad svalare än utomhus. Den yngsta dottern, Wasika, åtta månader, slumrar i sin mammas knä. Det är på grund av henne vi är här. Hon är ett av spädbarnen i Nungwi-distriktet som får hjälp mot undernäring.

Wasika var liten redan vid födseln och hade sedan svårt att öka i vikt. När hon var några veckor vägde hon ynka 2,7 kilo. Hon hade ständig feber, grät när hon var vaken och ville inte äta. Zakia berättar hur hon försökte amma henne och när det inte gick gav henne brödbitar doppade i te. Men inget hjälpte. Wasika blev bara slöare och slöare.
– Mina andra barn blev också ledsna för Wasika var så dålig och grät nätterna igenom, berättar Zakia.

Hon gjorde som många mödrar på Zanzibar gjort före henne, tog sin dotter till den lokala häxdoktorn. Zakia var nämligen övertygad om att Wasika var utsatt för en förbannelse. Allt tydde ju på det: ständig feber, mycket gråt och så det tydligaste tecknet av alla – hennes små nävar var ständigt knutna.

Vad Zakia inte visste då var att ständigt knutna små bebishänder är ett tecken på undernäring.

Häxdoktorn badade Wasika i kvampa – en sorts bark som man kokar – men det hjälpte förstås inte. Till slut tog Zakia henne till vårdcentralen och där fick hon beskedet: dottern led av undernäring och behövde akut hjälp.

I dag, flera månader senare, mår Wasika mycket bättre. Hon har gått upp i vikt, har energi och när hon efter en stund vaknar ger hon oss ett svagt leende. Hon måste fortfarande gå på kontroll varannan vecka på vårdcentralen. Hennes vikt och längd kontrolleras noga och varje gång får hon äta en påse jordnötskräm som är särskilt framtagen för att hjälpa undernärda barn att snabbt gå upp i vikt (du kan hjälpa genom att köpa dem i Unicefs gåvoshop, 60 påsar för 178 kr, så ges det till behövande barn).

Wasika är ett av sex barn som nu är inskrivna i distriktets program för undernärda barn. Från början var det 17 barn, men elva har utvecklats så bra att de skrivits ut.

Brenda Muwaga, som är hälsoexpert hos Unicef i Tanzania, skakar på huvudet när hon hör siffran 17. Enligt Unicefs egna beräkningar borde det vara minst 70 barn under två år som lider av akut undernäring i det här området av Zanizbar.
– Det är inte alltid de identifieras. Föräldrarna tror inte att det är något fel på barnen, förklarar hon.
– Många barn är små och tunna här. Det ses som något normalt. Liksom det ses som något normalt att barn ofta har feber och är hängiga. Man är helt enkelt inte van vid energiska och friska barn.

Det blir tydligt när vi hälsar på hemma hos nästa familj. Pili Haji är 24 år och har fem barn. Ett tvillingpar på sex år, en liten treårig pojke och så de sex månader gamla tvillingarna Adam och Hawa. Båda är mycket små, men Adam ser ut att vara nyfödd i jämförelse med sin syster. Han gör inte mycket väsen av sig där han ligger i mormor Mariam Alis famn. Jag försöker få kontakt med honom, men hans blick fäster inte. Han verkar i det närmaste apatisk. Jag kan inte låta bli att tänka på hur min egen son frustrerad stod och gungade, redo att börja krypa, när han var lika gammal.

De senaste månaderna har familjen åkt in och ut på sjukhuset. Ibland har de bara hunnit vara hemma några dagar innan febern stigit för mycket och de har fått åka in igen. Nu senast fick de stanna i åtta dagar. Jag frågar varför, men Pili skakar bara på huvudet. Hon vet inte. Hon tror att det beror på febern. Malaria, kanske?

En av de lokala hälsoarbetarna tar fram mätbandet och mäter Adams överarm. Ett normalstort barn hamnar på grönt, vid gult finns en risk för undernäring. Adams lilla späda arm ligger solklart på rött. Det är ingen tvekan om att han är kraftigt undernärd.

Vi får titta i tvillingarnas hälsokort och ser att Adam vägdes för några dagar sedan på sjukhuset: 4,5 kilo. Som sexmånaders bebis borde han väga åtminstone sex kilo.

mamas chefredaktör Rebecka Edgren Aldén och fotografen Melker Dahlstrand med Unicef i Tanzania.

Jacqueline Namfua, kommunikationschef för Unicef i Tanzania, blir märkbart upprörd. Mina frågor får vänta.
– Vad sa de till dig på sjukhuset, frågar hon mamma Pili.
– Inget. De bara tvingade oss att stanna, svarar hon motvilligt.

Jacqueline Namfua suckar och ställer fler frågor på swahili. Efter en lång ordväxling vänder hon sig till mig.
– På sjukhuset berättade de att barnen var undernärda, men ingen förklarade för mamman vad det betydde. I över en vecka låg hon på sjukhuset med sina bebisar och ingen förklarade för henne varför. Ingen berättade heller hur hon ska mata sina bebisar för att de ska få i sig tillräckligt. Därför händer ju inget och de får åka fram och tillbaka till sjukhuset.

På plats inför mina ögon får mamman och mormodern en lång föreläsning om undernäring och vad det innebär och även tips på vad för slags mat de ska laga och om vikten av att bebisarna helammas.

Pili protesterar, hon säger att det är för tungt att helamma två barn. Den lokala hälsoarbetaren förklarar att det beror på att hon inte äter tillräckligt bra. Om inte hon får i sig rätt näring kan hon aldrig ge sina tvillingar det de behöver.

Pili ser ledsen ut. Jag frågar henne hur det känns att få veta att hennes barn är svårt undernärda. Pili tittar ner och vill inte svara. Hennes mamma svarar i stället:
– Självklart är det svårt att höra det. Alla vill ju ha friska och starka barn, säger hon.

Undernäring bland barn är ett stort problem i Tanzania. Varken mammorna eller barnen får i sig rätt mat eller tillräckligt med mat. Ett tydligt tecken på det är att få barn helammas så länge som de borde. På Zanzibar bara i snitt två veckor. Ofta för att mammorna snabbt måste ut på fälten igen för att försörja familjen, eller som i Pilis fall – de får inte i sig rätt näring för att producera tillräckligt med mjölk. I stället får barnen ett slags utspädd gröt. Rent vatten är en ständig brist, och ofta får barnen därför svåra sjukdomar som diarréer (i de här delarna av världen kan diarréer vara dödliga för små barn, på Zanzibar faktiskt den andra mest vanliga dödsorsaken bland barn under fem år).

Det är egentligen inte brist på mat i landet, utan kunskap. Man talar om begreppet ”stunting” – som lite missvisande betyder kortväxt på svenska. För det handlar inte bara om att barnen är korta. Kortväxtheten är ett tecken på långvarig undernäring som gjort att barnen inte bara stannar i växten, deras hjärnor och andra organ har också slutat utvecklas. Därför dras de med fler sjukdomar än normalt. Problem med luftrören är till exempel ett stort problem bland barn med kortväxthet. När hjärnorna inte heller utvecklas som de ska beräknas deras IQ hamna 10–15 steg under barn som inte drabbats av undernäring. De får svårare att tillgodogöra sig skolan och hoppar oftare av. De hamnar helt enkelt efter redan från början. Och får aldrig en möjlighet att komma i kapp.

Unicef har kartlagt andelen barn med kortväxthet, 42 procent bara i Tanzania, och vilka mänskliga och ekonomiska effekter det har på samhället. Sämre utbildning, leder till svårigheter att få och behålla jobb. De dras hela livet med fler sjukdomar och dör i förtid. Enorma kostnader både i mänskligt lidande och pengar för ett redan fattigt land.

Vuxna med kortväxthet får i sin tur barn som också blir kortväxta. Fattigdom och vanor ärvs från generation till generation. Och så fortgår den onda cirkeln. 42 procent betyder att nästan vartannat barn i Tanzania inte får möjlighet att växa upp och utvecklas efter sin egen genetiska potential.

Kortväxthet är en tyst och utdragen katastrof som inte gör sig lika bra på stora galor på tv som akut svält. Men är minst lika förödande tragisk och viktig att förhindra. Särskilt som det lätt försvinner in i förnekelse. Både där och här hemma: ”Men de är ju mindre och kortare i de där länderna.”

Lilla Adam måste få hjälp snarast. Studier har nämligen visat att hjälpen måste sättas in före två års ålder. Sedan är det för sent. Det är under de första två levnadsåren som kroppen och hjärnan utvecklas som mest.
Adam har redan levt sex månader med grav undernäring, något som kommer att påverka hela hans framtida liv – om han överlever.

Nu är det upp till hans mamma, mormor och de Unicefutbildade lokala hälsoarbetarna på vårdcentralen att hjälpa honom. Och förstås vi i den rika världen. Utan vårt bidrag är han, Wasika – och tre miljoner andra barn i Tanzania – förlorade.