Jonas Klinteberg, 32, var kriminell och höll på att knarka ihjäl sig – men drömmen om att bilda familj höll honom vid liv. Han lyckades lägga ner drogerna och blev ensamstående pappa. Nu börjar han om ännu en gång med Theodore, 3, flickvännen Tove, 25, och ny bebis. ”Jag är oerhört tacksam för det liv jag har i dag”, säger Jonas.

Jonas Klinteberg

Ålder: 32.

Familj: Fästmön Tove Rappling, 25, sonen Theodore, 3, och en nyfödd bebis.

Bor: I lägenhet i Linköping.

Gör: Jobbar som kock i ett skolkök.

Ute strålar solen och himlen är alldeles klarblå. I en ljus fyrarumslägenhet i Linköping råder förväntansfull och harmonisk stämning. I hallen står en sprillans ny barnvagn parkerad och i sovrummet står spjälsängen hopskruvad och klar. Om ett par dagar ska målaren komma och tapetsera
i sovrum, vardagsrum och kök. Jonas Klinte­berg, 32, Tove Rappling, 25, och treårige Theodore står väl rustade och förberedda inför tillökningen i familjen. Höggravida Tove bär in ett fat med bullar i vardagsrummet och vi slår oss ned i den stora soffgruppen.
– Man är nyfiken på vad det blir för kön, säger Jonas och häller upp kaffe i kopparna på bordet.

Han tycker det känns bra att Theodore och det kommande barnet inte kommer vara allt för långt ifrån varandra i ålder.
– De kommer att kunna leka med varandra och ha kul, och så blir det en extra trygghet när de kan gå på samma förskola.

Familjen flyttade under vintern från Stock­holm till Linköping. Jonas har fått en fast anställning som kock och Tove är föräldra­ledig inför förlossningen. Det Jonas drömde om när livet var som svartast för ett par år sedan har blivit verklighet.
– Jag tänker varje dag på hur lyckligt lottad jag är med min fina familj och mitt fasta jobb. Jag har så mycket att vara rädd om nu och jag är oerhört tacksam för det liv jag har i dag, säger han.

I de tidiga tonåren började Jonas missbruka hasch och marijuana. Till synes oskyldiga ungdomsbus blev med åren tyngre kriminalitet för att försörja ett allt djupare drogmissbruk. Under ett par år sålde han narkotika och begick stölder på heltid.
– Någonstans visste jag att jag gjorde fel, men jag rättfärdigade kriminaliteten med att jag var fattig, hade dålig lön och så vidare. Jag tänkte aldrig att det var drogernas fel, utan skyllde alltid på något annat.

Missbruket eskalerade efter att Jonas på bara några månader förlorat flera närstående personer. En dag när han hälsade på hemma hos sin pappa ramlade denne plötsligt ihop, och liggandes på golvet i Jonas famn dog han i sviterna av en hjärtinfarkt. Två av hans bästa kompisar avled sedan med bara någon månads mellanrum. Jonas hamnade i en tung depres­sion som förvärrade hans narkotikamissbruk och han blev bostadslös. Han var varken rädd för att dö eller motiverad att kämpa för sitt liv. Men när han en dag blev gripen och häktad för en rad stölder han begått, började vändningen. Jonas kände att han hade två val: att antingen fortsätta med sitt gamla liv med missbruket, vilket var lika med långsamt självmord, eller ta kampen mot drogerna och börja på en ny kula i livet.
– I häktet satte jag mig ner vid ett bord med ett papper och en penna. Jag punktade upp plus och minus. Vad som var värt att leva för och vad som inte var det.

Jonas Klinteberg med fästmön Tove Rappling, 25, och sonen Theodore, 3.

Minuskontot handlade om ensamheten efter att pappan och de bästa vännerna dött. All ångest för allt han ställt till med, människor han skadat på olika sätt. På plussidan stod det ”mamma, bror och framtidsplaner”. Framtidsdrömmarna handlade om att leva ett drogfritt liv, skaffa ett jobb, träffa en tjej och bilda familj.
– Jag kom fram till att jag ville leva och då började jag kämpa, säger han.

Ett par dagar efter att han tagit sitt livsavgörande beslut träffade han en annan fånge i häktets sällskapsrum.
– Killen drog något skämt och jag skrattade högt. Då slog det mig att jag inte skrattat på flera månader. Jag tänkte att om jag bara kommer att skratta en gång till i hela mitt liv, så är det värt att kämpa för att få uppleva.

Under sin tvååriga fängelsevistelse genomgick han en drogbehandling och blev drogfri. När Jonas kom ut från fängelset fick han en praktikplats som kock och träffade en tjej som efter ett par månader blev gravid. Att
bli pappa betydde mycket för att Jonas skulle fortsätta kämpa med sin drogfrihet.
 – Jag älskar mitt barn och jag har tänkt att eftersom mina egna föräldrar inte knarkat och betett sig illa mot mig, varför skulle jag då göra det?

Jonas minns tiden inför att Theodore skulle födas som väldigt nervös. Han oroade sig för eventuella sjukdomar och skador. Sonen föddes i vecka 35 och var, som man brukar säga, ett ”trött barn”, som fick ligga på neonatalavdelningen i ett par veckor med slangar i näsa och armar. Det var först efter två veckor, när bebisen piggnat till och vuxit till sig, som han kunde tillåta sig att slappna av och släppa fram all glädje.
– Jag var väldigt lycklig, han var ett så efterlängtat barn, säger Jonas och tittar leende mot lille Theodore som busar med hunden Eragon på golvet.

Jonas och Theodores mamma gjorde slut när han var sex månader. Mamman flyttade från Stockholm och de bestämde att Jonas skulle bli ensam vårdnadshavare.
– Visst var det tufft att vara ensamstående, men samtidigt underbart, säger Jonas.
– Jag ville ju ha mitt barn hos mig. Jag var jättelycklig när allt äntligen började falla på plats, jag fick fast jobb och Theodore fick dagisplats precis bredvid jobbet. Samtidigt så saknade jag en livspartner.

När Theodore var ett år träffades Jonas och Tove för första gången.
– Jonas kom in på Pressbyrån där jag arbetade och köpte kaffe varje morgon innan han skulle till jobbet. Vi började snacka och jag tyckte han verkade vara snäll, berättar Tove.

De började dejta och efter ett halvår flyttade de ihop. Tove brydde sig inte om Jonas kriminella bakgrund, utan funderade mer kring åldersskillnaden och det faktum att Jonas hade ett barn.

I dag har Jonas förlikat sig med sitt förflutna.
– Jag var aldrig någon våldsbrottsling, men jag har ju skadat folk genom att sälja narkotika och stjäla. Mamma är stolt över mig i dag och det känns jätteskönt.

Hur tror du att livet sett ut i dag om du fortsatt att missbruka och begå brott?
– För det första hade jag ju inte suttit här med min familj. Jag hade mått väldigt dåligt i mitt missbruk och haft en fruktansvärd skuld för att jag sumpat mitt barn. Jag hade inte heller haft någon relation med Tove.

Han ser fram emot de tio föräldralediga dagarna efter förlossningen. Den här gången är han inte speciellt nervös utan mest förväntansfull. Tove däremot är jättenervös, men säger att förväntningarna och längtan är större än oron.

På sina gemensamma stunder går familjen gärna långpromenader eller åker till badhuset.
– Theodore älskar att laga mat, så det är något vi gör hela gänget, berättar Tove med Theodore i famnen och hunden hoppandes kring benen.

Efter föräldraledigheten funderar hon på att utbilda sig till
undersköterska. Både Jonas och Tove drömmer om att i framtiden kunna bo i ett hus med tomt där barnen och hunden kan springa omkring.
– Vi har även planer på att bli kontaktfamilj och hjälpa barn och ungdomar som på olika sätt har det svårt, säger Jonas.
– Eftersom jag själv fått en andra chans i livet vill jag vara med och se till att andra också kan få det.

NUVARANDE Jonas, 32: ”Min son räddade mig från knarket”
NÄSTA Mamma vid 20, 30 eller 40?