Jag har blivit en rynkig, gråhårig mamma med dålig syn

mamas Matilda Andersson, 31, om att småbarnsåren får en att åldras gånger tio – och det tragiska i att försöka streta emot.

Jag har två horisontella veck som löper över hela pannan. Det undre aningen längre än de övre. Båda är djupast på mitten, precis rakt ovanför näsan. Om jag sveper lätt med fingertopparna från hårfästet och nedåt känner jag direkt när rynkorna tar vid. Jag minns inte exakt när de kom, bara att de blir tydligare för var dag.

Jag behövde inte glasögon när jag tog körkort för drygt 13 år sedan. Idag vågar jag inte köra en meter utan. Egentligen skulle jag behöva bära dem hela tiden för att inte uppfattas som ignorant och ouppmärksam – jag känner inte igen mina egna kollegor på två meters avstånd. Mitt enda nyårslöfte 2018 är att skaffa linser, men ändå gör jag det inte. Har försökt intala mig själv att synen går att träna upp igen, som en patetisk förnekelse över att min yngre syn ännu inte övergett mig.

Mina första gråa strån hittade min frisör i höstas. Hårstråna som inte bara är av en annan färg, utan även av helt annan karaktär. Och efter att jag fått det första kom resten i samma takt som maskrosor, och jag har inte haft tid att rensa.

Jag har trott att det här åldrandet varit i samband med att jag gått från 20 någonting till 30 någonting. Att både utseendets förändring och ångesten över den faktiska tiden är en ständigt pågående 30-årskris. Varit helt fokuserad på åldern och inte sett den andra bidragande faktorn till detta accelererande åldrande: småbarnsåren. Till och med synen försämrades drastiskt i samband med min första graviditet.

Folk säger generellt att de inte har något emot att åldras. Att vi blir både vackrare och klokare med åren. Jag vill känna likadant. Vill fokusera på fördelarna som i bättre självkänsla, större trygghet, mer pondus. På det härliga med en framtid med lite större barn. Men kan inte slå bort tankarna på att för varje dag som går kortas framtiden med lika lång tid. Så jag fortsätter att streta emot.

Utåt sett en vuxen livsstil, i huvudet dagdrömmar om att få pausa och åka tillbaka. Inte så att jag drömmer om ett liv som konstant 16-åring, vill bara inte att det ska snurra så fort alltihop. Försöker radera rynkan i pannan och skämtar om Botox och andra substanser som går att spruta in. Trots att jag i grunden är av övertygelsen att skönhetsingrepp inte är annat än fulspel på människors dåliga självkänsla och att ingen borde känna behovet av att skära i friska kroppar.

Läs även denna krönika: Dödsångesten föddes samma dag som jag blev mamma

Åldersnojan spretar åt alla håll – från det ytliga till rädslan för döden. Paniken över att tiden går för fort och att varken jag eller kroppen hinner med. Vill göra så mycket men har bara ett liv och snart är det redan halvtid.

Men jag inser ju att det är lönlöst att streta emot. Ryggen mår sämre nu efter fem år av snett bärande på olika barn, av sparkar mitt i natten. Hyn påverkas av mindre sömn och synen kommer inte gå att träna upp.

Så jag ska skärpa till mig: Boka tid hos optikern, försöka göra några rygglyft (heter det så?!) framför tv:n och sluta mäta mönsterdjup i pannan. Att streta bakåt leder ju sällan någonstans så nu ska jag börja räkna fördelar istället för nackdelar. Plus, det är ju ändå kul för kidsen att mamma har en rallybana i pannan, blir ju mer gupp för småbilarna då.

NUVARANDE Jag har blivit en rynkig, gråhårig mamma med dålig syn
NÄSTA Halsfluss hos barn – smitta, symptom och behandling