Böcker till blivande mammor påminner lite om kärlekslitteraturens "så levde de lyckliga i alla sina dar..." Därför har mamas grundare Carina Nunstedt skrivit boken "12 steg till ett skönare mammaliv"
- Själv var jag i mammahelvetet och vände, berättar  hon.

CARINA NUNSTEDT
Ålder: 38.
Familj: Maken Anders, musikskribent på Expressen, Wilmer, 6, och Oscar, 3.
Bor: Hyreslägenhet på Kungsholmen i Stockholm.
Gör: Har skrivit boken ”12 steg till ett skönare mammaliv – en mammas överlevnadsguide” (Prisma), är tidningen mamas grundare och första chefredaktör, och nu chefredaktör för inredningstidningen Family Living.

Varsågoda, ett smakprov ur ”12 steg till ett skönare mammaliv”.

av Kim Wadström foto Eric Josjö styling Jennifer Jansch hår och makeup Jessica Johansson/Mikas

”När vår första efterlängtade bebis, Wilmer, kom var jag i sjunde himlen. När vår andra bebis Oscar anlände två och ett halvt år senare, var jag i mammahelvetet och vände, med kolik, mjölkstockning och ett livspussel som inte gick ihop en endaste dag.”

Så beskriver Carina Nunstedt (mamas grundare och chefredaktör för Family Living), sina första mammaår. Nu har hon skrivit överlevnadsguiden ”12 steg till ett skönare mammaliv” för alla som snart kommer att befinna sig mitt i det som Carina beskriver som ”att leva i ett dårhus”. (Nu kan alla mama-läsare köpa Carinas bok till halva priset! Läs mer om det här.)

Men vänta nu, kanske du tänker. Carina Nunstedt? Vad har hon att berätta för andra om hur det är att aldrig räcka till? Hon som på långa, snygga ben glider in på glamour­fester och fyrar av ett stort leende som ­signalerar: ”Jag får livspusslet med barn och karriär att gå ihop, man kan få allt, titta på mig!”

Själv konstaterar hon att hennes mammaliv skiljer sig föga från andras (och att de enda glamourfester hon hinner gå på är när tidningen mama utser Årets mama).
– Jag är ju mitt uppe i livspusslet precis som alla andra och får dåligt samvete och bryter ihop ganska ofta.

Kanske är det så att vi så gärna vill tro att det går att få allt, bara vi anstränger oss lite till, att vi missar de svarta ringarna under ögonen på ännu en medsyster som aldrig får sova en hel natt. För sanningen är att även Carina Nunstedt har varit snubblande nära ”gå in i väggen-läge”. I boken beskriver hon hur det var att inom ett halvår föda en bebis med kolik som aldrig sov längre än 20 minuter åt gången, och leda en ny tidning (Carina började arbeta halvtid ­efter två månaders mammaledighet då mama var drygt ett år gammal):
– När jag tittar på videofilmer från den ­tiden och hör hur Oscar skriker, börjar jag bara gråta. Annars minns jag knappt den värsta skrikfasen med Oscar. Det är kanske också en överlevnadsinstinkt.

I efterhand har hon ångrat att hon inte tog det lugnare och ”bara kröp ner under täcket med Oscar när det var som värst”. Men när de roliga jobben kommer är det inte så lätt att säga nej, menar Carina. Man förstår att hon också har fått kritik av andra som inte gjort samma val. Andra mammor, ”för pappor kan nog mer känna igen sig”.
– Det är konstigt, vi skryter ju gärna om vår svenska jämställdhet, men det är fort­farande tabu för en mamma att prioritera jobbet och sig själv. Pappor däremot får en klapp på axeln bara de är pappalediga en endaste dag.

Just då upplevde hon att hon faktiskt inte hade något annat val än att jobba på, ”det var bara att ta en dag i taget. Och en dag till”. En dag-för-dag-erfarenhet som hon nu använder sig av i sin överlevnadsguide. I boken varvas verkliga berättelser om skrik efter smärtlindring, sömnbrist, stress på jobbet, med ”mammapepp” som att ”skaffa barn med rätt man om du kan” och skaffa dig en överlev-första-året-strategi – och även ­glamour och citat från kändismammor som Emma Wiklund och Tilde de Paula.
– Målet är att läsarna ska känna sig peppade, ”Gud vad skönt, de har det också jättejobbigt” – att ingen får ihop det jämt.

Boken är tänkt att fungera som en tolvstegsguide, men det är ingen snabbkur, mer en livspusselbok om hur man gör mammalivet lite lättare och får ekvationen barn-jobb-man-vänner-egentid att gå ihop aningens bättre.
– Huvudbudskapet är att ”det kommer att gå bra om ni utgår från er egen livssituation och inte tittar för mycket på hur andra har det”.

”Jag minns knappt den värsta skrikfasen med Oscar, det är nästan helt tomt…”.

När bokförlaget Prisma föreslog att hon skulle skriva ”en modernare mammabok”, tackade hon ja direkt. Precis som när hon fick idén till tidningen mama under sin första mammaledighet, tyckte hon att det saknades en bok som inte bara handlade om barnen utan också om vad som händer med oss mammor. Att böcker som vänder sig till blivande mammor påminner litet om kärlekslitteraturens ”och så levde de lyckliga i alla sina dar…”.
– De berättar mest om hur det är att vara gravid i nio månader och föda. Men, med undantag från Martina Haags briljanta krönikeböcker, handlar ingen om allt som händer efter­åt. Det här är en livspusselbok.

Man kan undra hur hon egentligen fick tid att skriva en bok. Det fick bli en timme på ett fik här, några sena kvällar där, och så tokskriva på ett litet lyxigt slottshotell (mamas läsare minns kanske att Carina blev galen i hotell, som verklighetsflykt under småbarnsåren). Men inplanerade fyra veckor krympte till två.
– Varför? Ja, du vet hur det är, det kommer barn och annat viktigt emellan, ler Carina och berättar hur hennes tidigare mentor, Torbjörn Larsson, chefredaktör på Dagens Nyheter, ringde henne på hotellet och sa strängt: ”Carina, man skriver inte en bok på två veckor”.

Till sin hjälp i boken har hon också fyra andra mammor. Bland annat sin egen mamma, Hélène, familjens livräddare som var sjätte vecka kommer upp från hemmet i Småland till familjen Nunstedt i Stockholm för att ta hand om barnbarnen (”först tyckte jag det var stressande, men sedan insåg jag att jag har världens tur”). I ett dråpligt kapitel om hur det var att vara mamma förr, beskriver Hélène Svenberg hur det gick till när Carina föddes. Hur barnmorskan barskt hutade: ”Fru Svenberg, att föda barn är inte som att köpa en liten bebis på EPA” då hon bad om smärtlinding.

Carina har även intervjuat tre av sina vänner, hennes ”mammakompisar”, om deras erfarenheter. Lotta, som brände ut sig och lärde sig säga nej, Ann som sade upp sig och startade eget klädmärke under mammaledigheten, och Lena, säljare och ensamstående mamma till tre barn med två olika pappor.
– Det är en bok om olika sorters mammor, mina mammakompisar har olika bakgrund och vardagsliv. Där finns både gifta och ensamstående med varierande lösningar på livspusslet. Förhoppningsvis kan de flesta identifiera sig med någon av oss, säger Carina.

Det är viktigt, tycker hon, att få känna igen sig och slippa känna sig misslyckad. Men Carina menar att det också finns en baksida av jämförelsebehovet: När viljan att spegla sig i andra förvandlas till fördömande av dem som inte gör samma val som man själv samtidigt som man framhäver vilken god mor man är.
– Enligt Rädda Barnens mammaindex är svenska mammor bäst i världen. Ändå är vi så osäkra och jämför oss med varandra hela tiden; ”Jaha, hämtar du på dagis kvart över tre? Själv hämtar jag en kvart tidigare.” Vi dömer varandra med små, små subtila ord.

”Att bli väckt två-tre gånger per natt är normalläge sen barnen föddes.”

Carina vill att boken ska fungera som en skön motvikt, vara tillåtande och generös.
– Jag vill visa att det finns fler rätt än fel sätt att vara mamma, framför allt att det inte bara finns ett enda rätt sätt. Jag tycker att vi borde vara mer generösa mot både oss själva och varandra. Vi ska inte vara så hårda i ­betygsättningen, det räcker fint med att vara ”good enough” som mamma.

Men är det inte konstigt att vi har tid att jämföra oss med varandra när den största bristen i familjer är bristen på tid?
– Ja, det kan man fråga sig. Men jag tror att det beror på att vi är så osäkra i vår mammaroll och att vi fortfarande kämpar med myten om den goda modern som sätter barnen före sig själv i alla lägen.

Ett helt kapitel ägnar hon åt Den Goda Modern och hur man gör sig med av med henne och hennes ständiga följeslagare; det dåliga mammasamvetet. Själv har hon varit mest skuldtyngd över att hon arbetade när tvåan Oscar skrek och ettan Wilmer trotsade. Samtidigt vet hon med förnuftet att hon inte kunde göra annorlunda, för då hade hon fått välja bort sitt arbete och sina jobbdrömmar ”och kanske blivit bitter för det”.

Vad handlar dina mammanojjor om i dag?
– Jag är mamman som sist av alla mammor ser lappen om att vi ska baka bullar till dagis. Då skriver jag upp att jag ska baka 20 bullar. Men det finns alltid någon annan mamma som bakar 80 bullar…
– Men mest dåligt samvete har jag över att det är så stressigt i vardagen att jag måste stressa på barnen. Och mitt dåliga humör, jag har kort stubin. På Anders märks det inte när det är jobbigt hemma. Han är överhuvudtaget smidigare, medan jag gärna vill sätta ner foten inför barnen och hålla på regler.
Maken Anders tar stor plats i Carinas bok. Man förstår att han också spelar huvudrollen i hennes liv som hennes allra bäste vän och stora kärlek.

Ni verkar fungera som ett riktigt team?
– Ja, det är hela förklaringen till att vi klarat oss igenom de senaste åren. Mitt bästa överlevnadstips är att gifta sig med rätt man. Man planerar inte vem man ska bli kär i, men kanske borde vi bli lite mer medvetna och syna en man lite i sömmarna innan vi skaffar barn. Om det går. Barn kommer ju när de kommer.

Carina och Anders delade livsprojektet bilda familj. De kämpade ihop för att bli gravida och få barn (det tog tre år innan Wilmer blev till).
– Anders ville det minst lika mycket som jag och nu är det han som då och då hintar att vi kanske borde satsa på en trea.
Hon menar att just den pakten gör slitet med familjen till ett gemensamt åtagande, där ingen av dem måste stå tillbaka för den andre och där ingen bara ”hjälper till”.
– Att ”hjälpa till” räcker inte, tycker Carina.
Men även mellan dem brister det totalt när de missförstår varandra, trots att de båda tycker att de varit tydliga med att berätta om till exempel ett jobbmöte, och den andre säger: ”Va, det har du aldrig sagt!”.
– Men det är Anders som får mig att gå och lägga mig istället för att sitta uppe sent vid ­datorn. Vid andra tillfällen är det han som, när jag fallit ihop på sängen och bara gråtit av trötthet, uppmanat mig att orka lite till.

I dag är Oscar och Wilmer tre och sex, och livet som tvåbarnsmamma inte längre lika utmattande. Nu handlar familjelivet mer om att upptäcka nya saker att göra tillsammans.
– Jag är bra på och gillar att spela spel med barnen, en lightversion av Monopol är vår ­favorit just nu, men jag har sällan tålamod nog att vara en bra lekmamma. Återigen, det blir bäst om man utgår från vad man själv gillar.

Ni har flyttat från det trånga radhuset i förorten till en lägenhet inne i stan. Jämför man sig mindre med andra familjer när man bor i stan?
– Jo, det är jätteskönt att vi flyttat till en ­lägenhet, en hyresrätt. En av fördelarna är att man kan skärma av sig mer, man måste inte ha det så putsat och tänka att ”kanske borde vi ha ett lika snyggt kök som grannen…” som när i ett hus, där man lever mer öppet.

Framtiden just nu handlar om att fortsätta lansera inredningstidningen Family Living som hunnit bli dryga året gammal. Hon har även blivit styrelsemedlem i en företagsstyrelse (”det är jättekul”). Och drömmer om att lansera mama internationellt (”konstigt nog finns det ingen liknande tidning i andra länder”). Att få mer ensamtid med maken Anders är också ett ständigt pågående projekt (och ett av bokens överlevnadstips).
– Ibland speeddejtar vi och äter en snabb middag, bara för att få äta ensamma tillsammans ibland, innan vi går hem till barnen.

Och fler barn, har ni planerat in ett tredje?
– Visst kan jag drömma om ett tredje barn, gärna en liten tjej, men jag vet inte om jag är där än. Jag är inte säker på att jag vågar. Jag har fortfarande inte riktigt hämtat mig från chocken att bli tvåbarnsmamma. Jag vill nog att familjen ska landa och ha flera sköna dagar tillsammans innan vi skaffar en bebis till.

NUVARANDE ”Jag bryter ihop ganska ofta”
NÄSTA Morgonlyx – lax