Tankeläsaren och trebarnspappan Henrik Fexeus, 40, blev mobbad som liten. Det födde hans intresse för att lära sig att läsa av människor – en kunskap som kom väl till pass på minstingen Milos förlossning. ”Läkaren fascinerades av att jag låg i perfekt synk med apparaterna.”

Henrik Fexeus

Ålder: 40.

Familj:
Sambon Linda Ingelman, 36, och sönerna Sebastian, 11, Nemo, 6 (från ett tidigare äktenskap) och Milo, 6 månader.

Bor: I Hammarby sjöstad i Stockholm.

Gör: Underhållare, författare och föreläsare. Har gjort de uppskattade tankeläsnings­showerna ”Sinnescirkus” och ”I ditt huvud”. Skrivit böckerna ”Konsten att läsa tankar”, ”När du gör som jag vill”, ”Alla får ligga” och ”Konsten att få mentala superkrafter”.

Aktuell: Pappaledig fram till september då turnén ”I ditt huvud” drar ut i Sverige.

mama möter Henrik Fexeus

Henrik Fexeus, 40, psykologisk illusionist alias tankeläsare, har precis avslutat föreställningen ”I ditt huvud” på Rival i Stockholm. En show som tog publiken rakt in i sina egna huvuden och skapade frågetecken som kunde göra det mest kluriga snillet sömnlöst. Hur gör han? Kan man verkligen läsa andras tankar?
– Ja, särskilt när man bestämmer vad folk ska tänka på, säger den relativt nyblivne trebarnspappan Henrik finurligt.

Han trodde han var klar med småbarns­åren, men livet ville annorlunda. Så i dag har storkillarna Sebastian, 11, och Nemo, 6, fått en liten brorsa, Milo, sex månader, och Henrik upplever bebistiden på nytt med sina nya sambo Linda.

”Jag var okysst tills jag var 18 år.”

Jaha, du har börjat om med ny bebis?
– Ja, jag hade väl inga planer på det direkt, med det jobbet som jag har. Särskilt när jag var föreläsare och hade en massa tåg att passa hela tiden och det var alltid på håret att det funkade. Spillde någon ut en yoghurt så missade jag tåget, haha. Så det har varit rätt skönt med stora barn av rent egoistiska skäl. Men det är klart att jag är lycklig för Milo, min lilla son. Det är helt underbart.

Berätta om hur du och Linda träffades!
– Vi träffades på det klassiska stället krogen. Hon kom fram till mig och betedde sig exakt enligt mall ett ur min bok ”Alla får ligga”! Vilket innebär att när man tar kontakt med en främling så ska man ha koll på att man förmodligen stör, gärna ge en meningsfull komplimang, en anledning till komplimangen och ställa en öppen fråga som man inte kan svara ja eller nej på.

– Hon sa: ”Ursäkta att jag stör men du har en sån snygg skjorta. Jag är på jakt efter en liknande, var har du köpt den?” Och jag blev så full skratt! Och sen gjorde hon sig lite otillgänglig genom att gå därifrån, vilket
ledde till att jag måste söka upp henne igen.

Hur har ditt dejtingliv sett ut innan då?

– Ända upp till 25–30 var det ren tur om jag fick ligga. Jag var okysst tills jag var 18 år, eftersom jag var tönten ingen såg åt. Sedan började jag ändra på det genom att jobba med min självbild och lära mig om mänsklig kommunikation. Sedan hade jag två relationer som båda varade i sju år.

Och sen blev det bebis rätt snabbt?
– Jag och Linda dejtade under ett år innan jag frågade chans på henne, vi blev ett par hösten 2008. Då bodde jag i en tvåa i (Stockholmsförorten) Bagarmossen med mina söner, så hon fick omedelbart lära sig att ha vardag med mig och barnen. Det fanns ingen du och jag-tid att tala om, antingen var barnen där eller så var jag inte själv där, för jag passade på att jobba om de var hos sin mamma. Ett år senare insåg vi att om den här relationen ska ha en möjlighet att funka så behöver vi större levnadsutrymme, rent fysiskt. Så vi flyttade ihop, för att skaffa större lägenhet. Och så gav det ena det andra, även om Linda inte alls var barnsugen när vi träffades. Men hon blir 37, så förr eller senare skulle det ju bli dags och så blev det (skratt).

”Att vara med Milo är det bästa jag vet”

Hur reagerade du då?
– Nu fick jag göra ett val. Mellan att leva med Linda och fler barn eller bli utan Linda, så jag valde det första. Visst tänkte jag ”Oh, nej vad jobbigt”, det var ju inget drömscenario rent egoistiskt, men jag visste också att när man väl har fått ett barn så går man in i överlevnadsinstinkt och ordnar så att livet funkar. Jag må gnälla under resan dit, men sen kommer jag att bli lika lycklig som alla pappor som får en bebis i handen och så blev det naturligtvis. Att vara med Milo är det bästa jag vet. Så nej, jag var inget åskmoln under graviditeten.

Hur var du då?
– Det var inte så märkligt, faktiskt. Vi jobbade båda på som vanligt och det var en normal graviditet. Vad som var roligt när Milo var nyfödd var att leva med en förstagångsförälder när man själv fick sitt första barn för elva år sedan. Jag hade ju allt i muskelminnet, men Linda hade de där förstagångsnojorna som jag också haft. Nu blev jag så där att ”men det ordnar sig”. Fan, det var verkligen jobbigt första gången, när man var utlämnad åt universums makter, kändes det som.

Vad sa dina killar när du berättade att de skulle få ett syskon?

– Grejen är den, att ett och ett halvt år innan fick de en syrra från sin mammas sida, så jag frågade hur det skulle kännas som de fick ett syskon till. ”Näe, usch vad jobbigt, han kommer bara ta våra saker och vi måste ta hand om bebisen.” Men så blir det, sa jag. De hade inget att säga till om, men de avgudar ju sina småsyskon. Jag tror det är nyttigt att de båda har fått bli lite stora och ta ansvar för en som är mindre.

Har du varit sympatigravid då?
– Inte den här gången, men de första gångerna var jag det, det var bara en ursäkt för att få äta lika mycket godis. Jag tror inte på det här med att ”vara gravid” som man. Det är jättesött och gulligt med pappor som säger att ”vi är gravida”, men undrar om deras gravida flickvänner skulle hålla med om man ställer dem mot väggen? Graviditet är inte ett relationsmässigt tillstånd, även om den så klart påverkar relationen. Så rent fysiologiskt var det Linda som var gravid, det enda jag kunde göra var att se till att hennes tillvaro var så behaglig som möjligt. Men egentligen var jag en outsider, under alla tre graviditeterna, vilket man ju som man är.

Berätta om förlossningen!
– Jag hade varit och tränat – sådant man gör innan man får småbarn – och trodde det var några veckor kvar. Men Linda sa att hon hade ont, kanske hade lite värkar. Så jag klockade henne i en timme och hon hade en värk var tredje minut, nu skulle vi åka in! Det var inte paniksmärta, men det var på gång, det var jag säker på. När jag ringde Söder­sjukhuset sa de att vi skulle stanna hemma. I helvete heller, vi kommer nu!
– Sju minuter senare var vi där och Linda var öppen åtta centimeter. Hade vi stannat hemma som de sa hade vi haft en förlossning i hemmet. Åh, sånt gör mig så förbannad, att man direkt ska anta att det inte är någonting på gång än. Två timmar senare satte det igång, sedan fastnade Milo på vägen och det blev en lite dramatisk avslutning med sugklockan.

Henrik berättar att han var väldigt fokuserad och orädd, inriktad på problemlösning. En sak har han lärt sig från de förra förlossningarna: att man inte ska stå och titta ”där”, om inte kvinnan gett sitt godkännande.
– Och om du står och tittar så säg inte ”Oj!” Eller ”Wow!” Det är en bra kunskap att ha i ryggen.

Henrik Fexeus med barne

Henrik Fexeus med barnen Milo, 6 månader, Nemo, 6, och Sebastian, 11.

Vad antog du för roll på förlossningen?
– Jag var väldigt fokuserad, orädd. Vi hade gått en profylaxkurs som var skitcool. Jag märkte att väldigt mycket av de idéerna och teorierna är sådant jag jobbar med dagligen, som mental kontroll över fysiska processer i kroppen. Så under hela krystningsfasen observerade jag Linda noga och väntade in och pratade henne igenom smärtorna, jag låg faktiskt lite före den där apparaten som mäter värkar, eller puls eller vad det är. Jag läste hennes kroppsspråk helt enkelt, och ihop med kunskap om processen funkade det jättebra, så det kändes bra att  kunna hjälpa till med någonting. Läkaren sa efteråt hur spännande det hade varit att se i vilken synk jag låg med maskinen.

Och sen blev ni plötsligt en storfamilj?
– Ja, fast de första månaderna var vi verkligen två familjer under ett tak: jag och killarna och Linda och bebisen. Sedan började vi sammanfoga alla till en familj, mina äldre söner fick jättemycket uppmärksamhet den
tiden, så att de inte skulle känna sig utanför. De skulle ha sin pappa där.

”Hade vi stannat hemma som de sa hade vi haft en förlossning i hemmet.”

Hur reagerade de på lillen?
– Nemo, som hade örnkoll på hela graviditeten, brydde sig inte alls om Milo när han kom, medan Sebastian, som inte hade brytt sig alls, började värna om bebisen jättemycket. Så det blev lite ombytt där.

Tycker du att du har förändrats sen du blev pappa?
– Man blir ju av nödvändighet en mer empatisk person än tidigare. Plötsligt funkar bilderna på gråtande barn i Afrika på en. Jag försöker vara en mer ödmjuk person, inför allt jag möter och där har mina barn en stor del i det. När man lyckas öppna upp och titta in i ett barns huvud och inse hur totalt fel ute man har varit, i hur man tolkade dem, vad man trodde de kände eller tyckte.
– Mina barn har lärt mig att vara ännu mer uppmärksam på vilka problem vi människor har med att kommunicera med varandra. Så jag pratar väldigt mycket med barnen och till Lindas stora förtret har de blivit duktiga på att argumentera. Vi är så laddade med värderingar som vi inte har fog för.

Till exempel vad?
– Om barnet exempelvis sitter och väger på stolen. Man säger att han eller hon inte får väga på stolen, men man förklarar sällan varför de inte får göra det. I stället säger man kanske ”därför att jag bestämmer”, ”för att jag är din pappa” eller ”för att man inte gör det”. När mina barn började fråga mig varför såg jag det som ett gyllene tillfälle att omvärdera allt jag tänkt och tyckt innan. Ja, varför får han inte väga på stolen? För att han kan ramla, för att det ser illa ut eller för att jag själv har fått höra det… Jag anser att om du inte kan motivera varför, så har de också sin fulla rätt att ifrågasätta det du säger.

Så varför sa du till att inte väga på stolen?

– Jag sa det per automatik, förmodligen för att jag fått höra det själv, men sedan sa jag att det finns en stor risk att tappa balansen och slå sig väldigt illa. Då köpte han argumentet. Sedan kan man ju behöva påminna dem ett par tusen gånger… En annan sak är det här med att man inte får ha mössa eller keps på sig vid matbordet. Varför? Vilket klädesplagg är bra och vilket är dåligt? Om du har slips på jobbet, kan du ha det när du äter också? Egentligen, vad handlar det om?

Henrik har tankar och åsikter om det mesta, orden skuttar ut ur munnen i rasande fart. Ibland tystnar han och småler, så där lite spjuveraktigt. Sen funderar han en stund och fortsätter berätta. Det märks att han är fascinerad av människor och av kommunikation, både den medvetna och den omedvetna.

Du måste ju vara världens bästa pappa, med din vilja att kommunicera och förstå!
– Men alla försöker väl vara världens bästa pappa, eller? Fråga barnen vem som är det och alla svarar väl sin pappa.

Så, läser du dina barns tankar?
– Både ja och nej. En del är genetiskt, men det mesta som man gör som människa är inlärt. Och barn håller som bäst på att lära sig, hos dem är det lite av ett kaos. Det är mycket svårare att avläsa barn, vi vuxna har ju redan lärt oss regler och koder. Men jag försöker att se vad de egentligen menar, upplever, känner, oavsett vad de väljer att säga till en. Ofta väljer de ju att inte säga allting, och då får man vara uppmärksam.

Beskriv dig som pappa?
– Jag försöker vara en uppmärksam och lyssnande pappa som tar barnen på allvar och respekterar deras åsikter. Att vara uppmärksam lägger hela grunden för barnets förtroende för vuxna och auktoriteter längre fram i livet, anser jag. Jag är också en disträ pappa, som förlorar mig i tankar.

”Jag tror att många passioner föds ur frustration.”

Henrik föddes i Närke och växte från sjuårsåldern upp i Vallentuna, norr om Stockholm. Hans mamma var lärare och sedan rektor och pappan ekonomichef på olika företag. När jag berättar att jag också är från Vallentuna tar samtalet fart och när vi inser att vi har gått i parallellklass både på mellanstadiet och högstadiet kan vi inte sluta prata i munnen på varandra. Om var vi bodde, vilka vi umgicks med och vem som mobbade vem…
– Jag var sjukt mobbad i skolan! Och den stora anledningen tror jag var att jag var kantig, envis, besserwissrig och inte kunde leka med andra. Jag kunde inte anpassa mig efter de oskrivna reglerna för social interaktion, för jag förstod dem inte. Så jag började att kämpa med det och i dag tar jag igen det jag förlorade, kan man säga.

Att vara förälder kan ju också vara frusterande. Hur har det gått med Milo, sömn, mat, kolik och allt det där?
– Men han är ett jäkla A-barn: han sover på nätterna, kräks inte, äter regelbundet men inte så mycket, är alltid glad, skriker inte…

Ska du vara pappaledig?
– Ja, ett halvår ungefär, tills showen drar ut på turné i höst, men jag ska jobba lite samtidigt, jag har bland annat en bok som ska skrivas. Jag ser verkligen fram emot att vara pappaledig! Vi får se hur vi hittar vardagen, Linda ska också vara hemma nämligen.

Hur går Linda ihop med dina äldsta söner?

– Hon har varit med dem sedan dag ett i vår relation. Och så har hon varit nanny i USA och det märktes, för hon hittade rätt ingång till dem nästan på en gång. Det förvånar mig hur skicklig hon har varit med att bygga en bra relation med dem!

Vad vill du lära dina barn?
– Att de själva har makten att forma sina liv, för att ingen annan kommer att göra det åt dem. Jag vill lära dem att de är älskade individer. Och ge dem en trygg miljö att leva i, där det alltid finns någon som tar emot om de faller.

Det bästa med att vara pappa?
– Det bästa är att man har barn, till att börja med. Det är fantastiskt, vackert, frustrerande och nagelbitande att få uppleva när någon annan formar sin väg genom livet, som man själv gjorde en gång i tiden. Man tittar ju på spöket av en själv, på något sätt.

Och det svåraste?
– Att få tiden att räcka till. Och att ge barnen allt man vill ge dem. Det var någon som sa att den dagen som man går och lägger sig utan åtminstone lite dåligt samvete, den dagen var man inte så bra förälder. Och det ligger någonting i det.

Henrik Fexeus om:

  • Tankeläsning: ”I vardagssammanhang och det jag skriver böcker om handlar tankeläsningen om kroppsspråk, ansikts­mimik, hållning, tonfall och allt som är kommunikation utan ord. På scenen använder jag allt det här i kombination med manipulativa tekniker och ibland rent buffel och båg, för att skapa illusionen av en övernaturlig form av tankeläsning.”
  • Mobbning: ”Gör mig arg och ledsen. Eftersom jag själv blivit utsatt har jag blivit akut medveten om signaler, kanske redan innan det har blivit mobbning. Jag har en skarp medvetenhet om vad det kan göra en människa psykiskt, men det är inget jag tänker på dagligen. Men ända tills jag var runt 25 år kunde jag ta illa vid mig om främmande människor plötsligt började skratta när jag gick förbi. Jag trodde direkt att det var mig de skrattade åt, reflexen fanns där än.”
  • Pappaledighet: ”Man är ju inte pappa­ledig för barnets skull utan för sin egen. Jag inbillar mig att det finns en missuppfattning hos pappor om att man ska dra sitt strå till stacken och ställa upp så att frun kan jobba. Men du är föräldraledig för din skull, för att du och barnet ska bonda, för att grunda för en tajt relation.”
NUVARANDE Henrik Fexeus: ”Upp till 30 var det ren tur om jag fick ligga”
NÄSTA Vinnare nr 6, 2012