Frank Andersson, 55, har barn med tre olika kvinnor och flera skandaler i bagaget. Nu har den före detta världsmästaren i brottning lämnat det stökiga livet bakom sig och tar papparollen på allvar: "Mitt mål är att prioritera barnen framför allt annat", säger Frank Andersson.

Frank Andersson

Ålder: 55.

Yrke: Entreprenör.

Familj: Sambon Jeanette som han har dottern Montana, 2, ihop med. Barnen Isac, 15, och Mira, 4, från tidigare relationer.
Bor: På Kungsholmen i Stockholm.

Idrottskarriär: Junior-VM-guld, tre VM-guld och ett OS-brons i grekisk-romersk stil i brottning.

Aktuell med: Ladies Night i höst och nyutgåvan av boken ”Sanningen om lögnerna” i pocket (Sivart förlag).

Det har hänt ett flertal gånger att Frank Andersson inte har dykt upp på intervjuer, trots att han lovat. Och när hans förläggare säger åt oss att köpa en lott om han kommer blir vi oroliga. Kommer det att bli någon intervju eller inte? Men så, en kvart efter utsatt tid, anländer Frank Andersson i röd T-shirt och med pepparkaksbiceps. Fint folk ska ju komma sent. Dessutom är det hans femtiofemte födelsedag, något han viftar bort med ett leende.

Frank liv har som bekant varit skandalomsusat. Framgångarna som brottare med bland annat tre världsmästerskapsguld har varit tätt sammanflätade med skandalerna. Han har bland annat erkänt att han använt kokain och anabola, och blivit dömd för misshandel. Men den här intervjun lämnar skandalerna utanför. För Frank är också stolt trebarnspappa till Isac, 15, Mira, 4, och Montana, 2.

Blev pappa efter 50

Efter en rekordsnabb fotografering, där Mira och Montana lyckligt klättrat runt på pappa, går vi och äter husmanskostlunch på ett av Franks favoritrestauranger, Kocken på Söder. När vi beställt mat, Frank väljer pannbiff och dricker både mjölk och cola, säger han ”shoot” och hugger in på maten.

Hur var det att bli pappa nu, efter 50?
– Första tanken var att jag är för gammal, att jag inte skulle orka. Men i dag är jag glad och tacksam för barnen. De är min största glädje i livet. Det är otroligt stort. Och så dubbel glädje med två helt olika personer med olika egenskaper. Jag älskar att se Mira och Montana ihop, men det är tungt att jag inte träffar Mira så ofta som jag skulle vilja, bara någon gång i månaden. De bor ju i Sundsvall, hon och hennes mamma.

Du har en 15-årig son också, Isac. Hur ser er relation ut?

– Där ligger jag riktigt efter. Vi träffas inte så ofta. Han ringer mig då och då, men vi har ingen nära kontakt och det har jag haft dåligt samvete för alltid. Hans mamma och jag hade inte någon fast relation då, om man säger så. När Isac hälsade på kändes det ofta som övervakade permissioner, det kändes inte bra.

– Nu är han så gammal, jag hoppas vi får en möjlighet till en far- och sonrelation. Nu är det ett och ett halvt år sen vi sågs, tyvärr. Jag hoppas det inte är för sent för oss. Jag kan inte köra ner huvudet i sanden längre och fega ut, jag vet bara inte riktigt hur jag ska göra.

Brottaren Frank Andersson med sina döttrar Mira och Montana

Foto: Linda Alfvegren

Frank önskar att han fick träffa dottern Mira varje dag.


Tre barn med tre mammor, hur funkar det?

– Ja, det var ju verkligen inte planerat att det skulle bli så… Men kvinnorna ville ha barn och då blev det så, haha. Näe, men det har gått bra. Jag är glad för att det blev barn i mitt liv och jag jobbar på att bli en bra pappa.

I din bok ”Sanningen om lögnerna” skriver du att du inte är någon världsmästare i att vara pappa, vad menar du med det?
– Det stämmer. Jag är inte nöjd med hur det har varit och hur jag har prioriterat i livet. Med jobb och resor och åtaganden. Mammorna har fått ta det största ansvaret. Men vi har i alla fall kontakten, dialogen. Det kunde ha varit värre. Nu kan det bara bli bättre känner jag. Ofta är det jag som varit boven i dramat… Men, jag jobbar på det. Men inte utan dåligt samvete.

Har jobbet varit lite av en flykt?
– Ja, så kan man nog säga. Så har det väl alltid varit, tyvärr. Det är inget jag är stolt över. Men så är det inte i dag längre.

Du lever med mycket dåligt samvete?

– Jag har svårt att gömma det ja, men jag försöker tänka positivt. Jag får ny kraft av kärleken till barnen.

Barnen får Frank att landa

När Montana föddes var du med, berätta!
– Förlossning är inte min grej kände jag innan men när jag väl var där släppte allting. Jag försökte supporta Jeanette så gott jag kunde, där vid huvudändan då, och hela förlossningen tog några timmar bara och utan problem. Sedan låg Montana där – skrynklig och lät mycket. Hon såg så omtumlad ut och sedan bara åt hon och sov den första tiden. Men nu är det annat, nu kan vi ju prata med varandra. Det är fantastiskt!

Du har ofta sagt att du känner dig rotlös. Har du fått lite mer rötter med barnen?

– Ja, absolut. Jag har varit rotlös och rastlös i hela mitt liv och har inte hittat någon plats där jag känner mig trygg. Ibland tänker jag att jag vill bo på landet och komma ner i varv. Och så vill jag ha hästar som flickorna kan rida på, jag älskar hästar.

Barnen kanske hjälper dig att landa lite?

– Ja, de fasta rutinerna barnen behöver, behöver jag med känner jag. Och min tanke är att dra ner på jobbet och ta mig mer tid till barnen. Men jag undrar om man någonsin kan landa helt och hållet, kan någon det?

Din sambo Jeanette är den sista kvinnan som vill bo med dig, skriver du i boken?

– Ja, det är det nog. Hon har det nog inte så lätt med mig…

Hur är du som pappa?

– Snäll. Och så försöker jag i alla fall ge dem en trygghet. När de skrattar och mår bra så gör jag också det. De hjälper mig att gå in i deras värld, där jag kan släppa mer på allting annat. Men jag vill ha ännu mer kvalitetstid, för jag vill vara en delaktig pappa. Jag vill ta mer ansvar, än vad jag gjort tidigare i mitt liv. Jag kanske inte är en friluftsmänniska som plockar svamp, men fiska kan vi väl göra? Och så är jag en mycket stolt pappa.

Du verkar inte vara den oroliga typen?

– Jag oroar mig inte så mycket i förväg, peppar peppar så är de friska nu. Men sedan är det ju trafiken och allt sådant, i den där åldern är de så oaktsamma, så man får hålla koll hela tiden. Jag tror också att oro och stress smittar av sig på barnen.

Din pappa hämtades en dag 1972 av tre män och så var han borta i tre år. Hur har hans svek, som du såg det, påverkat dig?
– Jag glömmer aldrig den dagen och den händelsen har påverkat hela mitt liv. Han medverkade i ett värdetransportrån och det var en stor skam, vi fick hålla det hemligt i många år. Det drabbade oss alla enormt hårt. Vi var utsatta, men fick leva med det i tysthet. Han hade ett stort ego och var inte pålitlig. Han gjorde av med alla pengar vi skulle ärva också, det kan jag aldrig förlåta honom för. Jag gick inte ens på hans begravning.

Hur har det här påverkat dig själv som pappa?
– Jag kommer aldrig att svika mina barn och jag kommer alltid att finnas där. Att jag ska prioritera barnen framför annat är mitt mål. Och jag hoppas jag kan leverera. Men de utvecklas så snabbt, jag hinner inte alltid med känns det som. Fascinerande!

Köper du samvetspresenter till barnen?

– Risken är stor, ja. Och när jag väl handlar så drar jag gärna på. Jag älskar att ge bort fina saker till dem.

Vad är viktigt att du lär dina barn?

– Att prata sanning.

Du är trebarnspappa, får ni till någon storfamiljskänslan någon gång, med tanke på hur ni lever?
– Nej, tyvärr. Det blir bara kring högtider för tillfället, det är sådana dagar man siktar på för att ses allihop på samma gång.

Är det en sorg du har?

– Ja, särskilt när jag träffar Mira. Mötena blir tajta och intensiva och det är smärtsamt att se hennes sorg när vi skiljs åt. Det är svårt de första och de sista dagarna, både när man ska återta kontakten och när man ska säga hejdå. Miras ansikte nästan rasar, så smärtsamt är det för henne, och det gör ont.

Frank andersson med dotter

Foto: Linda Alfvegren

Frank med yngsta dottern Montana.

Vad tycker du om att göra med barnen?
– Jag tycker om att uppfylla deras önskningar. Det de vill göra för stunden gör vi. Bada gillar vi alla att göra.

Känner du dig mindre ensam nu när du har barn?
– Ja, och ju mer vi är ihop desto tajtare blir vi. Vi får bygga relationen stegvis.

Du har levt ett väldigt speciellt liv, ständigt på resande fot. Längtar du efter ett helt vanligt liv någon gång?
– Ja, det gör jag, och förhoppningen är att det blir så ett tag. Jag tror alla människor egentligen vill ha ett vanligt liv, ett vanligt jobb och fasta rutiner…

I vilket vägskäl står du nu?
– Det är några svängar kvar, men jag börjar närma mig slutet på den krokiga vägen. Jag är inte lika vilsen som för några år sedan. I dag när jag ser på alla möjligheter och det jag kan skapa av dem, så gör jag det till barnens förmån. Ett liv med pengar är inte allt, men gör det enklare att leva, så jag sparar till barnen.

Vad är det bästa med att vara pappa?

– Ja, men titta på dem! Jag känner mig omtyckt, på riktigt. Det är svårt att släppa dem när de är så här nära mig. Jag skulle vilja spänna fast dem så de inte kan springa ifrån mig, haha.

Du har förändrats en hel del, eller hur?
– Jag har blivit en bättre människa, tack vara mina fina barn. Jag är en stabilare och mer komplett människa. Trots att ränderna kanske aldrig går ur helt och hållet.

Av: Anne Haavisto

Artikeln är tidigare publicerad i mama nr 9 2011.

NUVARANDE Frank Andersson: ”Jag jobbar på att bli en bättre pappa”
NÄSTA Vem tycker du ska bli Årets Hjältemama 2011?