Visst är det lätt att känna medlidande för mammor som utsätts för momshaming? Att sucka och skaka på huvudet åt alla personer som känner att de måste kritisera mammor? Men rannsaka dig själv nu, visst har du också momshamat? I alla fall utan att du reflekterat över det...

 

Karolina-Adrian-momshaming

Puss på dig mamma! Karolina och sonen Adrian, 1,5 år.

Visst är det vidrigt med momshaming? Att folk tar sig friheten att kritisera en mamma bara för att hon agerar annorlunda än vad de själva gör. Att vissa anser att det är okej att racka ner på en kvinna som förmodligen vänder ut och in på sig själv för att hennes barn ska må bra.

Men vet du vad? Du har också momshameat.

I samma sekund som jag blev mamma, blev jag också automatiskt av intresse för andra mammor i min omgivning. Nu skulle helt plötsligt alla mina dagliga rutiner och vanor sättas under luppen. Mitt barns kläder, utvecklingssteg och antal ord skulle värderas och mätas mot andra barns. Och allt mitt fumlande – som förstagångsmamma – och alla mina funderingar blev orimligt överdimensionerade:

”Är det okej att mata honom såhär?”, ”Får vi verkligen samsova, han borde kanske vara i sin säng?”, ”Är han den enda som inte går än, kan jag ha hämmat hans utveckling?”

momshaming-mamma-prata-skit
Mammakriget pågår lite varstans. På instagram, öppna förskolan, lekplatsen. ”Välmenande” kommentarer som ”Vad bra att ni sover tillsammans, men jag skulle aaaldrig våga!”, ”Äter han banan? Min BVC-sköterska har sagt att man ska undvika det i början” och ”Vad gulligt att han bara äter med händerna och inte använder bestick än”, svider mer än solbrännan från helvetet. Och listan kan göras lååång.

Och på samma sätt som att mobbare lider av dåligt självförtroende, tror jag att mammor tar ut sina egna osäkerheter på andra. Förlåt, jag menar givetvis: på andra mammor. Varför rackar vi då ner på varandra? En artikel jag nyligen läste på Scary mommy, listar ett antal teorier, där jag fastnade för några rubriker:

Vi är uttråkade. Efter att ha lekt bilbana en hel dag med ditt barn och den enda vettiga dialogen har bestått av ”brrrr, brum brum” så kanske du tar till sociala medier när du får en stunds avkoppling. Och där kan det ju räcka med att en person har haft den mest fantastiska dagen EVER, med sitt barn, för att bägaren ska rinna över och du kanske muttrar något ocharmigt du inte skulle säga face to face.

momshaming-mamma-samsova

”Vad bra att ni sover tillsammans, men jag skulle aaaldrig våga!”, kan man få höra av andra mammor.

Vi är avundsjuka. Det är mänskligt att vilja ha något bättre än det man har. Och om ditt eget barn skriker sig till sömns varje natt och sedan sover i entimmesetapper så är det fullt normalt att tycka att grannen har det bättre, vars barn somnar av sig själv i sin säng och sover till åtta morgonen därpå. Det är också normalt att vilja skicka lite dålig karma dit. Eller bara få henne att byta plats med dig EN natt!

Vi är utmattade. Vi vaknar i ottan av en fot i fejjan, byter blöja, klär på barnet, lagar frukost, torkar frukost från golvet, byter kläder (eftersom de andra hade frukost på sig), klär på ytterkläder, känner bajslukt, klär av, byter blöja, klär på igen… och nu har klockan bara hunnit bli nio. Inte undra på att vi kanske sneglar lite ont mot mamman som svassar förbi med VARMT kaffe i handen på sin morgonpromenad. Hon måste väl köra något fulknep?

Vi är osäkra. Som nybliven mamma är det mesta nytt. Som tvåbarnsmamma är vissa saker rutin, men helt plötsligt har du ju två att rå om. Som trebarnsmamma uppstår problem som du inte hade med två barn… och så vidare. Vi vill bara hitta gemenskap med andra i samma situation. Hittar vi då några röster som tycker likadant som vi, är kanske den där mamman som gör något annorlunda… plötsligt … lite konstig.

momshaming-mamma-somn

Inte mycket sömn i natt heller?

Momshaming alltså. Erkänn nu att du också ägnat dig åt det. Även om du aldrig skulle säga något face to face, eller skriva något elakt i en annan mammas kommentarsfält (som folk gjort i Ida Wargs sociala kanaler) – så är jag övertygad om att de flesta av oss någon gång både tänkt tanken eller ”skvallrat” med någon kompis om någon annan mammas bebisrutiner. Vi är alla en del av momshamingkulturen, även om vi aldrig skulle vilja erkänna det själva.

momshaming-mamma-tankar-elaka-kommentarer
Tro nu inte att jag försöker ursäkta momshaming på något sätt, det är sårande och långt ifrån det systerskap som borde finnas kvinnor emellan. Men det är lätt att peka finger – mot de som öppet momshamear – och tänka att ”sådär elak skulle jag  aldrig vara”. Om vi alla blir bättre på att rannsaka oss själva och vårt beteende, så tror jag antalet onda tankar – och i det långa loppet: antalet nättroll – skulle minska, sakta men säkert. Och om du och jag börjar idag, så är vi ett steg längre i rätt riktning än vad vi var igår.

Läs också: ”Jag tröstade min 8-månaders med choklad” + 15 andra bjussiga mammabekännelser

NUVARANDE Erkänn mamma – du kör också momshaming!
NÄSTA mama debatt: ”Barnbidraget skapar klassklyftor i samhället!”