”Sluta skjutsa och applådera era barns idrottsprestationer”, tycker ledarskribenten Hanne Kjöller. ”Tvärtom, det är ens plikt att hjälpa till!” säger journalisten Anna Laestadius Larsson. Vad tycker du?

Hanne Kjöller: ”Sluta applådera!”

Vi har säkert alla träffat dem. Männen födda runt 1940 sådär. Som var unga i en tid när en kvinna med en kondom i handväskan var lika exotisk som en svart man på Gotland. Och som utan att skämmas kan brista ut i sådant som: ”Dåliga kvinnor är minsann inte det sämsta. Höhö.”

Inte för att jag vill likna dem, men ibland kan jag känna någonting ditåt om dagens mammor. När jag hamnar i en grupp där alla tävlar om sin egen otillräcklighet och martyrmässigt blottar allt de inte gjort för sina barn, tänker jag som 40-talsmännen: ”Hey, ta det lugnt, dåliga mammor är minsann inte det sämsta.”

Dagens mammor drar åt sina egna tvångströjor alldeles för hårt. Både för sig själva. Och för barnen. För jag tror inte att det i längden är bra för barnen med denna ständiga fixering vid deras person och prestation. Allt ska applåderas. Från första potträningen och långt upp i tonåren.

Det skjutsas, det tittas och hejas på. Inget träningspass, inget sång- eller musikframträdande är för vardagligt för att inte följa. Inga barn tillräckligt stora för att ta sig till sina aktiviteter själva. Och ingen insats för liten för att vi ska utbrista i förtjusta ”ack” och ”oh”.

Om tiden någon gång inte räcker för att tokglo på den hundrade fotbollsträningen så håller dagens medelklassmödrar på att förgås av dåligt samvete. Ha inte det. Ungar mår bra av egna sfärer. Av att lära sig det sociala samspelet på egen hand. Att lösa eventuella konflikter själva.
I vår jakt på perfektion har exklusiviteten gått förlorad. När jag var liten tog min mycket äldre syssling, med både läppstift och hål i öronen, med mig på konditori ungefär en gång vartannat år. Jag satt där och sög på min Fanta, tuggade på min kanelbulle och insöp airen som kom från hennes parfym och besöket. Hade vi fikat varje dag hade det aldrig blivit samma sak. Samma sak måste rimligtvis våra barn uppleva när vi alltid är med.

Dessutom: om våra små curlingbarn ska stå ut med att idrotta, spela gitarr eller vad det nu än är långt upp i livet, måste drivkraften komma inifrån dem själva. Den viktigaste uppgiften för alla mammor, inklusive djurvärldens, är att göra sina barn självständiga. Inte att göra dem till osjälvständiga bekräftelsejunkies. Då blir livet svårt som vuxen. Därför måste vi lära våra barn att stå ut, att överleva motgångar utan att det står ett föräldrapar som ackompanjerar med förtjusta utrop.

Så motigt är ju faktiskt livet i ibland. Och så fantastiskt när man härdat ut och kommit över tröskeln. Det är ”kan-själv-ungarna” som har världen framför sina fötter. Så hav förtröstan alla dåliga mammor. Ju sämre ni är, desto bättre rustar ni era barn.

Anna Laestadius Larsson: ”Gör din plikt”

Jag tillhörde ofta ”resten” när det var brännboll i skolan. På en fotbollsmatch på gympan i sexan missade jag bollen och sparkade i stället en spricka i Brittas knäskål. I många år var jag av den bestämda uppfattningen att mitt bollsinne väldigt tidigt (tänk embryo!) gick vilse
i någon återvändsgränd inne i hjärnans snåriga vindelgångar. ”Jag och bollar går inte ihop” upprepades så många gånger att det till slut blev en sanning.  

Ända tills dottern för tio år sedan började spelade fotboll och klubben förklarade att föräldrarna själva förväntades sköta laget. Vill jag tvätta tröjor? frågade jag mig själv. Baka bullar till fikat? Nej, för tusan, ska jag engagera mig vill jag ha lika roligt som tjejerna – då ska jag bli tränare!
Så blev det.

Mitt bollsinne då? Ja, det kanske inte direkt går att jämföra med Martas, men det visade sig ändå vara ungefär som folks är mest. Och vill man lära sig så kan man (fast det underlättar såklart om klubben har en föreningskonsulent som hejar på och ställer upp med lite utbildningspengar). Det har varit värt varje timme jag lagt ner. Lyckan att få följa ett gäng tjejer och se dem utvecklas från små äppelkindade tultor till smarta tonårstjejer, att se leendet på en tjej som har tränat fotboll i flera år och nyss gjort sitt första mål. Det är sådant som får mig att vilja sjunga nationalsången.

Jag är hardcore fotbollsmorsa – och det står jag för. Hela diskussionen om att vara fotbollsmorsa eller inte är faktiskt helt missriktad. Det handlar inte om att skjutsa sitt barn till och från träning eller inte. Eller att vara där och heja på matcherna eller inte. Så enkelt är det inte. Svensk barn- och ungdomsidrott bygger på ideella krafter. I det ögonblick ditt barn väljer att börja spela fotboll blir du fotbollsmorsa, vare sig du vill det eller inte. Det är extremt egoistiskt att anmäla sitt barn till ett lag, betala in den starkt subventionerade avgiften som är låg eftersom den bygger på tanken att alla hjälps åt – och sedan skita i att hjälpa till.

Alla måste såklart inte bli tränare, även om jag tycker att fler kvinnor borde testa både av jämställdhetsskäl och för att det är så roligt. Men tränarna är värda din hjälp. Det är mammor och pappor, fast i fotbollens värld oftast pappor, som lägger ner kanske ett tiotal timmar i veckan av sin fritid för att deras och DINA barn ska få göra det de tycker är allra roligast – kicka boll. De går ledarutbildningar, planerar träningar, seriespel och cuper och coachar på träningar och matcher. För att deras roll ska vara möjlig, de har ju precis som du ett otroligt viktigt jobb, hem och familj att ta hand om också, behövs dina krafter. Fotboll är en lagsport även på ledarsidan.

Som fotbollsmorsa måste man inte stå bredvid på varje träning, vara publik på varje match, skjutsa till varje cup. Självklart är det ok att som föräldrar turas om och ta hjälp av varandra med skjutsningen eller låta barnet ta sig till och från träningen själv om det kan det.

MEN … det finns en hemsida som ska administreras, matchtröjor och träningsvästar som ska tvättas, lagfika som ska fixas, lagjobb som ska planeras … På nästan varje träning och match är det något litet knä som skrubbas och behöver plåstras om. Och bollar sparkas långt, långt bort och behöver hämtas.

Kort sagt, det finns en uppgift för alla. Och som fotbollsmorsa – och fotbollsfarsa – är det din plikt att hjälpa till. Frågan i svensk bredd-idrott är inte bara ”vad kan klubben göra för mitt barn” utan även ”vad kan jag göra för klubben”.

Annars får du skaffa privat tränare till ditt barn. Och pröjsa därefter.

NUVARANDE Debatt: Fotbollsmorsa-fajten!
NÄSTA 10 största chockerna med att få barn