Romanen "En dag" har vänt författaren och tvåbarnspappan David Nicholls liv uppochned. Nu kommer Hollywoodfilmen med Anne Hathaway som Emma.

David Nicholls

Ålder: 44.

Familj: Sambon Hannah, som är tv-producent, och barnen Max, 5, och Romy, 3.

Bor: I London.

Gör: Skriver böcker och tv-manus.

Aktuell med: Filmversionen av bästsäljaren ”En dag”, som har svensk premiär 14 oktober. Nicholls har skrivit ett tv-manus som bygger på romanen ”Lysande utsikter” (av Charles Dickens) och ska spelas in i vinter.

David Nicholls, 44, blev författare vid 32 års ålder. Men det tog tio år innan genombrottet kom med romanen ”En dag”, som har getts ut på 35 språk och fått läsarna att gråta, skratta och våndas med karaktärerna Dexter och Emma – vars kärlek tar sådana omvägar att man som läsare vill kliva in i handlingen och styra upp dem lite.

Hur kommer det sig att du, en man, kan skriva så trovärdigt om Emma?

– Jag är inte typen som hänger på puben med killkompisarna – dels har jag nästan inga, dels är jag den minst grabbiga kille som finns. Jag tar hellre ett glas vin med en tjejkompis, då får man höra ett och annat.

Men Emma i boken har inte så många tjejkompisar, hon verkar väldigt ensam.

– Många utgår från att jag ser mig själv i Dexter, den bortskämda överklasslyngeln med världen för sina fötter. Men jag står mycket närmare Emma – hon är en enstörig student som är arg över livets orättvisor och kommer från en arbetarklassfamilj utan studietraditioner. Precis så var jag som yngre. Kanske fortfarande, förresten.

Flydde du också in i böckernas värld?

– Ja, jag försökte desperat att slå igenom som skådespelare. Jag gick på teaterskola i New York, sen kom jag ingen vart. Under tiden jobbade jag som bartender. Det kändes ofta hopplöst. Jag tillbringade tusentals timmar ensam i ett rum med böcker.

Vad fick dig att släppa skådisdrömmen?

– Jag hade börjat läsa manus åt ett filmbolag som extraknäck, vilket ledde mig till succé-tv-serien ”Kalla fötter”. Jag skrev några avsnitt och plötsligt, nästan över en natt, tyckte alla att jag var toppen. Sedan skrev jag för tv i några år, men det är en stenhård kniven-mot-strupen-business. Så jag började skriva böcker i stället.

Du blev pappa vid 39 års ålder, till Max. Hur påverkade det ditt skrivande?

– Instinkten att försörja familjen kickade in direkt. Innan hade jag slösat bort så mycket tid, som om den var oändlig. Jag var ofta bakis, satt och hängde, åt långa frukostar. Men nu! Jag är tio gånger mer effektiv sedan jag och Hannah fick barn.

– Barnen är lika mycket inspiration som hinder för en författare som försöker få något gjort. Det är nyttigt att tvingas ut ur sin självupptagenhet så brutalt. Och frustrerande, samtidigt.

David växte upp i Eastley, nära badorten Southampton, med vad han själv beskriver som ”gammaldags föräldrar”.
– Jag är inte ett dugg nostalgisk över min barndom. Vi bodde i en ful liten stad som jag aldrig har längtat tillbaka till, och jag fick en väldigt sträng uppfostran. När jag ser på mina föräldrar i dag ser jag fortfarande de där personerna som jag var lite rädd för, men mina barn ser bara snälla farföräldrar med presenter. Jag önskar att jag också hade fått se den sidan som barn.

Hur uppfostrar du Max och Romy?
– I mitt barndomshem hade vi alltid tv:n på, jag och Hannah slår alltid av den. Jag skriker aldrig åt dem, för det är inte roligt att vara rädd för sin pappa. Det är ett evigt diskuterande med moderna barn.

Vad gör du när du inte skriver?
– Försöker motverka den smygande medelåldersfetman! Cyklar, simmar och går.

Det finns en cykelscen i ”En dag” som man aldrig glömmer.
– Den bygger på en av mina värsta mardrömmar, att någon sådant skulle hända mig eller Hannah på Londons gator. Det var rena terapin att skriva om det.

Boken måste ha gjort dig förmögen.
– Visst, jag klarar mig bra i några år. Det är inte så att jag kan sluta jobba för all framtid, och jag skulle aldrig vilja det heller, men det är ingen hets med nästa bok.

Då kanske den dröjer ett tag?
– Nej, det hoppas jag inte. Det enda jag längtar efter nu när det är så mycket filmsnack är att sätta mig och börja skriva igen. Jag är fortfarande den där nördiga killen som trivs bäst med sina böcker.

NUVARANDE David Nicholls: ”Livet kändes ofta hopplöst innan jag slog igenom”
NÄSTA Hotellpaket