Han är galen i inälvsmat, djupt känslosam och överöser sonen Victor, 12, med både pussar och hundralappar. "Jag skämmer bort honom, själv fick jag ingenting som barn", berättar tv-kocken Alexander Nilson, 39, aktuell med nya säsongen av "Kniven mot strupen" på tv.

Fakta om Alexander Nilson

 

Ålder: 39.

Familj: Sambon Maja och sonen Victor, 12.

Gör: Kock.

Bor: I lägenhet i Vasastan, Stockholm.

Aktuell: I tv-programmet ”Kniven mot strupen” (TV3), radio­prog­rammet ”Lugn i köket” (Lugna favoriter) och ny kokbok hösten 2011.

D

et är omöjligt att inte bli berörd av ”Kniven mot strupen”-kocken Alexander Nilson. Med sin starka stämma och sitt välartikulerade språk, de yviga gesterna och det passionerade matintresset känns han väldigt osvensk. Hans farfar har skämtsamt sagt att han hittades i en kinesisk soptunna.

”Kniven mot strupen”-aktuella Alexander Nilson

Redan som sjuåring gick han på bakkurs och tog hem småkakor till mamma, och att stå och steka köttbullar gav honom ett slags ro redan då. Alexander, som kallas Alex, är född i Sverige men flyttade när han var sju år till Colorado i USA, tillsammans med sin mamma och två bröder. I USA var han ett av sex barn (mammans nya man hade också tre barn).
– Där fanns det tio tv-kanaler, chokladflingor till frukost, donuts, stora bilar och massor av ljus. Det var paradiset för en liten kille, säger Alex när han minns sin barndom.

Lagom till gymnasiet flyttade Alex och hans äldre bror hem till Sverige igen, kockrocken åkte på och sitter kvar än i dag, 20 år senare. Efter flera framgångsrika år på restauranger som Den Gyldene Freden och Gondolen i Stockholm och Aquavit i New York, träffade han sin förra flickvän och något år senare blev han pappa.

Alex kallar sin son Victor, 12, för ett mirakel, eftersom Victors mamma inte hade kunnat bli gravid tidigare, trots många försök. Men nu gick det hela vägen och Alex blev plötsligt pappa – mitt i karriären.
– Det var inte planerat, men aldrig att det var tal om att inte ha barnet. När Victor kom så ställde jag all karriär åt sidan och satte mig i sandlådan. Jag var pappaledig i tre månader och sedan tog jag ett enkelt lunchjobb för att kunna vara med familjen så mycket som möjligt. Jag gick själv miste om min pappa när vi flyttade till USA. Jag ville finnas för Victor.

Men ni skilde er när Victor bara var ett år, hur kändes det?

– Vi var tvungna, det funkade inte. Vi gick i familjeterapi några gånger, men vi var som två tjurar i en ring, kan man säga. Alldeles för lika. Vi är till och med födda på samma dag! Sedan gjorde vi misstaget att köpa ett stort hus på landet och vi var väl inte förberedda på vad det innebär att ha hus. Ingen av oss hade körkort och vi tjafsade vem som skulle göra vad, som att klippa gräset. Nej, vi borde ha stannat i stan – är man stadsmänniska så är man.

”Jag pussar min förra frus nya kille på munnen.”

Hur är din och Victors mammas kontakt i dag?
– Vi har en väldigt bra kontakt, hon är min allra bästa vän. Vi har alltid haft en rak kommunikation. Jag beundrar henne otroligt mycket, hon är en stark kvinna. En del av mina flickvänner har blivit svartsjuka på vår vänskapsrelation, men min nuvarande sambo har accepterat Victors mamma fullt ut och det är fantastiskt bra. Jag lärde mig av mina föräldrar att blod är tjockare än vatten; vi är en familj som står varandra nära. Vi har kärleken och den är stark.

– Jag pussar min pappa på munnen, och han pussar mig tillbaka, jag pussar Victor – du är min, smack, vare sig han vill eller inte! Jag pussar min förra frus nya kille på munnen. Min mamma har till och med stickat en sjal till honom, för att visa uppskattning. Så är det hos oss. Men ska jag säga något klokt, fast jag bara är kock: Har ni problem och ni tjafsar så svälj stoltheten, det kan vara en god idé.

Du verkar vara en känslosam pappa?

– Jag är en känslomänniska. Jag visar och känner rakt och direkt. Inget krångel.

Har ni haft delad vårdnad?
– Ja, jag har haft Victor varje helg sedan han var ett år gammal. När han var några år började han bo varannan vecka hos mig. När han började skolan gick vi över till helger igen. Vi är väldigt flexibla, hans mamma och jag, ibland är Victor hos mig i veckorna och ibland på helgerna, ibland någon vardag och någon helgdag, så att han får lite av varje. Det är klart att jag saknar honom när han är hos sin mamma, men jag vet också att han har det bra.

Matvägrande barn? ”Lugn, smaklökarna växer med åldern”, säger Alex.

Victor är i dag nästan tonåring. Hur ser ert liv ut nu?
– Det är bra. Normalt. Min dörr står alltid öppen för honom, vill han bo hos mig är han hjärtligt välkommen. Han är bortskämd som fan, jag ger honom alldeles för många pussar och alldeles för många hundralappar, och jag tycker att det är skitbra. Själv fick jag ingenting – ett av sex barn, vad får man då?

Pratar ni känslor? En nästan tonåring kan bli väldigt introvert i perioder.
– Jag står inte och knackar honom i huvudet med en massa frågor. Jag kollar så att han är okej och säger att jag litar på honom. Det är det enda jag gör. Jag ger kärlek, behöver du kärlek så får du det, vill du att jag backar så gör jag det. Att man är där, det är viktigt.

Vad tycker han om att du blivit tv-kändis?
– Äsch, han bryr sig inte så mycket. Han har sitt med musik, polare och märkeskläder. Och så har han fått basröst och hår under armarna, det händer grejer och det går fort.

Lagar ni mat tillsammans?
– Ja, det händer. Men han vet att pappa är kock, så han tycker att pappa kan sköta det. Sedan bor vi så litet att det finns inte plats för en massa gemensam matlagning.

”Vill inte Victor äta någonting, så behöver han inte det.”

Vad lagar du för mat då?
– Till vardags blir det väldigt enkelt, jag älskar inte matlagning jämt privat, så fungerar det inte. Jag steker falukorv, gör en pepparrotssås, kokar potatis till, morötter. Enkelt och helt fantastiskt. Blodpudding är nyttigt, och så vitkål och lingon till det, enkelt!

– Ibland kommer jag hem med inälvor. Åh, det vattnas i munnen så fort jag går förbi en fin bit kalvlever, det är sällan man ser det. Då skakar Victor på huvudet och tycker jag är galen.

Vi föräldrar har en del issues när det gäller våra barns matvanor, vad säger du?
– Ja, särskilt om barnen inte gillar det vi lagar, då blir det jobbigt. Men jag skiter i sådant. Vill inte Victor äta någonting, så behöver han inte det. En del föräldrar är så skruvade i huvudet med sitt ”det här är det som serveras, äter du inget så får du lägga dig hungrig”. Jag frågar om han är mätt, om det inte var gott, om han vill ha en macka i stället, killen växer ju! Det är inget jävla ”hej, välkommen till mitt Hitlerkök – nu måste du äta upp”. Näe, det fungerar inte.

Så hur lättar man på det här trycket?
– Släpp det. Min farmor berättade att när hon var liten var hennes föräldrar och andra oroliga för att hon åt sand ute. Den enda som inte fick panik var hennes morfar som sa att de skulle ta det lugnt, att hon skulle vilja äta mat. Kroppen kan inte ljuga, du kommer att äta. Så ta det lugnt. Varför tvinga i barnet något som det inte vill ha? Maten växer med människan, så är det! Smaklökar växer med åldern, det barn tycker är främmande nu kommer senare. De hittar sina grejer. Farmor kanske behövde mineraler just då.

Hur gör man vardagsmaten roligare?
– Rita upp ett matschema på en tavla. Utgå från hur man skriver krogmeny. Måndagar – korv, tisdagar – fisk, onsdagar – malet, torsdagar – minns jag inte, haha, och fredagar – helstekt. Så kollar man på listan och köper det som behövs.

– I Sverige har vi något på vårt bort som är lika stort som blommorna på bordet, eller salt och peppar, och det är lingonsylt. Vi äter det ta mig fan till allt: stek, strömming, lingonparfait. I Peru sitter mamman och pappan vid bordet och hackar tunna skivor med chili och lök och blandar vinäger och salt. Det är deras lingonsylt. Hitta på din egen blandning, gillar du vitlök eller oliver så gör något med det. Man behöver inte fastna i det gamla vanliga.

”Är man fattig får man se till att göra något åt det, är man rik så får man hålla sig i kragen.”

Hur skulle du beskriva dig själv som pappa?
– Kärleksfull. Och så är jag alltid mig själv.

Vad är det viktigaste du vill lära Victor?
– Att vara sig själv. Och att det är okej att snubbla och ramla och sedan ta sig upp. Och så ska man vara artig – skaka hand säga goddag, gå rak i ryggen. Jag litar på att det löser sig. Victor är en smart kille.

Din sämsta sida?
– Min otålighet. Jag är som ett lejon i en bur.

Läxläsning med en strax tonåring och otålighet, ingen jättebra kombination?
– Det är skitkul med läxor, men oftast är de alldeles för enkla. Matte har jag lätt för. Nummer har jag lätt att komma ihåg. Säger du en tid till mig så kommer jag ihåg den, men jag minns inte ihåg namn, jag tror du heter Anna, eller?

Anne.
– Ameh, du ser!

Vad skrämmer dig med tonårslivet?
– Cigaretter, alkohol, droger. Han har redan börjat sms:a tjejer, så nästa steg är nog cigaretterna. Att behöva ta hand om någon som är ute och cyklar skrämmer mig. Och det går fort nu, snart är vi där. Han har fått lite moppemustasch och basröst. Han är cool.

Pratar ni om de här sakerna?
– Nej, han är för ung för det. Jag ska prata med honom när stunden kommer. Han är så pass intelligent att han förstår mycket… Jag kan inte se mig själv hålla stränga pappatal om att ”du ska inte dricka alkohol” (Alex höjer pekfingret och talar överdrivet pompöst).

– Jag litar på honom. En bra grej är att ha bra folk omkring sig. Det hjälper mycket. Både Victors mamma och jag litar på att det löser sig, grunden och förutsättningarna är bra. Känns det bra kommer resten naturligt.

Du verkar vara väldigt positiv.
– Ja, det kommer från erfarenheter. Jag har varit både uppe på toppen och nere i helvetet. Men det har gett sig ändå. Är man fattig får man se till att göra något åt det, är man rik så får man hålla sig i kragen. Jag är nog ganska anpassningsbar, och så nöjer jag mig med ganska lite.

Hur var du själv som tonåring?
– Visst gjorde jag revolt, men jag var ingen värsting eller bråkade. Våld har aldrig funnits i min sfär. Jag tror att det är lättare att man dras in i våld om man växer upp med det. Blir du slagen är lättare att hamna där. Victor är emotionellt engagerad i människor på ett sätt som kan vara rätt sällsynt för en kille i hans ålder.

Du kanske ska bli en pappa på stan?
– Nej, men kommer min son hem påtänd från skolan, då kommer jag att gå ner till skolan och spöa den ansvariga, det gör jag lätt. Du kan slänga in mig i fängelset efter det, spelar ingen roll.

Ingen diskussion?
– Ingen diskussion.

Vad tycker du om när tonåringar får smaka på alkohol hemma, för att de ska få en avslappnad inställning till det?
– Jag kommer aldrig någonsin att bjuda Victor på alkohol, aldrig. Och jag skulle aldrig köpa ut till honom. När han har åldern inne får han gå till systemet och köpa själv.

Vill du ha fler barn?
– Ja, det kommer att komma i framtiden. Men först vill jag få ordning på vissa grejer och få en stabilare ekonomi. Fast å andra sidan så är de bästa sakerna i livet gratis – som Victor. Han är det absolut bästa som hänt i mitt liv.

Alex om…

Matkulturen i Sverige:

– Den är jättebra, vi är ledande i världen tack vare killar som kocken och entreprenören Melker Andersson. Folk börjar hitta tillbaka till maten och inse att den stunden när man samlas kring den är viktig. Servicen på restaurangerna börjar bli bättre, det har hänt en hel del.

Dieter:

– Jag har inga hangups. Spetsa gärna med grädde och smör, men sedan kan man gå ut och promenera. Lägg ner det här med att köpa gräddersättning med alla möjliga kemikalier. Grädde är gott och näringsrikt, för det är kallt i Sverige.

Skolmaten:

– Ett problem. Jag får förfrågningar av barn, ”snälla kom och fixa det här”. Det som är fel är att det inte är ett kök utan en institution. Du slänger in kyckling-
bitar med salt och peppar i ugnen, det är allt. Personalen får sin lön i alla fall, oavsett hur det smakar, och därför behöver de inte anstränga sig. Men det är till störst del en ekonomisk fråga, förs­tås.

NUVARANDE Alexander Nilson: ”Jag kommer aldrig bjuda Victor på alkohol”
NÄSTA Pimpat dinoägg