Sannas krönika. Vad gör man när barnen går overallbananas när det är dags att gå till förskolan? Sanna Lundell har provat många taktiker.

Bävernylonet bränns i händerna som krampaktigt försöker manövrera ett sparkande och fräsande overallbylte. Byltet gör allt för att frigöra sig. Åla. Sig. Ur. Sparka loss. Spränga overallen med ilska. Man släpper taget i två sekunder och vips är stövlarna avsparkade, benen ur, vantarna i lampan och mössan på golvet. Ungens exorsistvrål tystnar till förmån för ett triumferande leende och ljudet av maktlystet springande barfotafötter.

Här är det då meningen att vi föräldrar lugnt och pedagogiskt ska börja om från början. Fånga in det gormande monstret och med något slags kärleksfullt ”våld” återigen tvinga på overallen, sätta vinterskor på vilt sparkande och vickande fötter, trä de där små minivantarna på de små minikorvarna utan styrsel till fingrar så att tummen garanterat hamnar fel, och slutligen kröna hela skapelsen med en kliande mössa som med all säkerhet tar ungens vrålande till en nivå bortom normal ilska.

Har man otur gör man misstaget att släppa greppet om bävernylonet ytterligare en gång och så står man där inför en rond TRE.

Jag tror att ni känner igen scenen. Overallhelvetet. Den i särklass mest frustrerande situationen som livet med barn har att erbjuda. Sällan är jag så nära sammanbrottet som i min hall 8.30 vintertid. Jag vet med mitt förstånd att små barn inte ALLS förstår poängen med att klä på sig lager av ylleunderställ, fleece, raggsockor, vantar och fan och hans moster när det är VARMT. För det är ju varmt i hallen! Det är juuuu vaaaaarmt, fattar du inte det mamma????

Jo, jag fattar det. Jag förstår det här med att barnen lever i nuet så till den milda grad att de inte kan greppa att det är 25 minus tre trappor ner och en port ut. Ändå hör jag mig själv – när jag använder den strategin för att undvika psykbryt – med övertydlig och stämma försöka mig på att ingående FÖRKLARA varför det är så viktigt med mössa och vantar och vinterstövlar och underställ. En annan strategi som jag använder mig av är att bara hålla tyst. Bita ihop och utföra påklädningenskampen utan ett ord. Så där som jag inbillar mig att ryska babusjkor gör. Stoiskt och bryskt. Ta mig igenom elden liksom.

Men alldeles för många gånger för att inte skämmas har jag själv legat som ett gormande monster i hallen och skrikit: Det är juuuuu kaaaaaallllt ute, fattar ni inte det. Jag ooooorkaaaar inte med det hääääär.

Då är det trösterikt att svettig kliva ut i trappuppgången och höra att samma scen utspelar sig bakom varenda dörr där det bor småttingar i vårt hus. Tanken på alla tvååringar och mammor som går overallbananas i Sveriges samlade hallar gör att jag går till dagis med lättat hjärta. Vi är aldrig så ensamma som vi tror.